Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Aug 2010

Tråden om mäns hälsa.

Hej kära SweClockare!

Då jag inte hittat någon liknande tråd på forumet så startar jag min egen.
Då SweClockers är det forum som har det finaste, minst dömande och smartaste folk jag vet så känns det som det bästa forum för denna tråd.

Då mäns hälsa är tabu att prata om och män är överrepresenterade i självmord känner jag att det är värt att inleda en tråd om just detta. Kvinnor är givetvis också välkomna men denna tråd är fokuserad på just mäns välmående.

Här tänker jag att vi kan vara öppna, okritiska, stödjande och ge råd till varandra, dela våra osäkerheter osv.

Tänker att det kan vara lättare för folk att vara mer öppna med sig själva på forumet än att prata med någon face 2 face. Så är det åtminstone för mig.

Jag börjar med mig själv. Jag har i hela mitt liv skämts över min kropp, är född med en skelettsjukdom och genomgått över 15 operationer (tappat räkningen) skäms för mina ärr och skavanker så mycket att jag hoppade av gymnasiet efter en termin. Är även helt skallig började tappa håret redan vid 16 års ålder. Skäms även för detta. Är även kobent och har en omaskulin haka. Har ont i lederna. Går helst inte ut alls, men när jag gör det och träffar vänner så låtsas jag som att jag inte har ett problem i världen. Till ytan är jag en väldigt glad och trevlig person som de flesta tycker om (insidan är annorlunda som ni förstår). Har aldrig varit så öppen för någon som jag är nu, vilket känns läskigt. Inte velat nämna något av detta för någon då det känns "omanligt".

Värt o nämna kan vara att jag testat att träna på gym och äta hälsosamt. (Gör det fortfarande men inte i lika stor utsträckning.) Ingen större skillnad i min psykiska hälsa tyvärr.

Har svårt att prata med kvinnor och har aldrig haft ett riktigt förhållande. Är rädd för att jag ska bli ensam resten av livet, vill verkligen träffa någon men då jag är såpass osäker känns det inte sannolikt.

Tänker på självmord dagligen men då jag har föräldrar och syskon vid livet känns det fel mot dem då de säkert skulle känns en viss del skuld.

Har skrivit detta med gråten i halsen och varit osäker på att skapa tråden så håll gärna oseriösa och elaka kommentarer borta från denna tråd. Tar däremot, mer än gärna emot råd och stöd för att må bättre i vardagen.

Hoppas denna tråd kan hjälpa folk att öppna upp sig och må bättre ❤️

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Jan 2018

Ett relevant tips är Under Kevlaret. De har bland annat en chatt där killar stöttar killar. Om det skulle finnas ett mer akut behov att skriva av sig och få svar snabbare än att skriva på ett forum där svaren kan dröja.

Trädvy Permalänk
Avstängd
Registrerad
Sep 2014

@NinetyTwo: Jag är tyvärr en sådan som håller mitt liv privat online.

Det du skriver är tyvärr verkligheten för väldigt många människor.. Män som har problem med sitt psyke brukar ofta arta sig i destruktivt och aggressivt beteende då de oftast inte har något annat utlopp för sina problem just pga - tabu.
Det sägs att sjukvården är anpassad efter män då allt i princip blivit testat på män!.. Förutom psykvården då som är i princip helt anpassad efter kvinnors behov. Mäns mentala problem blir väldigt ofta missade och blir bortkopplade från sjukvården pga "aggressivt beteende". Sen är spiralen nedåt ett faktum.

Din situation skulle jag tyvärr säga sitter mycket i ditt egna huvud och din inställning till dig själv. Konstig hållning och ledproblem är ofta något man kan lösa med rätt kost och träning. Kanske träffa en specialist för att träna upp din hållning?
Det mentala är något som garanterat kommer lösa sig när du verkligen förstår hur mycket tid du kastat bort på oro. Ju mer du oroar dig över din kropp ju mer problem får du med din knopp, ond spiral det där! Glöm det där med kvinnor ett tag och fokusera på att finna dig själv <3

Jag har för många prylar.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Göteborg
Registrerad
Nov 2018

Först: en cyberkram till dig för ditt mod att berätta och din vilja att förändra!

Jag skulle vilja föreslå att du, om du inte har några fysiska/medicinska hinder för det, testar landsvägscykling i grupp. Detta av många skäl.

- Det är ett otroligt bra sätt att träffa andra och lära känna nya människor. I stort sett alla mina nuvarande vänner har jag lärt känna den vägen. Jag har också haft ett förhållande som hade sitt ursprung i det.

- Motion, och kanske särskilt konditionsträning, är väldigt bra för den mentala hälsan. För mig försvann oro och ångest helt i samband med att jag började med det. Och under de perioder jag varit tvungen att göra längre uppehåll har jag mått sämre igen.

- Landsvägscykling är en motionsform som är väldigt snäll mot kroppen, så det är lätt att komma igång med och få bra träning utan nån egentlig skaderisk.

- Väldigt många som motionscyklar är som folk är mest, med alla sorters kroppar, och jag har aldrig upplevt nån värderande eller dömande attityd under alla mina år.

Utöver det så kan det vara bra att ta hjälp av en psykolog eller samtalsterapeut för att bearbeta känslor och tankar och bryta negativa mönster.

Försök också att öppna dig mot vänner, familjemedlemmar, arbetskamrater så att de vet om att du inte alltid mår bra. Att berätta för andra kan ofta innebära en lättnad. Lite som att släppa på trycket. Du kommer säkert få reda på att flera andra runt dig tänker i liknande banor. Tillsammans kan ni kanske avdramatisera det hela, så du kan slappna av mer och uppskatta alla goda sidor hos dig själv.

Moderkort: Gigabyte X570 Aorus Master | CPU: AMD Ryzen R9 3900X | CPU-kylare: be quiet! Dark Rock Pro 4 | RAM: Corsair Vengeance 32 GB (4x8) DDR4-3000 CL15 LPX | GPU: Palit RTX 2080 Ti 11 GB GamingPro OC | SSD: Samsung 970 EVO Plus 1 TB NVMe + Kingston A400 480 GB + Samsung QVO860 1 TB | PSU: EVGA SuperNOVA G2 1000 W Gold | Chassi: be quiet! Silent Base 801 | Skärm: BenQ PD3200U @ 3840x2160 + ASUS ROG Strix XG32VQ @ 2560x1440 | Tangentbord: Corsair K68 RGB Cherry MX Red | Mus: Logitech MX Master 2S

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Okt 2015
Skrivet av NinetyTwo:

Tänker på självmord dagligen men då jag har föräldrar och syskon vid livet känns det fel mot dem då de säkert skulle känns en viss del skuld.

