Finns det fler Sweclockare än jag, som har en diagnos?

Permalänk
Medlem

@Necrophor
Det kan inte vara roligt att ha utretts i tre år utan att få en färdigställd diagnos. Även trist att behöva hänvisas runt. Man vill bara komma till rätt instans > göra en utredning > få en diagnos.

Trist att din situation med både psykiska och fysiska besvär ställer till det i din vardag. Jag håller alla tummar och hoppas att du snart kan bli färdigutredd. Det är inte roligt att behöva vänta i åratal för att få reda på vad man har för fel eller diagnos.

@cyklonen
Skönt att du kan leva ett bra liv trots dina diagnoser. Är man född med en eller flera diagnoser, lär man sig ganska tidigt i livet att leva med dem. Får man dock en diagnos sent i livet, kan det vara jobbigare att lära om eller anpassa sig.

Skrivet av Chromatic:

Förutom psyket så är det mest eksem jag kämpar med. Det är ett smärre helvete ibland.

Eksem är inte roligt. Jag lider också stundtals av eksem, men de är inte så besvärliga som tur är, jämfört med dina.

Skrivet av tandläkarstudenten:

Hehe man märker oftast inte av sitt blodtryck, även om jag gärna velat ha något att skylla mina andra problem på...

Nej menar inte att njurarna tar stryk bara sådär för att man inte tagit blodtrycksmedicin. Handlar att om man går runt med högt blodtryck i 30 år så kommer saker och ting att slitas snabbare.

Ja, blodtrycket är kankse en bra grej för dig att skylla problemen på, hehe. I mitt fall skulle det vara mina allehanda diagnoser med synskadan, autistiska drag, inlärningssvårigheter och/eller min intellektuella funktionsnedsättning. Dessutom brukar jag säga att jag har ett kvitto på att jag är lite ”annorlunda”, vilket alla ”normala” människor inte har, i och med att de inte har någon/några diagnoser.

Aha, du tänker så, Det är så sant så. Det är nog bäst för sin egen hälsas skull att ändå kolla blodtrycket, och inte vänta i 30 år liksom.

Skrivet av superegg:

Och inte nog med det, så har jag svårt att kunna känna igen personer.

Det är jobbigt. Jag har nämligen samma problem, men på grund av både synskadan och min autism. Det händer framförallt när jag träffar folk i andra miljöer än där jag brukar träffa dem.

Permalänk
Medlem
Skrivet av Stoffelundgren:

@cyklonen
Skönt att du kan leva ett bra liv trots dina diagnoser. Är man född med en eller flera diagnoser, lär man sig ganska tidigt i livet att leva med dem. Får man dock en diagnos sent i livet, kan det vara jobbigare att lära om eller anpassa sig.

Alltså, jag har som sagt inga formella diagnoser inom NPF.

Permalänk
Medlem
Skrivet av Stoffelundgren:

@Necrophor
Det kan inte vara roligt att ha utretts i tre år utan att få en färdigställd diagnos. Även trist att behöva hänvisas runt. Man vill bara komma till rätt instans > göra en utredning > få en diagnos.

Trist att din situation med både psykiska och fysiska besvär ställer till det i din vardag. Jag håller alla tummar och hoppas att du snart kan bli färdigutredd. Det är inte roligt att behöva vänta i åratal för att få reda på vad man har för fel eller diagnos.

Problemet är alltså att det är en "ännu okänd sjukdom", jag kan därför inte få någon annan diagnos då den inte finns än. Såvida inte deras sista "hail-mary" att scanna mitt genom mot alla kända, neurologiska mutationer ger något resultat. Vilket är "mindre troligt" enligt x antal professorer inom ämnet... utan "mer forskning och teknik kommer sannolikt att behövas".

Men nej, det är mindre roligt, speciellt aspekten av att inte veta eller att någon kan tala om händelseförlopp och/eller förvärringar (om några) etc etc. Men va fan, man skall väl vara först med något
Och de psykiska besvären är ju, mer eller mindre, "endast" en bi-effekt av den skiten.

Dock så slussades det hela tiden åt rätt håll, när de själva inte kunde komma längre så gick det "uppåt" i specialist-kedjan, när det väl togs på allvar och utredningen började dvs.
Läkare -> Överläkare ->Professor ->Team av forskare/professorer
Sen att allt då tar en jävla tid kan jag inte direkt lasta dem för, dessa damer och herrar har ju en del på sina bord.

Permalänk
Medlem
Skrivet av cyklonen:

Alltså, jag har som sagt inga formella diagnoser inom NPF.

Förlåt, jag läste nog lite snabbt. Dessutom har jag en förmåga att feltolka information, till exempel inlägg på forum, vilket till stor del beror på min mixade diagnos.

Skrivet av Necrophor:

Problemet är alltså att det är en "ännu okänd sjukdom", jag kan därför inte få någon annan diagnos då den inte finns än. Såvida inte deras sista "hail-mary" att scanna mitt genom mot alla kända, neurologiska mutationer ger något resultat. Vilket är "mindre troligt" enligt x antal professorer inom ämnet... utan "mer forskning och teknik kommer sannolikt att behövas".

Men nej, det är mindre roligt, speciellt aspekten av att inte veta eller att någon kan tala om händelseförlopp och/eller förvärringar (om några) etc etc. Men va fan, man skall väl vara först med något
Och de psykiska besvären är ju, mer eller mindre, "endast" en bi-effekt av den skiten.

