Finns det fler Sweclockare än jag, som har en diagnos?

@Necrophor
Det kan inte vara roligt att ha utretts i tre år utan att få en färdigställd diagnos. Även trist att behöva hänvisas runt. Man vill bara komma till rätt instans > göra en utredning > få en diagnos.

Trist att din situation med både psykiska och fysiska besvär ställer till det i din vardag. Jag håller alla tummar och hoppas att du snart kan bli färdigutredd. Det är inte roligt att behöva vänta i åratal för att få reda på vad man har för fel eller diagnos.

@cyklonen
Skönt att du kan leva ett bra liv trots dina diagnoser. Är man född med en eller flera diagnoser, lär man sig ganska tidigt i livet att leva med dem. Får man dock en diagnos sent i livet, kan det vara jobbigare att lära om eller anpassa sig.

Eksem är inte roligt. Jag lider också stundtals av eksem, men de är inte så besvärliga som tur är, jämfört med dina.

Ja, blodtrycket är kankse en bra grej för dig att skylla problemen på, hehe. I mitt fall skulle det vara mina allehanda diagnoser med synskadan, autistiska drag, inlärningssvårigheter och/eller min intellektuella funktionsnedsättning. Dessutom brukar jag säga att jag har ett kvitto på att jag är lite ”annorlunda”, vilket alla ”normala” människor inte har, i och med att de inte har någon/några diagnoser.

Aha, du tänker så, Det är så sant så. Det är nog bäst för sin egen hälsas skull att ändå kolla blodtrycket, och inte vänta i 30 år liksom.

Det är jobbigt. Jag har nämligen samma problem, men på grund av både synskadan och min autism. Det händer framförallt när jag träffar folk i andra miljöer än där jag brukar träffa dem.

Förlåt, jag läste nog lite snabbt. Dessutom har jag en förmåga att feltolka information, till exempel inlägg på forum, vilket till stor del beror på min mixade diagnos.

Visst är det så. Det måste dock vara jobbigt att leva med en "ännu okänd sjukdom" och därför inte kunna få en diagnos. Man får hoppas på att det blir mer forskning och kommer mer teknik snart, för det känns ju tryggast att åtminstone veta vad som är fel på en. Där har jag ju turen med min diagnos med allahanda fel, och jag är ju född med det också.

Det förstår jag verkligen. Man vill helst veta vad som händer med en, och såklart ha koll på händelseförlopp osv. Men grattis till att du är först med något
Det är nog tyvärr ganska naturligt att man får psykiska besvär som en bi-effekt av att man lider av en sjukdom som man inte vet hur den kommer att utvecklas.

Det var ju positivt i alla fall. Dock trist att det skulle behövas så många vändor innan det blev rätt.
Jo, tyvärr har vårdpersonalen (läkare, överläkare, professorer osv) väldigt mycket på sina bord, så det är såklart bra att man har förståelse för det. Dock är det trist att ni patienter drabbas av det.

Intressant att höra från folk som upplever att de har en diagnos, utan att officiellt ha den diagnosen, och just Asperger verkar vara vanligt förekommande. Min ena moster hade under hela uppväxten svårt att hantera konflikter och att ta kritik, och min mor misstänkte som småningom att mostern troligtvis har Asperger. Flera år senare kom det fram i en utredning att min moster mycket riktigt har Asperger, vilket förklarade alla möjliga smågrejer.

Du verkar ha en väldigt bra självinsikt, vilket i sig självt kan vara en styrka. Det gör också att man lättare kan förstå varför man är som man är, oavsett en fastställd diagnos eller inte. Så länge man kan hantera det bra, är det inget problem, även om det innebär att man är annorlunda eller avvikande gentemot normen. I övrigt avskyr jag normer, för de tillåter oftast inte avvikelser.

Tack för att du delar med dig. Det är alltid intressant att höra om andras diagnoser och hur det påverkar deras liv.

