Som uppvuxen i precis det området, alldeles nära länsgränsen mellan Norr- och Västerbotten, kan jag delvis känna igen det du beskriver även om jag tycker du överdriver en hel del. Jag har huggit, kapat, kluvit och burit mycket ved, skottat ett oräkneligt antal ton snö med mera, med mera.
Dock kan jag säga att mina bilar alltid startade, trots att jag körde italienskt (Alfa Romeo), även när det var -35 och med den perfekta viktfördelningen om 50-50 så tog jag mig alltid fram, även om det var 20cm nysnö på vägen. Innan jag blev gammal nog för körkort så åkte jag postbuss. De gick inte särskilt ofta men de gick alltid, jag kan inte minnas en enda gång postbussen inte gick och den var aldrig försenad. Under gymnasietiden var lokalbussen i Lycksele däremot mindre pålitlig när temperaturen kröp nedåt -40. De dagarna fick jag gå till skolan, inte fanken pendlade man 11 mil utan man var inneboende.
Den uppväxten har väl härdat mig på ett annat sätt än storstadskidsen, fast de härdades nog på sina sätt. Att påstå vi som växt upp i norr har på något sätt blivit bättre tycker jag är drygt, för det har vi inte. Visst, kommer apokalypsen så är chansen god att vi klarar oss bättre efteråt men det ska vi nog inte ta för givet heller. Skåningarna, ja de som är från ångermanälven och söderut, är nog rätt ok de med.