Dock så slussades det hela tiden åt rätt håll, när de själva inte kunde komma längre så gick det "uppåt" i specialist-kedjan, när det väl togs på allvar och utredningen började dvs.
Läkare -> Överläkare ->Professor ->Team av forskare/professorer
Sen att allt då tar en jävla tid kan jag inte direkt lasta dem för, dessa damer och herrar har ju en del på sina bord.

Visst är det så. Det måste dock vara jobbigt att leva med en "ännu okänd sjukdom" och därför inte kunna få en diagnos. Man får hoppas på att det blir mer forskning och kommer mer teknik snart, för det känns ju tryggast att åtminstone veta vad som är fel på en. Där har jag ju turen med min diagnos med allahanda fel, och jag är ju född med det också.

Det förstår jag verkligen. Man vill helst veta vad som händer med en, och såklart ha koll på händelseförlopp osv. Men grattis till att du är först med något
Det är nog tyvärr ganska naturligt att man får psykiska besvär som en bi-effekt av att man lider av en sjukdom som man inte vet hur den kommer att utvecklas.

Det var ju positivt i alla fall. Dock trist att det skulle behövas så många vändor innan det blev rätt.
Jo, tyvärr har vårdpersonalen (läkare, överläkare, professorer osv) väldigt mycket på sina bord, så det är såklart bra att man har förståelse för det. Dock är det trist att ni patienter drabbas av det.

Permalänk
Medlem

Först vill jag tacka alla er som hittills har delat med sig av vad ni har för diagnoser och hur de har påverkat er. Därför är det nu min tur att dela med mig av hur mina diagnoser har påverkat mig.

Kort historia: Vid ett års ålder konstaterades min synskada, och jag började inte prata förrän vid fyra års ålder. Vid sex års ålder utreddes jag för min sena utveckling, och diagnostiserades med både autism och en utvecklingsstörning (det som idag kallas intellektuell funktionsnedsättning), varvid jag sedan dess går under Lagen om stöd till vissa funktionshindrade (LSS).
Gick i särskoleklass i både grundskola och gymnasium, och var en vecka i månade på korttidsboende, eftersom min ensamstående mor skulle få avlastning. Efter avslutad skolgång, fick jag insatsen Daglig verksamhet, där jag än idag deltar i flera grupper.

Min synskada gör att jag bara ser på mitt vänstra öga, och har ett begränsat synfält, samt har allmänt dålig syn. Jag kan verken cykla eller gå, men promenerar desto mer. Däremot tar jag mig ut i samhället utan hjälpmedel, samt läser hyfsat obehindrat, även om alltför liten text, vissa handstilar och för mycket textmassa blir ansträngande.
Glasögon eller linser hjälper inte, då skadan sitter i synnerverna och inte i ögonen.

Min autism är på en nivå att jag har vissa specialintressen och gärna umgås med den lilla grupp människor som finns i min närhet. Dock har jag både svårt med ögonkontakt, och att interagera i sociala sammanhang. Dessutom är jag överkänslig mot både kritik och motgångar, och har en förmåga att hänga upp mig på diverse problem och småsaker.
Diagnosen är en bidragande orsak till varför jag ofta är nedstämd och ofta mår dåligt. Parallellt har jag på senare tid fått ett allt bättre självförtroende och mer medvetenhet, med en bieffekt att jag har blivit alltmer kritisk till människor, och blir ofta besviken på människors uppföranden, bemötanden och åsikter. Många människor omkring mig är dessutom fördomsfulla.

Min intellektuella funktionsnedsättning gör att jag har inlärningssvårigheter, vilket har lett till att jag har en ganska låg kunskapsnivå. Har både svårt att lära mig nya saker och att lära mig mer om saker jag är intresserad av.
Jag har också begränsad handlingskraftsförmåga, samt har problem att utföra vissa typer av sysslor. Är dessutom stresskänslig och blir lätt osäker i vissa situationer, som andra klarar av att hantera utan problem.

Summa summarum är jag tacksam över att ha ett drägligt liv med tak över huvudet, mat på bordet, möjlighet att ägna mig åt mina intressen, samt att få det stöd jag behöver i vardagen. Dock är min sociala tillvaro desto sämre. Har knappt några vänner och har än svårare att skaffa nya. Jag klantar mig ofta eller gör bort mig i olika sammanhang, och jag skrämmer tydligen bort människor.

Jag skulle kunna fördjupa mig mycket mer men känner att jag inte vill ta upp andra medlemmars tid. Jag vill inte heller signalera ”tyck synd om mig, jag har det så jobbigt”. Men om någon är intresserad av att veta mer, fråga antingen här i tråden eller skicka mig ett PM.