Så är det naturligtvis, och med åren får man ju mer livserfarenhet. Då förstår jag än bättre varför du är så insatt och har koll på diagnoser. Att du har jobbat som boendestödjare och hjälpt folk med diverse psykiska besvär, är en väldigt bra egenskap och styrka, vilket också kan vara en väldigt bra hjälp för sin egen del.
Jag brukar även tänka att genom andra, lär man känna sig själv, Bland annat har jag hittat några nya sidor hos mig själv genom vissa människor i min omgivning. Men jag har också träffat människor som är min raka motsats, då jag har observerat hur de tänker och sedan tänkt helt tvärtom.
Att aspisar är duktiga på datorer och teknik, har jag också observerat, i synnerhet här på SweClockers. Dock är jag själv ingen expert på datorer, utan är mest intresserad av att läsa om andras problem och vilka problemlösningar som finns. Dessutom gillar jag att skriva i andra delar av forumet, framförallt i delen om konsumenträtt, eftersom konsumenträttsfrågor ligger mig varmt om hjärtat.

Varsågod, och tack själv! Jag är nyfiken och tycker det är viktigt att både lyssna på anda och att försöka ge bra svar och stöttning.
Tyvärr är det alltför många som inte tar sig tid att lyssna på andra, eller är självupptagna och inte bryr sig om andra människor. Många har för dåligt civilkurage och vågar inte/vill inte gripa in när någonting händer osv. Allt detta är dessutom viktiga faktorer till varför många mår dåligt, för att de inte blir lyssnade på, eller får rätt hjälp vid behov.

Jag kom på ett problem till som min mixade diagnos ger upphov till. Det kan ta upp till ett par timmar att svara på några få inlägg här på SweC, medan det för gemene man bara skulle ta någon halvtimme. Detsamma gäller när jag skriver ett SMS eller mejl, samt kikar runt på Internet.
Både långsam handlingskraft/handlingsförmåga, och nedsatt syn, gör att sådana saker tar tid. Jag brukar säga att detta problem stjäl ca två timmar per dag, eller 14 timmar i veckan, oftast på bekostnad av sömnen. Det kan vara väldigt enerverande ibland, men jag har lärt mig att acceptera det.

Jag håller alla tummar på att det inte tar alltför lång tid att utreda vad barnet har för diagnos. Tänker dels på att mycket inom vården har skjutits upp på grund av pandemin, men också att både ekonomin styr, och att annan vård prioriteras före.

Jag förstår din känsla. Man vill såklart inte att ens barn ska ha några svårhanterliga diagnoser, men om så är fallet får man göra vad man kan för att barnet ska ha ett så drägligt och meningsfullt liv som möjligt.

All lycka till!

Att behöva gå på medicin är inte roligt, så hoppas därför att det kommer att gå bra för dig nu utan att ta sertralin.

Allergier är inte kul, speciellt om man råkar vara allergisk mot till exempel pälsdjur men älskar hundar. Tråkigt för din skull, om så är fallet.
Dålig syn kan vara alltifrån ett mindre synfel som hjälps med glasögon eller linser, till en grav synskada som gör det väldigt jobbigt att till exempel läsa eller att se i den miljö man befinner sig. Hoppas din dåliga syn inte utgör ett alltför stort hinder i din vardag.

Jag förstår att det är enerverande med dyslexi. Trist att det blev så besvärligt för dig i skolan, och att dyslexin tog så mycket av din fritid. Tur att du har kommit långt med din envishet och kämparglöd att aldrig ge upp. Skönt att ditt bildminne och lokalsinne har varit till stor hjälp för dig. Även positivt att du kom ut ur skolan med bra betyg. Det hade troligtvis blivit dubbelt så jobbigt om du hade kommit ut med dåliga betyg. Det hade i alla fall jag tyckt.

Tråkigt att din dotter inte heller har fått rätt hjälp i skolan. Jag trodde faktiskt att skolan hade blivit bättre på det de senaste 15 åren, men ack så fel jag hade.

Det håller jag med dig om. Alla ska ha rätt att få det stöd man behöver, så även i skolan.
Dock har jag fått den uppfattningen att våra politiker inte satsar tillräckligt på det här området, mycket på grund av att de många gånger inte har någon verklighetsförankring.

Skönt, då kan ju din 13-åring få bra hjälp. Det låter ju perfekt att vara gift med en lärare.

