Falska hdr filmer

Jag tänker att mycket bottnar i att folk missförstår vad HDR är för något och vilka fördelar det faktiskt har mot SDR utöver att det dynamiska omfånget är större.

Den främsta fördelen är att man inte är beroende av en gammal referens för EOTF som man är när det kommer till SDR. Då förlitar man sig helt och hållet på att bildvisaren fungerar likt en CRT i hur ljuset alstras i förhållande till signalen. Rent matematiskt är själva processen inte särskilt svår men i praktiken blir den nästan aldrig rätt. Dels för att CRTn är väldigt svår att emulera utan kompromisser men också för att hela omfånget skiftar och blir ljusare när man ökar ljusflödet, och vice versa förstås. Heller har man aldrig samma förutsättningar i ett vardagsrum som i en gradingsvit vare sig sett till tekniken eller omgivningen.

Med HDR specificerar den lagrade information exakt ljus och då försvinner en stor del av huvudvärken. För att det ska bli rätt förutsätter det också att displayen hanterar signalen korrekt och där tar alla tillverkare lite olika approach, i synnerhet när det gäller information som ligger nära vad bildvisaren som ljusast kan visa för att högdagrarna inte ska "slå i taket" alldeles för hårt. Det ena behöver inte nödvändigtvis vara sämre än det andra men det är rimligt att åtminstone nivåer upp till ca 200-250cd/m² hanteras såsom tonkurvan specificerar för att inte kränka filmens integritet alltför mycket.

Jämför det med en äldre film som är producerad i mono. Det är klart att du kan använda ett monospår idag, även på UHD-BD, men då är risken stor att den hamnar på centerkanalen och kommer i många system inte alls låta såsom den gjorde vid release. Med det till grund är det befogat att ta fram en ny mix i surround för att med mycket större säkerhet ha kontroll över att ljudbilden blir "såsom det var tänkt" även i en ny anläggning eller biograf. Det innebär inte att man måste nyttja överdrivet mycket kanalseparation eller lägga till ljudeffekter som inte fanns där. Eller för den delen så går det utmärkt att lagra en svartvit film i BT.2020 även om du bara nyttjar luminanskanalen.

Problemet tänker jag pekar mer på hur vilseledande marknadsföringen kring HDR har varit och vilka förväntningar det ger hos konsumenter hellre än att vissa regissörer och filmfotografer håller sig till en konservativ ljussättning. Sedan har UHD-BD flera fördelar än bara HDR: Den högre upplösning, större färgomfånget och bättre bitdjupet är alla väsentliga. Rimligtvis bör man bocka i åtminstone ett av dem för att en UHD-BD skall vara rättfärdigat, vilket tycks vara fallet i alla de filmer som hänvisas till.

Kan bara repetera det @Nissling skriver.

Blanda inte ihop HDR med att det måste lysa skiten ur TV:n. Två helt olika saker som missförstås från båda hållen. Både från de som om och om vill ha lysande fyrverkerier, men också de som vill ha en kontrollerad bild trogen ett estetiskt och filmtekniskt ursprung och därför av missförstånd kritiserar HDR för att vara något som prompt ska lysa skiten ur varje TV:n.

HDR servar båda behoven.

200 nits är ganska ljust. Mycket ljusare än många tror. SDR är 100 nits baserat på ett friskt bildrör. 200 nits på 50 tum mot 100 nits 1990 års 25 tummare är åtta gånger så mycket mer ljus som flödar ut i rummet.

200 nits är också definitivt mer ljus än vad som väntas på biografen, så där kan man se en mastring mot 200 med 400 peak nits som att nå fler saker samtidigt: Dels få något faktiskt är ljusare än vad det är tänkt att vara. Dels något som fungerar på alla TV-apparater. Samtidigt något som svarar mot regissörens vision från en theatrical release. Att sätta sig och trycka ut 1000 nits skulle kräva att man mastrar om hela filmen och skapar en helt ny look. Vilket kanske inte alls är i linje med vad Ridley Scott ville eller vad som ens någonsin passar filmens berättande.

HDR står för High Dynamic Range. Dynamiskt omfång vilket också omfattar nyansteckning. I högre grad viktigare än rå ljusstyrka skulle jag säga. Så filmen vinner på HDR eftersom den även vid 200 nits har (on top of my head) har dubbelt så många nyanssteg jämfört med SDR. Fyrdubbelt om det är 12-bitars Dolby Vision (vilket det nu inte är på BR2049). Och estetiskt och filmtekniskt är BR2049 rimligtvis en film som vinner på just detta.

Problemet med HDR idag ligger inte hur filmerna mastras utan hur våra TV-rum ser ut. I en kontrollerad ljusmiljö är 200 nits en hög nivå och då lär man inte störa sig på att bilden är mörk. Problemen kommer när man är i ett ljust rum och vill mer. Med SDR och relativa nivåer kan man dra på reglagen och kanske pressa alla nyanser närmare 500 nits – eller vad TV:n orkar med – och så även en mycket plattare men för rummet tydligare bild.

Där finns det ju en del lösningar om man inte vill ändra sitt rum. De flesta TV har idag bildlägen där man kliver ifrån tonemappingen och gör bilden ljusare. Dödar djupet och nyanserna i bilden, men det fungerar för det icke-optimala rummet.

Det blir lite "vad gör de svarta kanterna på min TV?"-känsla kring det hela tänker jag. Idén att alltid sträva efter en enhetlighet och tänka att avvikelser från det per automatik är dåliga och inte nyttjar tekniken tänker jag är ganska knas.

För att dra en parallell så är ju CD-skivan otroligt kapabel sett till vilket ljud den kan reproducera. Möjligheterna var stora till den grad att loudness-mastering blev så utbrett och saboterade så många album att man nästan blir mörkrädd. På vinyl gick det inte att åstadkomma ett ens i närheten lika tokigt ljud vilket gjorde det formatet till viss del skonat, även om det brottades med sina egna fel.

Och ärligt talat, det allra sista jag vill är att vi får en typ av loudness war med HDR. Det vore verkligen ett stort hån mot oss colorister.

Gällande Blade Runner 2049 så har @Pyoko lagt upp en analys av filmens användande av HDR och WCG i länken nedan. Ganska intressant jämförelse.
https://forum.blu-ray.com/showthread.php?p=17552326