Permalänk
Medlem

Pja, har inga officiella diagnoser men har insett på vuxen ålder att jag har asperger av en ganska stor grad. Har alltid varit min egen o tänkt o gjort på min eget sätt, har haft svårt för det sociala, har alltid varit ganska för mig själv, lyssnat o observerat, tagit in o analyserat det mesta (vilket kan vara väldigt utmattande o kräver sina pauser), o när jag väl blir intresserad då går jag in hårt för det o lär mig det så gott jag bara kan.
Har som sagt länge tyckt det sociala har varit knepigt, men har väl lärt mig med åren o insett att även om jag hanterar det mesta på mitt eget sätt så har det ändå funkat, så nuförtiden har jag det ändå ganska lätt med det sociala till slut. Jag har lyckats bli självsäkrare o bara varit mig själv helt enkelt o det funkar bra! Lite ödmjukhet inför mig själv har också varit nyttigt
Är också nöjd med den här förmågan jag fått genom att jag varit så observerande o att jag verkligen vill förstå hur saker, ting o även människor fungerar, o att jag gör det på ett hyfsat objektivt sätt, vilket gör att jag faktiskt har ganska lätt att bli väldigt duktig på vad jag än väljer att göra. Tror det alltså är till stor del tack vare den här asperger-delen i mig

Permalänk
Medlem
Skrivet av Gurrrra:

Pja, har inga officiella diagnoser men har insett på vuxen ålder att jag har asperger av en ganska stor grad. Har alltid varit min egen o tänkt o gjort på min eget sätt, har haft svårt för det sociala, har alltid varit ganska för mig själv, lyssnat o observerat, tagit in o analyserat det mesta (vilket kan vara väldigt utmattande o kräver sina pauser), o när jag väl blir intresserad då går jag in hårt för det o lär mig det så gott jag bara kan.
Har som sagt länge tyckt det sociala har varit knepigt, men har väl lärt mig med åren o insett att även om jag hanterar det mesta på mitt eget sätt så har det ändå funkat, så nuförtiden har jag det ändå ganska lätt med det sociala till slut. Jag har lyckats bli självsäkrare o bara varit mig själv helt enkelt o det funkar bra! Lite ödmjukhet inför mig själv har också varit nyttigt
Är också nöjd med den här förmågan jag fått genom att jag varit så observerande o att jag verkligen vill förstå hur saker, ting o även människor fungerar, o att jag gör det på ett hyfsat objektivt sätt, vilket gör att jag faktiskt har ganska lätt att bli väldigt duktig på vad jag än väljer att göra. Tror det alltså är till stor del tack vare den här asperger-delen i mig

Intressant att höra från folk som upplever att de har en diagnos, utan att officiellt ha den diagnosen, och just Asperger verkar vara vanligt förekommande. Min ena moster hade under hela uppväxten svårt att hantera konflikter och att ta kritik, och min mor misstänkte som småningom att mostern troligtvis har Asperger. Flera år senare kom det fram i en utredning att min moster mycket riktigt har Asperger, vilket förklarade alla möjliga smågrejer.

Du verkar ha en väldigt bra självinsikt, vilket i sig självt kan vara en styrka. Det gör också att man lättare kan förstå varför man är som man är, oavsett en fastställd diagnos eller inte. Så länge man kan hantera det bra, är det inget problem, även om det innebär att man är annorlunda eller avvikande gentemot normen. I övrigt avskyr jag normer, för de tillåter oftast inte avvikelser.

Tack för att du delar med dig. Det är alltid intressant att höra om andras diagnoser och hur det påverkar deras liv.

Permalänk
Medlem
Skrivet av Stoffelundgren:

Intressant att höra från folk som upplever att de har en diagnos, utan att officiellt ha den diagnosen, och just Asperger verkar vara vanligt förekommande. Min ena moster hade under hela uppväxten svårt att hantera konflikter och att ta kritik, och min mor misstänkte som småningom att mostern troligtvis har Asperger. Flera år senare kom det fram i en utredning att min moster mycket riktigt har Asperger, vilket förklarade alla möjliga smågrejer.

Du verkar ha en väldigt bra självinsikt, vilket i sig självt kan vara en styrka. Det gör också att man lättare kan förstå varför man är som man är, oavsett en fastställd diagnos eller inte. Så länge man kan hantera det bra, är det inget problem, även om det innebär att man är annorlunda eller avvikande gentemot normen. I övrigt avskyr jag normer, för de tillåter oftast inte avvikelser.

Tack för att du delar med dig. Det är alltid intressant att höra om andras diagnoser och hur det påverkar deras liv.

Pja man lär ju sig mer o mer vad världens alla diagnoser handlar om, genom folk man träffar, saker man ser o läser osv. Var ihop ed en tjej med ganska grav ADHD så det kan jag ganska bra, har nån kusin med autism o så har jag jobbat som boendestödjare o hjälpt folk med diverse psykiska besvär. Så är man observant och då även ödmjuk o nyfiken på att förstå sig själv så fattar man väl till slut om man själv har nåt.
Sen är det väl lite vanligare med just aspisar när det gäller datorer o teknik eftersom det handlar om logiska ting som man kan pyssla med för sig själv, sånt är vi ju experter på ^^

O tack för du frågar, o även kul att du tar dig tid o läsa vad folk skriver o sen också svarar på det. Trevligt trevligt

Permalänk
Medlem
Skrivet av Gurrrra:

Pja man lär ju sig mer o mer vad världens alla diagnoser handlar om, genom folk man träffar, saker man ser o läser osv. Var ihop ed en tjej med ganska grav ADHD så det kan jag ganska bra, har nån kusin med autism o så har jag jobbat som boendestödjare o hjälpt folk med diverse psykiska besvär. Så är man observant och då även ödmjuk o nyfiken på att förstå sig själv så fattar man väl till slut om man själv har nåt.
Sen är det väl lite vanligare med just aspisar när det gäller datorer o teknik eftersom det handlar om logiska ting som man kan pyssla med för sig själv, sånt är vi ju experter på ^^

O tack för du frågar, o även kul att du tar dig tid o läsa vad folk skriver o sen också svarar på det. Trevligt trevligt