Har skrivit detta med gråten i halsen och varit osäker på att skapa tråden så håll gärna oseriösa och elaka kommentarer borta från denna tråd. Tar däremot, mer än gärna emot råd och stöd för att må bättre i vardagen.

Har själv haft liknande tankar så jag vet hur du känner dig. Det jag är mest rädd för det är vad som händer om man misslyckas har redan legat på psyket en gång och det är ingenting jag vill göra om, det som va bra med den tiden va att jag fick mina diagnoser som jag egentligen skulle haft redan som ung men ingen brydde sig. Är det riktigt jobbiga tankar bör du direkt åka in till psykakuten.

Min dator är Cat-säker.
Hakuna Matata

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Jun 2003

Starkt av dig att uttrycka dig, det kan inte ha varit lätt. Det är sjukt positivt att du gör det, och om det är nånstans du ska känna dig välkommen oavsett hur du mår eller känner dig, så är det här på SweC. Du får en cyberkram från mig med.

Jag är ingen expert, men från att ha läst ditt inlägg så har jag tagit med mig följande:
Trots dina problem och din historia av operationer och svårigheter så låter du inte det påverka din relation med dina vänner. Detta låter för mig som en person med karaktär, och omtanke. Du har försökt med träning, och du uttrycker din smärta till oss nu, vilket visar på att du vill må bättre. Du gör gärna det som kan tänkas leda till att du mår bättre med, vilket såklart är helt fantastiskt.

We are the music makers, and we are the dreamers of dreams.
Youtube | Spotify Playlists | Soft | Rapp | Rytm | Kött | Kalas |

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
::1
Registrerad
Apr 2010

Skitbra tråd, väldigt synd att höra att du har såna tankar om dig själv. Jag håller med @Berrabub och tror du lägger för mycket tyngd på dig själv. Att du är kobent är absolut inget fel, att du har en "omaskulin" haka, det har jag också

Vad är det med dem som just du stör dig över?
Vad har andra sagt om dem?

Har själv massor med ärr från en större olycka jag var med om, har själv komplex med mig själv som konsekvens av denna, men(!!) man får komma ihåg att vad andra tycker kan de också köra upp någonstans

Citera om du vill ha svar, hjälpte jag dig, gilla svaret!
AzireVPN - Felkod40

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Tullinge
Registrerad
Jun 2005
Skrivet av Berrabub:

@NinetyTwo:
Din situation skulle jag tyvärr säga sitter mycket i ditt egna huvud och din inställning till dig själv. Konstig hållning och ledproblem är ofta något man kan lösa med rätt kost och träning. Kanske träffa en specialist för att träna upp din hållning?

Du missade att han har en skelett sjukdom antar jag, tror det kan vara rätt svårt att få till hållning och sådant om skelettet inte vill.

annars håller jag med dig till viss del. mycket sitter just i huvudet men det är svårt att bara tänka så och så är det borta. känslor skulle vara sjukt skönt att bara kunna "stänga av" ibland.

man kan behöva professionell hjälp eller bara någon att tala med och försöka våga lite mer. för mig kom det med åldern, nuförtiden skiter jag i det mesta. jag är en fet, flintig "gubbe" på 35år men jag klarar mig rätt bra endå mkt på grund av hur jag är.

Jag har haft lite tunga perioder av mitt liv, den första var när min bror dog för nästan exakt 10 år sedan nu, kan inte tänka på honom ute då jag skulle gå runt och böla. för 4 år sedan dog farmor, farfar, morsan och farsan och det var inte så roligt.

mår man dåligt utan direkt anledning så kan det tyda på en depression och det kan vara eller bli allvarligt om man skiter i det och bara "kör på".

att hitta ett intresse man brinner för kan fungera väldigt bra också.

Ryzen 3700x @ auto, Palit GTX 1080 GR Premium

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Skaune
Registrerad
Okt 2002

Jag uppskattar verkligen att du delar med dig @NinetyTwo!
Det är jobbigt både när man gör det och efter. Nervöst och pinsamt kan det också vara.

Jag kommer från en helt annan bakgrund där jag haft ett decennielångt alkoholmissbruk. Men jag vill dela med mig av saker jag stött på.
Det är nu två och ett halvt år sedan jag slutade dricka och bara nyligen börjar mitt känsloliv leva igen. Jag kan bli genuint lycklig och ledsen.
När jag drack fungerade inte mitt känsloliv alls. Jag "trodde" att det fungerade men det var bara en annan lögn som jag trodde på.
Under tiden jag drack tänkte jag, precis som du, på självmord och kom också till insikten att det inte är rätt mot min familj (syskon och föräldrar).

Jag har gått i terapi i totalt ca ett år vilket hjälpte mig framför allt genom att jag behövde vara ärlig där. För att vara ärlig behövde jag öppna upp. Lära mig prata om mina känslor och tankar där jag kände mig säker.
Jag har lyxen till ett par riktigt goda vänner varav den ena har jag känt sedan barnsben. För honom har jag berättat allt. Och jag har sagt till honom att jag behöver prata. Jag behöver inte att han ska tycka synd om mig eller så. Jag behöver respons på mina tankar.
Har man inte någon med en relation man känner man kan göra det med så är terapi fantastiskt.

Jag känner inte alls av att den skulle vara anpassad till kvinnor. Möjligt att psykvård på sjukhus är annorlunda men idag finns det så många män som går i terapi att det har garanterat hänt mycket på den fronten.

En annan sak som var lite av en deal-breaker också var att aldrig (längre) bita av mer än jag kunde svälja. Att vara nöjd och glad över att jag åstadkommer något öht.
För mig har det betytt att t ex diska ett glas och bestiken och känna mig nöjd även om inte tallriken blev diskad.
Efter ett och ett halft till två år på det sättet så har jag lärt mig själv att det inte är så jobbigt att diska och diskar allt nu.

Jag tycker att det är jobbigt att träffa folk jag inte känner väl. Det är en extrem energitömmare för mig. Om jag umgås t ex med arbetskollegor en helt kväll på någon AW eller liknande så är jag heeelt slut efter och vill verkligen inte träffa en själ på flera dagar!
Men jag är OK med det. Och det är ingen som inte är OK med det om ämnet dyker upp.

Jag har också under hela tiden jag drack och även nu när jag inte dricker tänkt att "shit, hade vatt gött att träffa någon go tjej!"
Men när jag gått genom för mig själv hur jag mår, vad jag orkar och hur mitt känsloliv är så är jag inte redo.

Börjar visst bli en del text här... och kanske inte riktigt någon röd tråd...
Men fokus är i alla fall _På Dig_! Det är du som ska tycka det är kul att leva. Att ärligt möta sig själv och öppna upp sig tror jag på i alla fall.

