Som sagt så är det intressant hur många som inte har något emot att bli oskyldigt anklagade för brott och att några till och med går så långt som att säga att TS och andra som skulle ta illa upp är "kränkta" (i den moderna meningen "fåniga och överkänsliga").
Låt oss ta ett annat, ganska vanligt, exempel. Socialtjänsten tar kontakt och säger att de har fått en orosanmälan om misshandel av barn, du vet förstås att du är oskyldig. Är det här något du tänker att du "skakar av dig" och tänker "ja, men det är ingen fara, jag är ju minsann oskyldig och de gör bara sitt jobb!".
Tveksamt, de allra flesta skulle känna sig oerhört obekväma med att bli anklagade/misstänkta för att slå sina älskade barn. Även om utredningen visar att det bara var något barnet hade sagt som fick en lärare att reagera och saken avskrivs helt efter utredningen så finns det med stor sannolikhet en känsla av oro och olust kvar.
De flesta kanske reagerar starkare på ovanstående men det är precis samma situation, att bli felaktigt anklagad för något som samhället (och förmodligen en själv) anser vara fult, brottsligt och fel. Särskilt i det offentliga med andra personer runtomkring. Att bli "kränkt" (i meningen att man tar illa upp) av detta är inte konstigt eller fel, det är en naturlig reaktion för en social varelse i samspel med andra.
Att försöka förminska det med att säga "sluta fjanta dig, är du kränkt eller?" är ju rena dagisfasonerna.
Slutligen så får man väl ändå anse att saken är utagerad, att försöka jaga någon slags ursäkt eller "hämnas" är något helt annat och det blir u bara fånigt.
