200 nits är ganska ljust. Mycket ljusare än många tror. SDR är 100 nits baserat på ett friskt bildrör. 200 nits på 50 tum mot 100 nits 1990 års 25 tummare är åtta gånger så mycket mer ljus som flödar ut i rummet.
200 nits är också definitivt mer ljus än vad som väntas på biografen, så där kan man se en mastring mot 200 med 400 peak nits som att nå fler saker samtidigt: Dels få något faktiskt är ljusare än vad det är tänkt att vara. Dels något som fungerar på alla TV-apparater. Samtidigt något som svarar mot regissörens vision från en theatrical release. Att sätta sig och trycka ut 1000 nits skulle kräva att man mastrar om hela filmen och skapar en helt ny look. Vilket kanske inte alls är i linje med vad Ridley Scott ville eller vad som ens någonsin passar filmens berättande.
HDR står för High Dynamic Range. Dynamiskt omfång vilket också omfattar nyansteckning. I högre grad viktigare än rå ljusstyrka skulle jag säga. Så filmen vinner på HDR eftersom den även vid 200 nits har (on top of my head) har dubbelt så många nyanssteg jämfört med SDR. Fyrdubbelt om det är 12-bitars Dolby Vision (vilket det nu inte är på BR2049). Och estetiskt och filmtekniskt är BR2049 rimligtvis en film som vinner på just detta.
Problemet med HDR idag ligger inte hur filmerna mastras utan hur våra TV-rum ser ut. I en kontrollerad ljusmiljö är 200 nits en hög nivå och då lär man inte störa sig på att bilden är mörk. Problemen kommer när man är i ett ljust rum och vill mer. Med SDR och relativa nivåer kan man dra på reglagen och kanske pressa alla nyanser närmare 500 nits – eller vad TV:n orkar med – och så även en mycket plattare men för rummet tydligare bild.
Där finns det ju en del lösningar om man inte vill ändra sitt rum. De flesta TV har idag bildlägen där man kliver ifrån tonemappingen och gör bilden ljusare. Dödar djupet och nyanserna i bilden, men det fungerar för det icke-optimala rummet.