För övrigt är det lite kul nu för min del att jag kan göra ganska grova skämt om att vara alkoholmissbrukare som inte andra riktigt känner sig bekväma med. Använd din erfarenhet för att ta dig framåt!

Oohh! En sista grej! Förändring tar tid (mycket tid) och är svårt att mäta. Det är okej att ta ett steg fram och tre steg bak så länge man fortsätter framåt. Och använd inte alkohol eller andra droger för att "hjälpa dig i vardagen" (hänvisning till text i början om alkohol och känsloliv).

🟢 Main: Ryzen7 2700X | Strix x470-I | 32GB | GTX1070 | Samsung C49RG9
🔵 unRaid: Ryzen5 2600 | B450M DS3H | 32GB
🟠 Tfn: OnePlus 6T Thunder Purple

-:| @ eller citera för svar |:-

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Aug 2010
Skrivet av towhatend:

Ett relevant tips är Under Kevlaret. De har bland annat en chatt där killar stöttar killar. Om det skulle finnas ett mer akut behov att skriva av sig och får svar snabbare än att skriva på ett forum där svaren kan dröja.

Tack för tipset!❤️
Visste inget att det fanns denna typ av sidor. Ska nog testa att prata med dem.

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Jun 2006

Vet hur det känns att vara fast i en usel kropp från start, hur det känns att det bara finns defekter med en. Har själv alltid haft astma, skolios och hur min hållning och gång fungerar (haltar lite lätt), blev mobbad hela tiden fram till gymnasiet. Skoliosen blev dubbla diskbråck i vuxen ålder då jag var väldigt aktiv ungdom i cykling och slalom, tog helt stopp i första gymnasieåret. Fick ändra allt med mig själv, från aktiv till antisocial nörd med anime och gaming som livsstil (har iofs alltid gillat gaming), blev tjock, än en gång hackad på. Tog studenten, hamnade på den lokala industrin, 14 år senare och jag är fortfarande där. Nåväl. I vuxen ålder har jag haft många problem med lågt självförtroende, dålig självkänsla, mycket mörka tankar, dåligt med vänner osv.

Idag är det bättre då jag gått på ett års behandling med KBT för att ändra vardagen, att inte bara se begränsningar eller ge upp och bara sova bort allt. Sure, jag kan inte röra mig så mycket och jobbar med kosten (haft otur med hjärt och kärlsjukdomar, njursten). Lever trots allt på väldigt bra, har en stadig relation med min sambo, två katter och en liten son på 17 månader.

Allt detta hade säkert inte hänt mig om jag inte svalde stoltheten och vågade prata med någon oberoende om mina problem och fått nytt perspektiv i livet. Allt är inte meningslöst. Kurator eller psykolog, kör på säger jag 👍.

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Aug 2010
Skrivet av Berrabub:

@NinetyTwo: Jag är tyvärr en sådan som håller mitt liv privat online.

Det du skriver är tyvärr verkligheten för väldigt många människor.. Män som har problem med sitt psyke brukar ofta arta sig i destruktivt och aggressivt beteende då de oftast inte har något annat utlopp för sina problem just pga - tabu.
Det sägs att sjukvården är anpassad efter män då allt i princip blivit testat på män!.. Förutom psykvården då som är i princip helt anpassad efter kvinnors behov. Mäns mentala problem blir väldigt ofta missade och blir bortkopplade från sjukvården pga "aggressivt beteende". Sen är spiralen nedåt ett faktum.

Din situation skulle jag tyvärr säga sitter mycket i ditt egna huvud och din inställning till dig själv. Konstig hållning och ledproblem är ofta något man kan lösa med rätt kost och träning. Kanske träffa en specialist för att träna upp din hållning?
Det mentala är något som garanterat kommer lösa sig när du verkligen förstår hur mycket tid du kastat bort på oro. Ju mer du oroar dig över din kropp ju mer problem får du med din knopp, ond spiral det där! Glöm det där med kvinnor ett tag och fokusera på att finna dig själv <3

Hej, tack för din input och även om jag inte tror du menar detta så måste jag säga detta. Har aldrig varit våldsam mot en kvinna. Har växt upp med en ensamstående mor som träffat våldsamma män som jag försvarat henne mot..

Har gått till en kiropraktor som är otroligt duktig som gav råd om både privat livet och hur jag skulle sköta kroppen. Har dock ej råd att träffa honom längre då det kostade 500kr/ besök. Helt klart värt varenda krona men då jag har en gammal hund som behöver diverse vitaminer och smärtstillande så har jag prioriterat att hon får ha det så bra hon kan ha det tills hon kommer till himlen, så fixar jag min rygg efteråt.

Vet att jag borde Satsa mer på mitt mentala men känns som att.det kommer problem efter problem som behöver lösning...

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Aug 2010

Mellan att jag svarar alla måste jag säga: WOW!

Otroligt fin respons från ALLA.

Tack så mycket för responsen, är glad att folk delar med sig och stöttar mig och andra i en svår stund.

Tanken med tråden är att den skall hjälpa alla som mår dåligt❤️

Trädvy Permalänk
Avstängd
Registrerad
Sep 2014
Skrivet av NinetyTwo:

Hej, tack för din input och även om jag inte tror du menar detta så måste jag säga detta. Har aldrig varit våldsam mot en kvinna. Har växt upp med en ensamstående mor som träffat våldsamma män som jag försvarat henne mot..

Har gått till en kiropraktor som är otroligt duktig som gav råd om både privat livet och hur jag skulle sköta kroppen. Har dock ej råd i träffa honom längre då det kostade 500kr/ besök. Helt klart värt varenda krona men då jag även har en hund på 13år som behöver diverse vitaminer och smärtstillande så har jag prioriterat att hon får ha det så bra hin kan ha det tills hon kommer till himlen, så fixerad jag min rygg efteråt.

Vet att jag borde Satsa mer på mitt mentala men känns som att.det kommer problem efter problem som behöver lösning...

Oh nej nej nej, första stycket var generellt om män och min uppfattning vad som går snett.

Det är som de säger att problem aldrig kommer ensamma. Tycker du gör helt rätt i att prioritera vovven.
Det många enligt mig gör fel är att de satsar på antingen det psykiska eller fysiska. De båda delarna hänger ihop något fruktansvärt! Har stött på så många vältränade snyggingar som mått skit då de totalt glömt den psykiska delen. Acceptera sig själv och ta det lugnt - Bara vara!
Nu vet jag inte hur pigg din vovve är men låååånga promenader är bra för det psykiska och fysiska. Mycket bättre än att hänga på ett gym om man inte trivs där.. Det är även bra sätt att träffa folk! *blink ;)* Fast du kanske inte klarar promenader fysiskt?