Så är det naturligtvis, och med åren får man ju mer livserfarenhet. Då förstår jag än bättre varför du är så insatt och har koll på diagnoser. Att du har jobbat som boendestödjare och hjälpt folk med diverse psykiska besvär, är en väldigt bra egenskap och styrka, vilket också kan vara en väldigt bra hjälp för sin egen del.
Jag brukar även tänka att genom andra, lär man känna sig själv, Bland annat har jag hittat några nya sidor hos mig själv genom vissa människor i min omgivning. Men jag har också träffat människor som är min raka motsats, då jag har observerat hur de tänker och sedan tänkt helt tvärtom.
Att aspisar är duktiga på datorer och teknik, har jag också observerat, i synnerhet här på SweClockers. Dock är jag själv ingen expert på datorer, utan är mest intresserad av att läsa om andras problem och vilka problemlösningar som finns. Dessutom gillar jag att skriva i andra delar av forumet, framförallt i delen om konsumenträtt, eftersom konsumenträttsfrågor ligger mig varmt om hjärtat.

Varsågod, och tack själv! Jag är nyfiken och tycker det är viktigt att både lyssna på anda och att försöka ge bra svar och stöttning.
Tyvärr är det alltför många som inte tar sig tid att lyssna på andra, eller är självupptagna och inte bryr sig om andra människor. Många har för dåligt civilkurage och vågar inte/vill inte gripa in när någonting händer osv. Allt detta är dessutom viktiga faktorer till varför många mår dåligt, för att de inte blir lyssnade på, eller får rätt hjälp vid behov.

Permalänk
Medlem

Jag har inga psyikiska diagnoser själv men ett av mina barn visar tydliga tecken på att något inte står rätt till. Vet inte om det är åt autismhållet, ADHD-hållet eller någon kombination. Vi håller på få hjälp av det offentliga för att både stötta och hjälpa barnet samt identifiera den bakomliggande orsaken.

Det var förbannat jobbigt att inse att något verkligen var fel och inte bara en variation inom det normala. Som förälder får man till sist rannsaka sig själv och fråga sig om man gör allt man kan göra, om svaret är ja får man se tiden an helt enkelt, om inte så får man göra mer.

Permalänk
Medlem
Skrivet av AplAy:

Jag diagnostiserades med mild Aspergers syndrom när jag var 7 år och fick då gå på "privatskola för personer med särskilda behov" i ett par år med egen personlig assistent under hela den perioden. Gick i vanlig klass sedan när jag började i 6:an men hade elevassistans då. På gymnasiet var jag helt utan och det gick problemfritt till. Jag säger "mild" för jag har inte varit helt "socialt efter" och jag har haft flera intressen utöver mina växlande "specialintressen".

Jag lider också av mild depression och mild ångest (och milda panikångestattacker), samt kroppsneuroser. Dessa har som tur var kunna hanterats nu av antidepression (Sertralin) vilket även fungerar mot ångesten. Prövade Mirtazapin ett tag och det fungerade mot depressionen men då kom ångesten istället tillbaka så gick tillbaka till Sertralin igen. Verkar vara jag helt enkelt behöver för att det kanske är som det är i min hjärna på en neurokemisk nivå så att säga. Men med medicinen just nu så är jag "uppe på jorden" och kan därmed få ut glädje av diverse nyttiga och roliga aktiviteter såsom fysisk aktivitet, tv-serier och till viss del datorspelande. Kroppsneuroserna hanteras genom att förstå, "Jahapp, nu blev det lite neurotiskt tänkande om den kroppsdelen - det går över."

Sedan har jag också ovan på det mild hypokondri (kanske framgått alldeles för tydligt i trådarna om pandemin där jag förstört vilket jag ber så hemskt mycket om ursäkt för). Jag vill påstå att denna hypokondri är mild för jag har ju trots allt lämnat mitt hem regelbundet och kunna gjort nödvändiga ärenden och så.

Till sist så har jag precis som många andra här säkert mild social fobi, särskilt när det gäller syftet att försöka skapa nya kontakter (vänner) eller träffa det motsatta könet när jag har specifikt intresse hos någon utav dem. Även här "mild" vill jag påstå för jag har inga problem att prata med folk om det gäller väldigt specifika ärenden (bankbesök, myndighetsbesök, handla på affärer, o.d. - vilket vissa med värre social fobi säkert har). Garanterat härstammar den milda sociala fobi jag har i rädslan att bli socialt avvisad och därmed behöva se mig själv i spegeln om kvällarna med insikten att jag inte är tillräckligt "socialt attraktiv" ännu. OOF. När jag väl pushat mina sociala gränser och bara härdat igenom den sociala fobin ibland så har jag mått oerhört bra efteråt och även dagen efter - det känns som en riktig seger då för tillfället.

Hur tragiskt det än må låta nu så finner jag dock viss tillfällig social närvaro här på Sweclockers när jag postar och får svar ( ), när jag ser på SVT Nyheter, och när jag spelar med random skönt gäng i Discord i något MP-spel (t.ex., Warzone). Dock har det hänt ibland på Discord att jag spelat med folk där jag inte riktigt känt den där sociala tillhörandet. Troligen för jag är mer fokuserad på den sociala biten av spelandet än det mer fokuserade på "fragga och vinna i spelet, 1337 yo!!!". Det blir lite, "Jag spelar för att kunna vara social, inte spela för att bara spela".

Så det är jag för tillfället.

Brother, is that you?

