Jag har nu använt mina nya lurar i flera timmar, och lyssnat på ett urval av musik som inkluderat lite klassiskt, lite modern symfonisk filmmusik, lite 80-tals pop och rock, samt en hel del EDM från den moderna eran framför allt.
Generellt kan sägas att ljudkvalitén håller mycket hög klass, och är tämligen långt framför typiska PC spelarlurar typ Steel Series Arctic Series eller Corsair Void Elite, båda vilka jag haft oturen att äga tidigare måste jag säga. PC-lurarna jag har använt har haft fladdrig, papperstunn bas och överlagt ganska platt och burkigt ljud på det stora hela, och är inget man skulle föredra att lyssna på musik i skulle då jag rent personligen säga. Apples bas är betydligt bättre, och framför allt, distorsionsfri även när det drar på lite.
Dock är den inte alls så djup och råtung som mitt Sonos 5.1-system mäktar med, men så väger ju bara subben 16 kilo, så det är kanske lite orättvist att jämföra... Det sägs i videon som länkas ovan att Airpods Max har uppstyrd bas, men jag måste vara miljöskadad för jag tycker rent personligen att det fortfarande låter lite klent!
I vilket fall som helst, det är ren bas man får (lyssna bara på den underbart sköna elbasen i Sigur Rós' "Svefn-G-Englar"!), vilket ju ändå är viktigast för njutningen, och även om man inte får det där riktiga låga, primala basdunket som i exempelvis The Prodigy's "Their Law", så kan Airpods Max faktiskt mullra på ganska bra ändå vilket man kan höra i spår såsom "Aningaaq" av Stephen Price, med flera.
Måste även nämna ljudgenomföringen i de här hörlurarna... Den är rent skrämmande bra nästan. Det märks att multipla mikrofoner sitter utmed lurarnas exteriör, jag kunde höra barn och en mamma prata och skratta utan problem där de gick kanske 15 meter upp från mig på andra sidan gatan när jag var ute och promenerade tidigare ikväll. Inte så att man hörde exakt vad de sa, men deras konverserande var ändå klart och tydligt. Det kändes mycket slående; ljudgenomföringen med mina Airpods Pro var okej men inte storslagen. Detta är på en helt annan nivå! Stereoseparationen är mycket realistisk, och attenueringen man upplever då ljud rör sig runt och in bakom huvudet reproduceras också den med stor exakthet. Man märker en lätt förstärkning av diskantfrekvenserna, men i övrigt är det genomförda ljudet nästan spöklikt realistiskt.
Som bilderna visar så är formgivningen avskalad till max (*host*), så som vi är vana vid från Apple. Det är rena linjer och mjuka kurvor som gäller, och allt flödar mjukt in i varandra. De enda yttre detaljerna man ser är de fysiska reglagen, en lightning-kontakt på ena luren, samt en pytteliten LED just intill som kan glöda grönt eller gul-orange i vissa situationer, men som för det mesta inte gör något väsen av sig alls. Det är i de små detaljerna man märker Apples idogskänsla, alla mikrofonöppningar samt lightning-kontakten är snyggt avfasade, och alla öppningar (utom laddkontakten såklart) är vidare täckta av skyddande nät, för att förhindra intrång av partiklar eller skräp.
Inga Apple-loggor eller modellbeskrivningar eller något sådant iögonenfallande synes såklart; hela produkten talar om vad det är för något. Det är som om man hade tagit en Sony Walkman Sports från 1984 och trollat bort allt screentryck från höljet; man hade känt igen den direkt ändå.
Då vikten är förvånansvärt hög för ett par lurar nyper de åt ganska bra över skallen, men får å andra sidan också effekten att de heller inte vill tippa överstyr särskilt enkelt om man böjer sig framåt - eller inte på mitt huvud iallafall; andras milförbrukning kan ju variera, som de säger därborta. Corsairs Void-lurar var helt hopplösa på det tyckte då jag iallafall, det räckte att vrida huvudet helt kort nedåt för att bandet skulle komma farande i riktning mot näsan vilket kunde göra mig tokig ibland.