Jag har för många prylar.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Söderbärke
Registrerad
Nov 2010
Skrivet av NinetyTwo:

Hej kära SweClockare!

Då jag inte hittat någon liknande tråd på forumet så startar jag min egen.
Då SweClockers är det forum som har det finaste, minst dömande och smartaste folk jag vet så känns det som det bästa forum för denna tråd.

Då mäns hälsa är tabu att prata om och män är överrepresenterade i självmord känner jag att det är värt att inleda en tråd om just detta. Kvinnor är givetvis också välkomna men denna tråd är fokuserad på just mäns välmående.

Här tänker jag att vi kan vara öppna, okritiska, stödjande och ge råd till varandra, dela våra osäkerheter osv.

Tänker att det kan vara lättare för folk att vara mer öppna med sig själva på forumet än att prata med någon face 2 face. Så är det åtminstone för mig.

Jag börjar med mig själv. Jag har i hela mitt liv skämts över min kropp, är född med en skelettsjukdom och genomgått över 15 operationer (tappat räkningen) skäms för mina ärr och skavanker så mycket att jag hoppade av gymnasiet efter en termin. Är även helt skallig (är 23 år) började tappa håret redan vid 16 års ålder. Skäms även för detta. Är även kobent och har en omaskulin haka. Har ont i lederna. Går helst inte ut alls, men när jag gör det och träffar vänner så låtsas jag som att jag inte har ett problem i världen. Till ytan är jag en väldigt glad och trevlig person som de flesta tycker om (insidan är annorlunda som ni förstår). Har aldrig varit så öppen för någon som jag är nu, vilket känns läskigt. Inte velat nämna något av detta för någon då det känns "omanligt".

Värt o nämna kan vara att jag testat att träna på gym och äta hälsosamt. (Gör det fortfarande men inte i lika stor utsträckning.) Ingen större skillnad i min psykiska hälsa tyvärr.

Har svårt att prata med kvinnor och har aldrig haft ett riktigt förhållande. Är rädd för att jag ska bli ensam resten av livet, vill verkligen träffa någon men då jag är såpass osäker känns det inte sannolikt.

Tänker på självmord dagligen men då jag har föräldrar och syskon vid livet känns det fel mot dem då de säkert skulle känns en viss del skuld.

Har skrivit detta med gråten i halsen och varit osäker på att skapa tråden så håll gärna oseriösa och elaka kommentarer borta från denna tråd. Tar däremot, mer än gärna emot råd och stöd för att må bättre i vardagen.

Hoppas denna tråd kan hjälpa folk att öppna upp sig och må bättre ❤️

Strongt att berätta om det. Är det möjligen xlh du lider av? Min lillebror har det och har typ exakt likadana symtom.

Jag har själv mått dåligt stora delar av mitt liv, med missbruk av narkotika som följd. Var sekunder ifrån att lyckas ta mitt liv när min dåvarande flickvän kom hem för tidigt och hindrade mig.

Senaste 5 åren har jag dock mått bra. Vet inte riktigt vad som hände men att jag träffade min, soon to be, fru var helt klart en bidragande faktor.

Skäms aldrig över hur ni mår! Lätt att känna att man haft det förspänt hela livet och inte "förtjänar" att må dåligt. Fuck that! Alla kan må dåligt, berättar man inte för någon om det kan man aldrig få någon hjälp heller. Första steget är att acceptera att man har problem

Nörd, utvecklare, pappa, löpartokig, vegan och besserwisser.

Bli vegan! För djuren, planeten, hälsan och våra barns skull!

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Feb 2006

Jag blev deprimerad vid 25 års ålder, som håller i sig än idag. Ännu inte hittat min mening med livet. Jag har egentligen inga problem, har ett på pappret väldigt bra liv. Bra vänner, familj, fysiskt stark, inte svårt att få någon av det motsatta könet - men detta gör en inte lycklig. Mitt liv känns i dagsläget bara meningslöst ändå. Men jag krigar på, en dag kommer jag hitta det jag brinner för som får mig att må bra.

Och ja, utifrån denna erfarenhet så tror jag att hitta någon inte kommer göra dig lyckligare. Möjligtvis att du kmr må aningens bättre av det. Men du måste lära dig att tycka om dig själv, acceptera dig för den du är och dina brister. Vi alla har brister, det finns någon för oss alla, och det finns alltid någon som har det värre än en själv.

Jobba på dig själv, hitta din mening i livet. Du ska inte leva för någon annan, ingen annan kan göra dig lycklig - bara du själv. Hitta något du brinner för och kör på det. Inte lätt, men ja, försök!

Asus z270 Maximus Extreme | Intel i7 7700K | EVGA GTX 1080 FTW | 1TB WB Blue | 240GB Samsung 650 nvme | Fractal Design R6 | Corsair HX 1000W | Kingston 32GB DDR4 | Asus Swift PG278Q

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Apr 2012

En sak som hjälpt mig är att jag slutat jämföra mig med andra och i stället fokusera på saker som inte är så dåliga i mitt liv.

Intel i7-3770K@4,5GHz 1,275V - ASRock P67 Pro3 REV B3 - Corsair Vengeance Pro DDR3 2133MHz 2x8GB - MSI GTX 1080 Gaming X - Samsung 840 EVO 120GB - WD Caviar Black 6TB - Seagate SV35 2TB - Noctua NH-C12P SE14 - LG DVD+-RW - Seasonic Focus+ Gold 750FX - Antec One Hundred - Dell 25" UltraSharp U2515H 1440p

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Aug 2010
Skrivet av cyklonen:

Först: en cyberkram till dig för ditt mod att berätta och din vilja att förändra!

Jag skulle vilja föreslå att du, om du inte har några fysiska/medicinska hinder för det, testar landsvägscykling i grupp. Detta av många skäl.

- Det är ett otroligt bra sätt att träffa andra och lära känna nya människor. I stort sett alla mina nuvarande vänner har jag lärt känna den vägen. Jag har också haft ett förhållande som hade sitt ursprung i det.

- Motion, och kanske särskilt konditionsträning, är väldigt bra för den mentala hälsan. För mig försvann oro och ångest helt i samband med att jag började med det. Och under de perioder jag varit tvungen att göra längre uppehåll har jag mått sämre igen.

- Landsvägscykling är en motionsform som är väldigt snäll mot kroppen, så det är lätt att komma igång med och få bra träning utan nån egentlig skaderisk.

- Väldigt många som motionscyklar är som folk är mest, med alla sorters kroppar, och jag har aldrig upplevt nån värderande eller dömande attityd under alla mina år.