Har i princip exakt samma "uppsättning" Slutade med sertralin ett tag sedan och försöker klara mig "rent", får se hur det går.

Permalänk
Medlem

Allergi (mot hundar) och lite dålig syn.

Permalänk
Medlem

Dyslexi - Sjukt enerverande. Alla dessa röda understreckningar så fort man skall skriva något. Svårt att hitta ord och Google så fort man är osäker. Tur man är född med envishet och kämpar glöd att aldrig ge upp. Har kommit långt med hjälp av detta. Ett helvete i skolan när man till slut kommer in på universitetet så startar man en utredning som visar dyslexi och först då hände det något. Hela livet i skola har man gått på "Klinik" som det hette när jag var liten. Sena nätter för att läsa på till prov osv för allt har tagit sådan tid. All fritid har gått åt att läsa läxor. Men kom också ut ur skolan med bra betyg. Mate har alltid följt en viss röd tråd som gjort det lätt att förstå men bokstäver är som rappakalja.
Har nu en 17 årig dotter med samma problem. Fortfarande har skolan inte lärt sig att dessa barn behöver individuell hjälp. Trodde skolan hade lärt sig MEN ICKE.
Fördelar och styrkor - Sjukt bra bildminne. Samt lokalsinne. Vilket varit räddningen många gånger.

Permalänk
Medlem
Skrivet av NightFred:

Har nu en 17 årig dotter med samma problem. Fortfarande har skolan inte lärt sig att dessa barn behöver individuell hjälp. Trodde skolan hade lärt sig MEN ICKE.
Fördelar och styrkor - Sjukt bra bildminne. Samt lokalsinne. Vilket varit räddningen många gånger.

Nu vet jag inte vilken hjälp ni har fått av skolan men har ni inte fått någon vettig hjälp så fortsätt bråka. Hon har rätt till individuellt anpassad hjälp. Ex digitala hjälpmedel för stavning och skärmläsare (finns en riktigt bra, kan återkomma om så önskas), möjlighet att svara på prov muntligt alternativt komplettera svaren muntligt.

/Har en 13-åring med dyslexi och är gift med en duktig lärare som hjälper sina elever

Permalänk
Medlem

Jag kom på ett problem till som min mixade diagnos ger upphov till. Det kan ta upp till ett par timmar att svara på några få inlägg här på SweC, medan det för gemene man bara skulle ta någon halvtimme. Detsamma gäller när jag skriver ett SMS eller mejl, samt kikar runt på Internet.
Både långsam handlingskraft/handlingsförmåga, och nedsatt syn, gör att sådana saker tar tid. Jag brukar säga att detta problem stjäl ca två timmar per dag, eller 14 timmar i veckan, oftast på bekostnad av sömnen. Det kan vara väldigt enerverande ibland, men jag har lärt mig att acceptera det.

Skrivet av Parmenides:

Jag har inga psyikiska diagnoser själv men ett av mina barn visar tydliga tecken på att något inte står rätt till. Vet inte om det är åt autismhållet, ADHD-hållet eller någon kombination. Vi håller på få hjälp av det offentliga för att både stötta och hjälpa barnet samt identifiera den bakomliggande orsaken.

Det var förbannat jobbigt att inse att något verkligen var fel och inte bara en variation inom det normala. Som förälder får man till sist rannsaka sig själv och fråga sig om man gör allt man kan göra, om svaret är ja får man se tiden an helt enkelt, om inte så får man göra mer.

Jag håller alla tummar på att det inte tar alltför lång tid att utreda vad barnet har för diagnos. Tänker dels på att mycket inom vården har skjutits upp på grund av pandemin, men också att både ekonomin styr, och att annan vård prioriteras före.

Jag förstår din känsla. Man vill såklart inte att ens barn ska ha några svårhanterliga diagnoser, men om så är fallet får man göra vad man kan för att barnet ska ha ett så drägligt och meningsfullt liv som möjligt.

All lycka till!

Skrivet av Mithras:

Brother, is that you?

Har i princip exakt samma "uppsättning" Slutade med sertralin ett tag sedan och försöker klara mig "rent", får se hur det går.

Att behöva gå på medicin är inte roligt, så hoppas därför att det kommer att gå bra för dig nu utan att ta sertralin.

Skrivet av Molotov:

Allergi (mot hundar) och lite dålig syn.

Allergier är inte kul, speciellt om man råkar vara allergisk mot till exempel pälsdjur men älskar hundar. Tråkigt för din skull, om så är fallet.
Dålig syn kan vara alltifrån ett mindre synfel som hjälps med glasögon eller linser, till en grav synskada som gör det väldigt jobbigt att till exempel läsa eller att se i den miljö man befinner sig. Hoppas din dåliga syn inte utgör ett alltför stort hinder i din vardag.

Skrivet av NightFred:

Dyslexi - Sjukt enerverande. Alla dessa röda understreckningar så fort man skall skriva något. Svårt att hitta ord och Google så fort man är osäker. Tur man är född med envishet och kämpar glöd att aldrig ge upp. Har kommit långt med hjälp av detta. Ett helvete i skolan när man till slut kommer in på universitetet så startar man en utredning som visar dyslexi och först då hände det något. Hela livet i skola har man gått på "Klinik" som det hette när jag var liten. Sena nätter för att läsa på till prov osv för allt har tagit sådan tid. All fritid har gått åt att läsa läxor. Men kom också ut ur skolan med bra betyg. Mate har alltid följt en viss röd tråd som gjort det lätt att förstå men bokstäver är som rappakalja.
Har nu en 17 årig dotter med samma problem. Fortfarande har skolan inte lärt sig att dessa barn behöver individuell hjälp. Trodde skolan hade lärt sig MEN ICKE.
Fördelar och styrkor - Sjukt bra bildminne. Samt lokalsinne. Vilket varit räddningen många gånger.