Varsågod! Jag försöker att vara lyhörd.
Ja precis, det måste kännas oerhört jobbigt för alla som av olika anledningar aldrig har lyckats för man inte har orkat kämpa på, oavsett om det gäller skola och utbildning, arbetsliv eller socialt umgänge och kontakt med andra människor. Jag kan tänka mig att detta lätt kan leda till att dessa människor mår väldigt dåligt. Ytterligare ett bakslag är när de får vetskap om att andra i deras närhet/omgivning med liknande problematik/svårigheter/diagnoser har orkat kämpat på.
Att vi är dåliga på att fånga upp personer som inte klarar av studietakten för att deras diagnos sätter stopp, tycker även jag är väldigt tråkigt. Både deras anhöriga/närstående och skolan borde bli betydligt bättre på att fånga upp dessa personer. Får de bara rätt hjälp, kan de gå väldigt långt i livet, och sedan kan de med stolthet gå vidare i livet med till exempel universitet eller i yrkeslivet. Trist att din studiekamrat gav upp på universitetet, men utifrån de problem som fanns, förstår jag samtidigt att hon gjorde det. Man får hoppas att skolan kan bli bättre på att stötta och ge rätt hjälp för att elever med krävande diagnoser ska orka klara igenom helaskolgången.
Du ska vara stolt över dig själv för att du trots motgångarna har kämpat på och aldrig gett upp, trots att lusten till att ge upp har funnits.

Intressant iakttagelse. Jag har också tänkt på det. Dessutom tycks det vara vanligt att autister och aspergare har datorer som specialintresse.

Jag beklagar din ångest och social oro/fobi.

Det är alltid tråkigt när diagnoser ställer till det så pass mycket i vardagen och kräver medicinering för att vardagen ska fungera någorlunda. Tråkigt att du har behövt varit sjukskriven vid fyra omgångar redan som 23-åring.

Tack för din respons, och här håller jag med dig helt och hållet.
För egen del innebär det bland annat att jag har slutat bry mig om att andra reagerar eller stirrar när jag antingen pratar/skriker högt, eller har mina stereotyper som en del av min autism, vanligen utlöst av starka känslotillstånd, oftast ilska och/eller frustration.

Jag upptäckte långt i efterhand att jag skrev fel, det fetmarkerade. Det ska stå Jag kan verken cykla eller köra bil, men promenerar desto mer.

Sedan kan jag lägga till en ny diagnos som jag troligtvis kommer att få, nämligen epilepsi.

I november fick jag ett epilepsiliknande anfall och fick åka in på akuten, Där remitterades jag till både EEG och besök på Neurologmottagningen. Men eftersom EEG inte visade på epilepsi, och att jag aldrig har haft det förut, ansågs jag inte ha det.
Men när jag fick ett andra anfall i april, gjordes en grundligare utredning med ett nytt EEG, ett blodprov, undersökning med magnetkamera, samt medicinering i väntan på en fastställande diagnos, men att jag skulle sluta med medicin ifall det fortfarande inte visade sig vara epilepsi.
Häromdagen fick jag dock ett besked via brev, där EEG denna gång visade på epilepsi. Och i november ska jag besöka Neurologmottagningen på nytt.
Som tur är, har jag inte fått några fler anfall sedan det andra anfallet i april.

Det känns så konstigt att börja få epilepsi som 35-åring. Dessutom avskyr jag att ta medicin, med anledningen att jag knappt klarar av att svälja den. I så fall hade jag hellre velat medicinerats med sprutor, men antar att det inte finns i sprutform mot epilepsi.

Tusen tack för tipset! Ska kolla närmare på det.

Jag tror att det överlag saknades kunskaper om dessa bokstäver förr, men beteendena (det som idag fastställs som diagnoser) har alltid funnits. Skönt att du kan hantera det idag.

Att få läkarhjälp för att förstå sina problem och att kunna lindra dem, tycker även jag är väldigt viktigt. För det underlättar verkligen när man får en förklaring till varför man har dessa problem.

Att ett förändrat arbetsklimat har påverkat acceptansen för personer med problem, är dock trist. Men det blir nog lätt så när många träffar mycket mer folk nu än vad man gjorde förr.

Intressanta reflektioner.