Utöver det så kan det vara bra att ta hjälp av en psykolog eller samtalsterapeut för att bearbeta känslor och tankar och bryta negativa mönster.

Försök också att öppna dig mot vänner, familjemedlemmar, arbetskamrater så att de vet om att du inte alltid mår bra. Att berätta för andra kan ofta innebära en lättnad. Lite som att släppa på trycket. Du kommer säkert få reda på att flera andra runt dig tänker i liknande banor. Tillsammans kan ni kanske avdramatisera det hela, så du kan slappna av mer och uppskatta alla goda sidor hos dig själv.

Hej!
Har tänkt på att cykla landsväg för motion. Dock har jag endast en sliten downhill cykel, den är väldigt rolig att cykla på här i skogarna, dock vågar jag inte cykla fullt ut då jag inte har någon skyddsutrustning.. det är en bra cykel men är osäker om downhill är rätt för mig

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Aug 2010
Skrivet av crew seven:

Har själv haft liknande tankar så jag vet hur du känner dig. Det jag är mest rädd för det är vad som händer om man misslyckas har redan legat på psyket en gång och det är ingenting jag vill göra om, det som va bra med den tiden va att jag fick mina diagnoser som jag egentligen skulle haft redan som ung men ingen brydde sig. Är det riktigt jobbiga tankar bör du direkt åka in till psykakuten.

Hoppas du mår bättre nu, du som vet hur tankarna känns. Lyssna på det här: "det kanske inte känns så här imorgon"

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Aug 2010
Skrivet av Cloudstone:

Starkt av dig att uttrycka dig, det kan inte ha varit lätt. Det är sjukt positivt att du gör det, och om det är nånstans du ska känna dig välkommen oavsett hur du mår eller känner dig, så är det här på SweC. Du får en cyberkram från mig med.

Jag är ingen expert, men från att ha läst ditt inlägg så har jag tagit med mig följande:
Trots dina problem och din historia av operationer och svårigheter så låter du inte det påverka din relation med dina vänner. Detta låter för mig som en person med karaktär, och omtanke. Du har försökt med träning, och du uttrycker din smärta till oss nu, vilket visar på att du vill må bättre. Du gör gärna det som kan tänkas leda till att du mår bättre med, vilket såklart är helt fantastiskt.

Måste säga att du analyserade mig helt korrekt!
Blir generad då det även är en komplimang som jag gärna tar emot❤️

Jag söker en väg till lycka, och rätt väg att ta den ❤️

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Aug 2010
Skrivet av freddyfresh:

Skitbra tråd, väldigt synd att höra att du har såna tankar om dig själv. Jag håller med @Berrabub och tror du lägger för mycket tyngd på dig själv. Att du är kobent är absolut inget fel, att du har en "omaskulin" haka, det har jag också

Vad är det med dem som just du stör dig över?
Vad har andra sagt om dem?

Har själv massor med ärr från en större olycka jag var med om, har själv komplex med mig själv som konsekvens av denna, men(!!) man får komma ihåg att vad andra tycker kan de också köra upp någonstans

Har fått höra att jag går konstigt och att det ser konstigt ut när jag äter, äter nu endast ensam. Eller vid nära vänner men då tänker jag på hur jag äter hela tiden.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Stockholm
Registrerad
Okt 2003

För egen del lider jag av IBS (kass mage) och diverse ångestrelaterade problem. Har periodvis isolerat mig på grund av det. För att jag inte vill behöva vara rädd att skita ner mig på tåget eller få en ångestattack på restaurangen. Ganska naturligt också, alla djur (människan inkluderad) strävar efter minimalt obehag. Och att isolera sig minimerar obehaget - i varje fall på kort sikt.

Gick under sommaren KBT för att försöka bryta mönstret. Det fungerade förvånansvärt bra. Framförallt lärde jag mig att även dåliga dagar är dagar, om du förstår vad jag menar. Att även om det känns som att magen vill göra kaos med mig går det faktiskt att ta en promenad. Det är kanske inte skönt alls gånger, men det går. Och samma sak gäller ångesten. Även om det kan kännas som att jag ska svimma när jag kliver in på en stimmig restaurang vet jag att jag kan göra det. Worst case så svimmar jag, men hittills har det aldrig hänt. Några goda (och några jobbiga) middagar har det emellertid blivit.

Och någonstans har jag kommit till insikt med att allt inte behöver vara behagligt. Vissa saker kommer kanske alltid att vara jobbiga. Men jag tvingar mig att göra dem ändå. Om inte för min skull så för mina närståendes. Tänker att min dotter förtjänar en fungerande pappa.

Har också skaffat hund nu i vinter. Även det har bidragit till välmående på så sätt att han verkligen tvingar mig att gå ut. Och få saker gjorda. Och tänka på någon annan än mig själv. Och så är han förbaskat mysig också (även om jag har insett att valpar inte är att rekommendera om man lider av stressproblem. Nästa gång blir det en vuxen rackare direkt). 🙂

Modermodem från ONOFF och bildskärmsutrustning från Electrolux. US Robotics 28.8K telefonuppringd internetförbindelse. Har en förkärlek för tysk tjejpop.

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Aug 2010
Skrivet av Aka_The_Barf:

Du missade att han har en skelett sjukdom antar jag, tror det kan vara rätt svårt att få till hållning och sådant om skelettet inte vill.

annars håller jag med dig till viss del. mycket sitter just i huvudet men det är svårt att bara tänka så och så är det borta. känslor skulle vara sjukt skönt att bara kunna "stänga av" ibland.

man kan behöva professionell hjälp eller bara någon att tala med och försöka våga lite mer. för mig kom det med åldern, nuförtiden skiter jag i det mesta. jag är en fet, flintig "gubbe" på 35år men jag klarar mig rätt bra endå mkt på grund av hur jag är.

Jag har haft lite tunga perioder av mitt liv, den första var när min bror dog för nästan exakt 10 år sedan nu, kan inte tänka på honom ute då jag skulle gå runt och böla. för 4 år sedan dog farmor, farfar, morsan och farsan och det var inte så roligt.

mår man dåligt utan direkt anledning så kan det tyda på en depression och det kan vara eller bli allvarligt om man skiter i det och bara "kör på".

att hitta ett intresse man brinner för kan fungera väldigt bra också.

Som du säger har jag ju min skelettsjukdom som begränsar mig från olika aktiviteter osv, har en hållning som definitivt behöver rättas upp via en kiropraktor och träning men det får ske längre fram när hunden lämnat oss.

Jag hoppas du mår bättre trots alla bortgångna personer i din närhet.

Tror som du/ni att det mesta sitter i huvudet men sen försvann det...