Jag förstår att det är enerverande med dyslexi. Trist att det blev så besvärligt för dig i skolan, och att dyslexin tog så mycket av din fritid. Tur att du har kommit långt med din envishet och kämparglöd att aldrig ge upp. Skönt att ditt bildminne och lokalsinne har varit till stor hjälp för dig. Även positivt att du kom ut ur skolan med bra betyg. Det hade troligtvis blivit dubbelt så jobbigt om du hade kommit ut med dåliga betyg. Det hade i alla fall jag tyckt.

Tråkigt att din dotter inte heller har fått rätt hjälp i skolan. Jag trodde faktiskt att skolan hade blivit bättre på det de senaste 15 åren, men ack så fel jag hade.

Skrivet av [SH]:

Nu vet jag inte vilken hjälp ni har fått av skolan men har ni inte fått någon vettig hjälp så fortsätt bråka. Hon har rätt till individuellt anpassad hjälp. Ex digitala hjälpmedel för stavning och skärmläsare (finns en riktigt bra, kan återkomma om så önskas), möjlighet att svara på prov muntligt alternativt komplettera svaren muntligt.

/Har en 13-åring med dyslexi och är gift med en duktig lärare som hjälper sina elever

Det håller jag med dig om. Alla ska ha rätt att få det stöd man behöver, så även i skolan.
Dock har jag fått den uppfattningen att våra politiker inte satsar tillräckligt på det här området, mycket på grund av att de många gånger inte har någon verklighetsförankring.

Skönt, då kan ju din 13-åring få bra hjälp. Det låter ju perfekt att vara gift med en lärare.

Permalänk
Medlem
Skrivet av [SH]:

Nu vet jag inte vilken hjälp ni har fått av skolan men har ni inte fått någon vettig hjälp så fortsätt bråka. Hon har rätt till individuellt anpassad hjälp. Ex digitala hjälpmedel för stavning och skärmläsare (finns en riktigt bra, kan återkomma om så önskas), möjlighet att svara på prov muntligt alternativt komplettera svaren muntligt.

/Har en 13-åring med dyslexi och är gift med en duktig lärare som hjälper sina elever

Det har varit många och långa turer kring detta genom åren och mycket trycka på rektorn osv. Individuella lärare som inte bryr sig eller rättar sig efter det som specialläraren sagt att man skall göra. Tillslut bytte vi skola i 6:e klass från kommunal till Kunskapsskolan och då blev det mycket bättre men inte helt bra. Känns som man inte har pengar för denna typen av hjälp eller att man lägger pengar på fel saker. Nu har skolan börjat och det är dax för 2:a året på gymnasiet. Det känns som man får börja om vid varje terminsstart att påpeka sådant som vi vetat i flera år. Tur man är envis och har en fru som är lika envis. Det med digitala hjälpmedel låter intressant. Vet att hon har en inloggning till en portal för denna typen av hjälp.

Skrivet av Stoffelundgren:

Jag förstår att det är enerverande med dyslexi. Trist att det blev så besvärligt för dig i skolan, och att dyslexin tog så mycket av din fritid. Tur att du har kommit långt med din envishet och kämparglöd att aldrig ge upp. Skönt att ditt bildminne och lokalsinne har varit till stor hjälp för dig. Även positivt att du kom ut ur skolan med bra betyg. Det hade troligtvis blivit dubbelt så jobbigt om du hade kommit ut med dåliga betyg. Det hade i alla fall jag tyckt.

Tråkigt att din dotter inte heller har fått rätt hjälp i skolan. Jag trodde faktiskt att skolan hade blivit bättre på det de senaste 15 åren, men ack så fel jag hade.

Det håller jag med dig om. Alla ska ha rätt att få det stöd man behöver, så även i skolan.
Dock har jag fått den uppfattningen att våra politiker inte satsar tillräckligt på det här området, mycket på grund av att de många gånger inte har någon verklighetsförankring.

Skönt, då kan ju din 13-åring få bra hjälp. Det låter ju perfekt att vara gift med en lärare.

Tack för din förståelse. Jag är sjukt tacksam att jag har klarat mig så bra som jag gjort men det som är mest skrämmande är de som aldrig lyckats för man inte har orkat kämpa på. Har själv get upp många gånger men aldrig släppt det. Det är ledsamt hur dåligt vi fångar upp dessa personer som har ett genuint intresse för något men klarar inte av studietakten för att denna diagnos sätter stopp för det. Hade en studiekamrat som gav upp på universitetet, hon hade nog svårare än jag men riktigt trist när man i grund och botten var så intresserad. Nu var detta för 25 år sedan så jag hoppas innerligt att saker och ting blivit bättre.

Permalänk
Medlem
Skrivet av NightFred:

Tack för din förståelse. Jag är sjukt tacksam att jag har klarat mig så bra som jag gjort men det som är mest skrämmande är de som aldrig lyckats för man inte har orkat kämpa på. Har själv get upp många gånger men aldrig släppt det. Det är ledsamt hur dåligt vi fångar upp dessa personer som har ett genuint intresse för något men klarar inte av studietakten för att denna diagnos sätter stopp för det. Hade en studiekamrat som gav upp på universitetet, hon hade nog svårare än jag men riktigt trist när man i grund och botten var så intresserad. Nu var detta för 25 år sedan så jag hoppas innerligt att saker och ting blivit bättre.