Nämnde som sagt tidigare att mitt huvud är känsligt för tryck, och var därför skraj att lägga så mycket pengar på de här lurarna utan att ens ha kunnat testa dem först, särskilt som jag blev svårt allergisk mot silikontutorna på mina Airpods Pro (de får min hud att frätas sönder inne i hörselgången vid kontakt.) Fruktade därför att jag skulle åka på en dubbelnit och ha köpt ett andra par lurar jag inte kan använda, men komfortkänslan är faktiskt riktigt hög även efter långvarig användning.
Airpods Max sluter även tätt rätt ordentligt runt öronmuffarna, det blir en stunsig känsla när man tar dem på sig eller om man trycker inåt på öronkåporna. Man känner att det är slutna örlurar man har att göra med, även om högtalarelementet faktiskt har vad som skulle kunna vara en basreflexutgång i ena hörnet med den tillhörande vågledaren inne i öronkåpan mynnandes på baksidan om högtalarelementet. Se bild nedan:
I reglageväg finns som sagt endast två stycken, båda på högerluren; en enkel knapp som trycks ned i vanlig ordning för att växla mellan antingen ljudisolering eller ljudgenomföring som standard (detta kan man ställa in som man själv vill), samt en liten fritt snurrande vridmoj som även kan nedtryckas helt kort för play-pause-funktionalitet, dubbelklickas för nästa spår, trippelklickas för föregående spår eller hållas inne för att aktivera Siri. Man kan även själv välja om man ska snurra vridmojen medsols eller motsols för att höja volymen. Trevligt!
Värt att notera är att knapparna förefaller ljuddämpade; istället för att vara klickiga - vilket skulle ha bullrat inne i örluren - bottnar de mjukt och fint utan något överdrivet högt tryckmotstånd. Relevant jämförelse: tangentbord med kupolbrytare av silikon, jämfört med mekaniska brytare.
Handhavandet är alltså i vanlig Apple-ordning strömlinjeformat så mycket som möjligt, förutom då att ljudnivån alltså ändras med vridmojen istället för de annars vanligen förekommande två volymknapparna. Det gör det lite pilligare skulle då jag säga rent personligen, har man hår modell lite längre som fladdrar omkring i vinden kan det lätt hända att man drar sig i håret när man ska snurra på vridmojen. I-världsproblem kan man ju säga, och så får man faktiskt bättre precision på volymjusteringen med denna lösning än med de annorstädes vardande knapparna. Ett subtilt klickljud i hörluren indikerar att ljudnivån ändras, men man vet tyvärr inte enbart av klickljudet att döma om man justerar volymen uppåt eller nedåt... Har man inget tal eller musik i lurarna kan det alltså bli en otrevlig överraskning om man drar på för mycket. Lite av en miss från Apples annars så tvångstankestyrda utvecklingsmetodik.
Muffarna kan som läsaren kanske redan känner till plockas av genom att helt enkelt dra i dem, de fäster med Apples favoritleksak - magneter - och sitter vanligtvis stadigt på plats utan risk att de ska falla loss av misstag. Som synes är de broderade på insidan med en indikator som visar vilken hörlur de hör till, men lustigt nog kan ändå vänster muff placeras på höger lur. Återigen en liten miss kan man tycka, då felmuffning gör att IR-detektorn som känner av om man har på sig hörlurarna isåfall blockeras. Ett icke-problem egentligen kan tycka, men det hade krävt nästan inget för att få det att aldrig ens uppstå. *axelryck*
När man avlägsnar kåporna ser man Apples förkärlek att formge även sådant man normalt inte ens kan se. Här bjuds på detaljer andra tillverkare skulle ansett vara meningslösa, såsom dubbelinjicerad plastkåpa med perfekt precision (fönster åt IR-detektorn), helt utan synliga linjer, och stålborstade skruvskallar. Högtalarelementet skyddas mot skador och främmande partiklar av en tunn väv, såklart.
Vad man inte ser här är att denna inre kåpa även fungerar som hållare åt den inåtvända mikrofonen som är en del av systemet för dynamisk EQ och ljudisolering.
Ett specialtack till gästskådespelaren och storstjärnan frukt-Nickel, som rockar fett än i denna dag!