Dock kommer det tillbaka till slut

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Aug 2010
Skrivet av HappySatan:

För egen del lider jag av IBS (kass mage) och diverse ångestrelaterade problem. Har periodvis isolerat mig på grund av det. För att jag inte vill behöva vara rädd att skita ner mig på tåget eller få en ångestattack på restaurangen. Ganska naturligt också, alla djur (människan inkluderad) strävar efter minimalt obehag. Och att isolera sig minimerar obehaget - i varje fall på kort sikt.

Gick under sommaren KBT för att försöka bryta mönstret. Det fungerade förvånansvärt bra. Framförallt lärde jag mig att även dåliga dagar är dagar, om du förstår vad jag menar. Att även om det känns som att magen vill göra kaos med mig går det faktiskt att ta en promenad. Det är kanske inte skönt alls gånger, men det går. Och samma sak gäller ångesten. Även om det kan kännas som att jag ska svimma när jag kliver in på en stimmig restaurang vet jag att jag kan göra det. Worst case så svimmar jag, men hittills har det aldrig hänt. Några goda (och några jobbiga) middagar har det emellertid blivit.

Och någonstans har jag kommit till insikt med att allt inte behöver vara behagligt. Vissa saker kommer kanske alltid att vara jobbiga. Men jag tvingar mig att göra dem ändå. Om inte för min skull så för mina närståendes. Tänker att min dotter förtjänar en fungerande pappa.

Har också skaffat hund nu i vinter. Även det har bidragit till välmående på så sätt att han verkligen tvingar mig att gå ut. Och få saker gjorda. Och tänka på någon annan än mig själv. Och så är han förbaskat mysig också (även om jag har insett att valpar inte är att rekommendera om man lider av stressproblem. Nästa gång blir det en vuxen rackare direkt). 🙂

Har också IBS. Testade att vattenfasta i 7 dagar och det gjorde väldigt gott för magen ett tag men blev som vanligt igen efter ett tag tyvärr.

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Apr 2004

Finns mycket jag skulle kunna skriva på det här ämnet, men håller det istället kort och slänger ut en rekommendation på denna förhållandevis unga kanal: HealthyGamerGG. Finns både Youtube och Twitch (tror jag) i videoform, samt på exempelvis Spotify i podcast-form. Snubben som håller i den är en förhållandevis ung psykiatriker som, av nån anledning, bestämt sig för att hjälpa spelentusiaster med dess psykiska besvär. Jag har lyssnat på många olika psykologer genom åren, samt pluggat psykologi och gått i terapi för ett gäng år sen, och jag måste säga att han imponerar på mig. Mycket klok och rationell. Kika igenom hans videos och ge han ett försök. Nu förtiden är det mest streams där han är i dialog med andra människor, men hans tidigare videor var mer i lektionsform. Denna, om hur intelligens kan leda till undvikande beteende, gjorde stort intryck på mig, exempelvis.

Hursom.. viktigt ämne du lyfter. Kudos! 👏

---

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Göteborg
Registrerad
Nov 2018
Skrivet av NinetyTwo:

Hej!
Har tänkt på att cykla landsväg för motion. Dock har jag endast en sliten downhill cykel, den är väldigt rolig att cykla på här i skogarna, dock vågar jag inte cykla fullt ut då jag inte har någon skyddsutrustning.. det är en bra cykel men är osäker om downhill är rätt föri min kropp.❤️

Var i landet är du? Om du bor i någorlunda tätbefolkade områden bör det finnas nån cykelklubb i närheten. Har du tur kanske nån kan låna ut en cykel till dig tillfälligt.

Nu börjar ju den bästa tiden på året, våren, när cyklingen är som bäst!

Moderkort: Gigabyte X570 Aorus Master | CPU: AMD Ryzen R9 3900X | CPU-kylare: be quiet! Dark Rock Pro 4 | RAM: Corsair Vengeance 32 GB (4x8) DDR4-3000 CL15 LPX | GPU: Palit RTX 2080 Ti 11 GB GamingPro OC | SSD: Samsung 970 EVO Plus 1 TB NVMe + Kingston A400 480 GB + Samsung QVO860 1 TB | PSU: EVGA SuperNOVA G2 1000 W Gold | Chassi: be quiet! Silent Base 801 | Skärm: BenQ PD3200U @ 3840x2160 + ASUS ROG Strix XG32VQ @ 2560x1440 | Tangentbord: Corsair K68 RGB Cherry MX Red | Mus: Logitech MX Master 2S

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Stockholm
Registrerad
Mar 2012

Härligt initiativ.

Jag tror mäns hälsa idag är generellt sätt dålig. En känsla av "poänglöshet" om jag utgår från mig själv.
Några bra videos om man orkar kolla.

Jordan Peterson on the meaning of life for men Hade jag behövt höra när jag var yngre.
Svenska nyheter - pojkar och män klarar sig allt sämre Man kan leta upp mer seriösa klipp men tycker den ger bra info på kort tid.

Maskulinitet hyllas ju inte dag direkt, så om ett samhälle försöker skapa normer att "va man" är nånting dåligt samt att det inte finns några förebilder så kan det va förvirrande.
En del tror att vi mår så dåligt för att vi inte gråter oftare eller pratar mer känslor med varandra, men jag tvivlar på att det är så enkelt.
Ett Syfte är det jag behöver mer, nån strävan emot nånting. Tror också en del i det ligger i fel uppfostran, inte enbart av föräldrarna utan även samhället i stort. Minns att jag tävlade när jag var yngre, och även fast jag inte kom 1a så blev det alltid medalj till alla. Känslan där direkt blev väldigt konstig.
Det är en mentalitet som ger "belöning utan ansträngning", vad var poängen att träna extra hårt och försöka komma 1a när den som kom först inte fick mer pris än jag.
Och detta genomsyrade hela skolgången också, är född i slutet av 80 talet så tillhör den "misslyckade generationen" som många verkar kalla det.

Testosteron kan va en faktor varför män känner sig håglösa, jag kollade mitt testosteron och det var väldigt lågt. Så lågt att läkaren ville göra en skanning av huvudet för att se om det fanns en tumör som orsakade rubbningar i hormonerna. Men så kom detta virus och ingen skanning inom en snar framtid räknar jag med (känns ju kul när man misstänks ha en tumör i skallen).
Men har iaf fått medicin som givit bra resultat tycker jag. Definitivt mer vilja att göra saker, mer motiverad att träna.
Lågt testosteron kan ge väldigt svåra komplikationer med resten av kroppen, värt att läsa på om man känner sig håglös ofta/brist på energi.

If liberty means anything at all, it means the right to tell people what they do not want to hear.

George Orwell.