Varsågod! Jag försöker att vara lyhörd.
Ja precis, det måste kännas oerhört jobbigt för alla som av olika anledningar aldrig har lyckats för man inte har orkat kämpa på, oavsett om det gäller skola och utbildning, arbetsliv eller socialt umgänge och kontakt med andra människor. Jag kan tänka mig att detta lätt kan leda till att dessa människor mår väldigt dåligt. Ytterligare ett bakslag är när de får vetskap om att andra i deras närhet/omgivning med liknande problematik/svårigheter/diagnoser har orkat kämpat på.
Att vi är dåliga på att fånga upp personer som inte klarar av studietakten för att deras diagnos sätter stopp, tycker även jag är väldigt tråkigt. Både deras anhöriga/närstående och skolan borde bli betydligt bättre på att fånga upp dessa personer. Får de bara rätt hjälp, kan de gå väldigt långt i livet, och sedan kan de med stolthet gå vidare i livet med till exempel universitet eller i yrkeslivet. Trist att din studiekamrat gav upp på universitetet, men utifrån de problem som fanns, förstår jag samtidigt att hon gjorde det. Man får hoppas att skolan kan bli bättre på att stötta och ge rätt hjälp för att elever med krävande diagnoser ska orka klara igenom helaskolgången.
Du ska vara stolt över dig själv för att du trots motgångarna har kämpat på och aldrig gett upp, trots att lusten till att ge upp har funnits.

Permalänk
Medlem

Ångrar mig så tog bort texten. Sorry.

Permalänk
Medlem

Det räcker med att titta in i några trådar här för att dra slutsatsen att andelen (o)diagnosticerade autister är överrepresenterad. På gott och ont! Bokstavliga tolkningar kanske man kan vara utan, men detaljkunskapen vissa ger uttryck för är imponerande.

Permalänk
Medlem
Skrivet av fetakniven:

Det räcker med att titta in i några trådar här för att dra slutsatsen att andelen (o)diagnosticerade autister är överrepresenterad. På gott och ont! Bokstavliga tolkningar kanske man kan vara utan, men detaljkunskapen vissa ger uttryck för är imponerande.

Intressant iakttagelse. Jag har också tänkt på det. Dessutom tycks det vara vanligt att autister och aspergare har datorer som specialintresse.

Permalänk
Medlem

Generaliserad ångestsyndrom/kronisk ångest, panikångest & social oro (aka social fobi) sedan 15 års ålder (23 nu).

Testat ett gäng olika mediciner med för- och nackdelar och varit sjukskriven i 4 omgångar.

Tror det är viktigt med diskussion likt denna tråd då jag tror att en klar majoritet av människor idag har sina demoner som man skäms för. Att skämmas för och inte försöka acceptera sina brister leder ingen vart.

Permalänk
Medlem
Skrivet av Flygman:

Generaliserad ångestsyndrom/kronisk ångest, panikångest & social oro (aka social fobi) sedan 15 års ålder (23 nu).

Testat ett gäng olika mediciner med för- och nackdelar och varit sjukskriven i 4 omgångar.

Tror det är viktigt med diskussion likt denna tråd då jag tror att en klar majoritet av människor idag har sina demoner som man skäms för. Att skämmas för och inte försöka acceptera sina brister leder ingen vart.

Jag beklagar din ångest och social oro/fobi.

Det är alltid tråkigt när diagnoser ställer till det så pass mycket i vardagen och kräver medicinering för att vardagen ska fungera någorlunda. Tråkigt att du har behövt varit sjukskriven vid fyra omgångar redan som 23-åring.

Tack för din respons, och här håller jag med dig helt och hållet.
För egen del innebär det bland annat att jag har slutat bry mig om att andra reagerar eller stirrar när jag antingen pratar/skriker högt, eller har mina stereotyper som en del av min autism, vanligen utlöst av starka känslotillstånd, oftast ilska och/eller frustration.

Permalänk
Medlem

Bioplär

Blev ganska nyligen diagnostiserad och det förklarar väl en hel del om hur mitt liv sett ut fram tills nu.
Har lidit av djupa depressioner och skyhöga toppar av eufori. Många ofärdiga projekt och dåligt investerare pengar.
Där emellan så har det såklart också funnits långa perioder där jag varit "normal" och arbetat, bildat familj och på andra sätt byggt upp ett liv för att sedan låta det rasera.

Är väl en ganska svår människa att leva med i många stunder och speciellt fram till jag fick mediciner som bromsar mina dalar och toppar.

Den depressiva fasen så finns det inget i hela världen som skulle motivera mig från att gå upp ur sängen. Tung ångest, självmordsbenägen.

Manin gör mig social och framåt. Jag kan gå från att inte vilja träffa människor till att träna ett fotbollslag eller åka till Danmark för att vara skäggmodell. Men sen tappar jag konsekvens-tänket och spenderar pengar på Dj-utrustning och andra saker som jag använder i 10 minuter.

Detta har gjort att jag nu mer är särbo med min fru och mina barn bor med henne. Jag är väldigt tacksam för att hon stått ut alla år, och att fortfarande vara gift på håll känns som om det fungerar. Dom har fått stå ut med mycket utöver det normala svenssonlivet.