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Nov 2019

Jag tillhör också männen som mår skit. Med skit så mådde jag så dåligt så att en fackombudsman ansåg sig ha rätt att mobba mig för min sjukdom en gång i tiden. Beroende på hur P.K ens sjukdom är så är det olika lätt att ge tillbaka.
Nå det är bra att det finns skyddsnät, de som är värst drabbade får hjälp, sedan de som har rätt sjukdomar. De andra, ja de ska tävla emot helt friska personer på samma löner och allt.

Nu mår jag bättre förutom totalt utbränd. Och jag ser hur många få vara lediga nu, en annan som är totalt slut, jag man ska nu prestera mycket mer. Sedan hör man utbrända prata om att de upptäckte inte de var utbränd före på semestern, de orkade ej besöka sina vänner. Om man pratar om att ens fundera på att ta en semester eller bry sig om att ha vänner utanför jobbet, ja då har man knappt börjat bli utbränd.

Nå det är otroligt många som mår piss nu. Att jag själv gör det är irrelevant. Men när det är tusentals om inte tiotusentals män i liknande sits så blir det ej bra. Förövrigt mår många kvinnor i gymnasiet också dåligt p.g.a. prestationskraven.

Undra vart världen är på väg när så många idag mår dåligt? Jag tror det har mycket med hur samhället har utvecklas. För fanns det jobb till fler, man levde i sin bubbla och visste inte hur bra andra har det.
Liksom jag kallar mitt liv för skit, en stor del av jordens befolkning skulle dock vilja byta liv.. Problemet är att jag inte jämför mig emot dessa, utan jag jämför mig emot de som har det bättre än mig själv.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Vetlanda
Registrerad
Feb 2011
Skrivet av Franzoa:

Härligt initiativ.

Jag tror mäns hälsa idag är generellt sätt dålig. En känsla av "poänglöshet" om jag utgår från mig själv.
Några bra videos om man orkar kolla.

Jordan Peterson on the meaning of life for men Hade jag behövt höra när jag var yngre.
Svenska nyheter - pojkar och män klarar sig allt sämre Man kan leta upp mer seriösa klipp men tycker den ger bra info på kort tid.

Maskulinitet hyllas ju inte dag direkt, så om ett samhälle försöker skapa normer att "va man" är nånting dåligt samt att det inte finns några förebilder så kan det va förvirrande.
En del tror att vi mår så dåligt för att vi inte gråter oftare eller pratar mer känslor med varandra, men jag tvivlar på att det är så enkelt.
Ett Syfte är det jag behöver mer, nån strävan emot nånting. Tror också en del i det ligger i fel uppfostran, inte enbart av föräldrarna utan även samhället i stort. Minns att jag tävlade när jag var yngre, och även fast jag inte kom 1a så blev det alltid medalj till alla. Känslan där direkt blev väldigt konstig.
Det är en mentalitet som ger "belöning utan ansträngning", vad var poängen att träna extra hårt och försöka komma 1a när den som kom först inte fick mer pris än jag.
Och detta genomsyrade hela skolgången också, är född i slutet av 80 talet så tillhör den "misslyckade generationen" som många verkar kalla det.

Testosteron kan va en faktor varför män känner sig håglösa, jag kollade mitt testosteron och det var väldigt lågt. Så lågt att läkaren ville göra en skanning av huvudet för att se om det fanns en tumör som orsakade rubbningar i hormonerna. Men så kom detta virus och ingen skanning inom en snar framtid räknar jag med (känns ju kul när man misstänks ha en tumör i skallen).
Men har iaf fått medicin som givit bra resultat tycker jag. Definitivt mer vilja att göra saker, mer motiverad att träna.
Lågt testosteron kan ge väldigt svåra komplikationer med resten av kroppen, värt att läsa på om man känner sig håglös ofta/brist på energi.

Jag har samma problem som dig. Har inte känt mig som mig "själv" riktigt i 3 år, började med att jag fick problem med min erektion, kom och gick lite som den ville. Några månader senare bestämde jag mig för att gå till en av vårdcentralerna i stan, läste på lite och bad bestämt om att få blodprover på allt som hade med testosteron att göra, fick bara blodprov på total testosteron som inte säger så mycket. Fick kommentar om att jag skulle tänka på kost/diet/hälsa, träning etc vilket jag redan gjort då jag styrketränar 6 tillfällen i veckan. Testade också att äta allt mellan 2000-3500 kalorier utan någon skillnad alls, testade att ändra om träningen och träna lite mindre dagar utan skillnad. Blev erbjuden "lyckopiller" då han sa att jag bara hade vanlig depression.

2 år senare så hade allt blivit värre, jag ville knappt ta mig upp ur sängen på morgonen och jag kände mig konstant tung i huvudet, hade mig svårt att hålla mig vaken oftast vid ratten också i bilen och hemma efter jobbet låg jag bara och sov i soffan nästintill. Träningen gick inte bra alls och jag kände mig svagare istället. Efter mer och mer symptom av testosteronbrist kom fram så blev det droppen då det började påverka min kapacitet på jobbet, jag hade också tappat 10kg på 3 månader. Istället för att gå till vårdcentralen så gjorde jag ett blodprov (testosterontest xl) genom Werlabs istället och fick allting bekräftat som jag anat hela tiden. Mina testosteron-nivåer var "normala" men de var samma nivåer som en 80-90 åring har. Det finns extremt stor okunskap om testosteron hos de flesta doktorer/läkare och alla såkallade referensvärden så har de blandat ihop män i 20-90 års åldern.

Bestämde mig för att kontakta en privatklinik för mäns hälsa vilket var Ekenhälsan utanför Göteborg, finns också annan kedja vid namn rewell som har lite olika kliniker i Sverige som förstnämnda tillhör också ifall Göteborg är för långt att åka. Tog med mig mina blodvärden från testosterontest xl jag gjorde på werlabs och blev beviljad testosteronbehandling genom injektioner samma dag där.

EDIT: Ska tillägga att jag blir 33 iår.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Sundsvall
Registrerad
Apr 2011

Väldigt intressant/ välbehövlig tråd!

Utan att gå in på djupet så för mig har jag alltid haft mild ångest och lite annat, men det var först när farsan gick bort hastigt utan förvarning som det triggade mig fullt ut så att säga.
Har inte kommit över det än idag, och nu har jag istället panikångest samt generell ångest (diagnoserat alltså) Utöver det så separerade jag och mitt ex kort efter detta, så blev en tung period.

Panikattacker hade jag aldrig haft förrens farsan gick bort men efter det hände något, och första gången det hände var otroligt overkligt/läskigt.
Nu mer har jag nästan lärt mig att hantera det då jag känner att det är på väg. Men ibland kommer det från ingenstans och vips så tror man att man ska få hjärtattack. Man bara vill fly från sin egna kropp sjukt svårt att förklara men otäckt är det. Hjärtat slår bara fortare och fortare och hårdare och hårdare trots att man gör allt för att hålla sig lugn.

Detta medförde sig senare att jag fick mild hypokondri om allt och inget.
Så ni kan ju gissa hur det känns nu under dessa corona tider... Försöker undvika att läsa om det så mycket det går. Men är ju smått omöjligt då alla diskuterar det oavsett plattform.

Åkte in på akuten en sväng, där kunde de då inte se något utöver högt blodtryck, men det dom inte tänkte på var att jag fick ju nitro sprej av VC innan jag åkte in.
Så efter det har jag väntat på en ordentlig hjärtundersökning, så när den är klar hoppas jag verkligen att det är ångest/stress och inget annat, då vi har problem i släkten med hjärtat.

Utöver det så har jag varit sjukskriven med diagnosen deprimerad vilket jag dock inte håller med om. Snarare att jag är passiv och inte riktigt orka bry mig om något. Svårt att förklara känslan.
Men ena dagen från att vara super hype för att spela mitt favoritspel (till exempel) till att dagen efter känna eh, varför ska jag spela för? va är vitsen med det? osv. Men om jag väl börja spela så har jag ju kul när jag spelar. Bara det att jag inte riktigt kommer dit. Vilket gäller det mesta.

Sedan iom extrem dödsångest tack vare farsans bortgång, så tänker jag ju verkligen inte mörka tankar. Snarare tvärtom. jag vill leva och det är där min stress / ångest kommer in.

Blev lite längre än jag tänkte så avbryter här innan jag skriver ut halva mitt liv.

Skrivet av HappySatan:

För egen del lider jag av IBS (kass mage) och diverse ångestrelaterade problem. Har periodvis isolerat mig på grund av det. För att jag inte vill behöva vara rädd att skita ner mig på tåget eller få en ångestattack på restaurangen. Ganska naturligt också, alla djur (människan inkluderad) strävar efter minimalt obehag. Och att isolera sig minimerar obehaget - i varje fall på kort sikt.

Gick under sommaren KBT för att försöka bryta mönstret. Det fungerade förvånansvärt bra. Framförallt lärde jag mig att även dåliga dagar är dagar, om du förstår vad jag menar. Att även om det känns som att magen vill göra kaos med mig går det faktiskt att ta en promenad. Det är kanske inte skönt alls gånger, men det går. Och samma sak gäller ångesten. Även om det kan kännas som att jag ska svimma när jag kliver in på en stimmig restaurang vet jag att jag kan göra det. Worst case så svimmar jag, men hittills har det aldrig hänt. Några goda (och några jobbiga) middagar har det emellertid blivit.

Och någonstans har jag kommit till insikt med att allt inte behöver vara behagligt. Vissa saker kommer kanske alltid att vara jobbiga. Men jag tvingar mig att göra dem ändå. Om inte för min skull så för mina närståendes. Tänker att min dotter förtjänar en fungerande pappa.

Har också skaffat hund nu i vinter. Även det har bidragit till välmående på så sätt att han verkligen tvingar mig att gå ut. Och få saker gjorda. Och tänka på någon annan än mig själv. Och så är han förbaskat mysig också (även om jag har insett att valpar inte är att rekommendera om man lider av stressproblem. Nästa gång blir det en vuxen rackare direkt). 🙂

Detta hade kunnat beskrivit mig. Har dock inte IBS men övriga.
Kommer aldrig glömma när jag fyllde år och vi drog iväg på restaurang, mitt från ingenstans kom världens panikattack och jag gjorde allt för att dölja det.
Men de andra märkte ju att det var något. Ena skämtade lite med mig (som inte kände till mitt mående) Och frågade "Vill du fly härifrån? Hehehe."
Då jag uppenbarligen var märkbart orolig men försökte att inte visa det.
Allt jag fick ur mig va typ "erehh mhmh.. nje ehh.. uhm.. .ehe nää." Sjukt obehagligt.
Dagen efter så fick jag förklara va som hände. Svimma gjorde jag ju inte men det kändes som jag var 0.1 sekund ifrån att göra det.

Skrivet av lillaankan_i_dammen:

Undra vart världen är på väg när så många idag mår dåligt? Jag tror det har mycket med hur samhället har utvecklas. För fanns det jobb till fler, man levde i sin bubbla och visste inte hur bra andra har det.
Liksom jag kallar mitt liv för skit, en stor del av jordens befolkning skulle dock vilja byta liv.. Problemet är att jag inte jämför mig emot dessa, utan jag jämför mig emot de som har det bättre än mig själv.

Håller med till 100% Förr fanns jobb till i princip alla. Man kunde gå in på random ställe och få ett jobb nästan direkt.
Sedan fanns ju inte internet så folk levde som sagt glada i sin egna lilla bubbla.
Men man får nog lov att säga mycket var nog bättre förr.
Nu med alla sociala medier och allt därtill så blir det information från alla håll och kanter, dagligen. Sedan vill folk jämföra sig med varandra osv.
Känner sj till ett super bra exempel.
I korthet så utåt / sociala medier mår personen prima, nästan rik t.o.m, har råd med alla möjliga resor osv. Men allt är bara en show för att de ska se bra ut.
När vi sedan pratar med varandra så kommer sanningen ut hur det egentligen är. Då jag är dennes bollplank om man kan kalla det så. Lyssnar gärna och kommer med input osv, vi är nästan som psykologer åt varandra.
Men skulle någon som inte känner denne, t.ex utgå ifrån facebook så får man helt fel bild utav vem denne är. Vilket jag också påpekat men det är vad som håller denne ovanför ytan så att säga.

Själv är jag tvärtom när det gäller sådant. Håller mig för mig själv istället. Är rätt flexibel när det gäller det.
Var väldigt översocial i min ungdom och är väl till viss det fortfarande fast via nätet. Men i övrigt så trivs jag bra själv med.
Så nu när alla vänner har barn / flyttat osv så blir det ju väldigt mycket tid själv.
Men de är klart det har sina för och nackdelar med. Tänker ofta tillbaka hur det var förr när man kände halva stan. Alltid vare något på G osv.
Nu är händer det aldrig något och har tappat kontakt med de flesta. Vilket delvis är mitt fel med iom att jag varit så passiv senaste åren. Men återigen så trivs jag på något sett med det med.

Phew allt jag skrivit nu blev lite längre än jag tänkte mig.
Reserverar mig för ev stavfel, skrev allt rakt ifrån mina tankar utan korrekturläsning.