Blev tvångsinlagd på psyk vid årsskiftet men där kom också vändningen. Sjukdomsinsikt, och viljan att följa den livslånga medicineringen är starkare nu. Motionerar varje dag och har fasta rutiner med sömn och mat.
Sömnen är det jag övervakar hårdast, fungerar inte den så är det något som går åt fel håll. Sover jag för mycket är det en depression som nalkas, och sover jag mindre eller inte alls samtidigt som jag känner att jag har mycket energi gör att det är dags att kontakta vården och justera mediciner.

Hela mitt liv kretsar kring sjukdommen. Jag förlorade ett arbete som förra året då jag var i en djup depression, innan dess var jag manisk och kunde jobba hur många timmar som helst utan vare sig vila eller mat. Det fungerade ju bra då jag var jourgående men kroppen betalade priset när jag sen föll igen.

Idag så studerar jag högskoleförberedande och ska försöka ge mig på studier inom programmering efter detta. Det är andra gången jag gör det då första resulterade att jag hittade något "roligare" tidsfördriv under en manisk period och helt enkelt slutade studera mitt i allt utan att ens tänka på konsekvenser.

Jag tänker inte på hur människor ser på mig, jag lever mitt liv och lägger inte ner energi på sådant. Visst kan jag väl förklara för grannarna varför jag från den ena dagen kan umgås med dem, till att sedan kunna ignorera dem i månader. Sen får dom tycka vad som dom vill.

Men som sagt, är nu medicinerad och har frekvent kontakt med vården. Är på en "normal" nivå just nu, och livet känns på det hela taget OK.

Permalänk
Medlem
Skrivet av Erto:

Bioplär

Blev ganska nyligen diagnostiserad och det förklarar väl en hel del om hur mitt liv sett ut fram tills nu.
Har lidit av djupa depressioner och skyhöga toppar av eufori. Många ofärdiga projekt och dåligt investerare pengar.
Där emellan så har det såklart också funnits långa perioder där jag varit "normal" och arbetat, bildat familj och på andra sätt byggt upp ett liv för att sedan låta det rasera.

Är väl en ganska svår människa att leva med i många stunder och speciellt fram till jag fick mediciner som bromsar mina dalar och toppar.

Den depressiva fasen så finns det inget i hela världen som skulle motivera mig från att gå upp ur sängen. Tung ångest, självmordsbenägen.

Manin gör mig social och framåt. Jag kan gå från att inte vilja träffa människor till att träna ett fotbollslag eller åka till Danmark för att vara skäggmodell. Men sen tappar jag konsekvens-tänket och spenderar pengar på Dj-utrustning och andra saker som jag använder i 10 minuter.

Detta har gjort att jag nu mer är särbo med min fru och mina barn bor med henne. Jag är väldigt tacksam för att hon stått ut alla år, och att fortfarande vara gift på håll känns som om det fungerar. Dom har fått stå ut med mycket utöver det normala svenssonlivet.

Blev tvångsinlagd på psyk vid årsskiftet men där kom också vändningen. Sjukdomsinsikt, och viljan att följa den livslånga medicineringen är starkare nu. Motionerar varje dag och har fasta rutiner med sömn och mat.
Sömnen är det jag övervakar hårdast, fungerar inte den så är det något som går åt fel håll. Sover jag för mycket är det en depression som nalkas, och sover jag mindre eller inte alls samtidigt som jag känner att jag har mycket energi gör att det är dags att kontakta vården och justera mediciner.

Hela mitt liv kretsar kring sjukdommen. Jag förlorade ett arbete som förra året då jag var i en djup depression, innan dess var jag manisk och kunde jobba hur många timmar som helst utan vare sig vila eller mat. Det fungerade ju bra då jag var jourgående men kroppen betalade priset när jag sen föll igen.

Idag så studerar jag högskoleförberedande och ska försöka ge mig på studier inom programmering efter detta. Det är andra gången jag gör det då första resulterade att jag hittade något "roligare" tidsfördriv under en manisk period och helt enkelt slutade studera mitt i allt utan att ens tänka på konsekvenser.

Jag tänker inte på hur människor ser på mig, jag lever mitt liv och lägger inte ner energi på sådant. Visst kan jag väl förklara för grannarna varför jag från den ena dagen kan umgås med dem, till att sedan kunna ignorera dem i månader. Sen får dom tycka vad som dom vill.

Men som sagt, är nu medicinerad och har frekvent kontakt med vården. Är på en "normal" nivå just nu, och livet känns på det hela taget OK.

Tack att du delade med dig!

Tråkigt att du har haft det så svårt med din depression, ångest, självmordstankar och allt annat som har ställt till det i ditt liv. Jag antar att det ändå måste ha varit en lättnad att du blev diagnostiserad och fick en förklaring till varför ditt liv har sett ut som det har gjort.

Det är ju guld värt att din fru har haft tålamod och varit så förstående, och att ni har löst det hela på ett bra sätt. Så tycker jag att det ska vara i en relation, att båda har förståelse för varandra.

Bra att du har fått rätt hjälp och även fått en bra sjukdomsinsikt. Även om diagnosen fortfarande ställer till det, vet du åtminstone hur du ska hantera den. Hoppas att du på sikt mår så pass bra att diagnosen inte blir ett hinder för dig.

Lycka till med studierna och med livet i största allmänhet.