Skrivet av TMG:
Tolka inte titeln bokstavligen. Jag är mer intresserad av vad dessa enheter hade för historisk betydelse, vilka plattformar de användes på och vilka applikationer som använde dem.
Jag har förstått att dessa enheter har en stor historisk betydelse för vissa personer, men vad är det som skiljer dem från exempelvis ett vanligt ljudkort med MIDI-stöd? Jag var ännu inte i livet när detta var relevant och är därav rätt så vilsen.
Du vet säkert redan hur MIDI funkar? Om inte så kör jag en snabb dragning, det är helt nödvändigt att ha koll på för att förstå grejen med Soundcanvas och liknande enheter.
Den intressanta biten av MIDI i sammanhanget är egentligen protokollet. I princip består det av kommandon för uppspelning av instrumentsamples. Något förenklat kan ett kommando se ut något i stil med "spela upp detta instrument, såhär länge, med detta tonläge, och de här effekterna". MIDI-musik är sekvenser av sådana kommandon.
Moderna spel kommer med förinspelad musik. Sådan tar mycket plats. Det har inte varit något egentligt problem sedan optisk lagring gjorde intåg, men gå tillbaka 25-30 år, så kom spelen på disketter om 1.44 MB styck. Doom 2 vill jag som exempel minnas krävde fem disketter. Skulle man haft all musik i Doom 2 förinspelad med rimlig kvalitet, hade man åtminstone fått tiodubbla antalet disketter för att ta en siffra ur ändalykten. I praktiken hade nog inte ens det räckt.
Lösningen var som du redan förstått att använda MIDI. Kommandona för att spela upp instrumenten som bildar musiken finns i spelet och tar inte mycket plats. Det är upp till mottagarenheten att tolka kommandona och representera instrumenten, och det kan den förstås göra precis hur den vill, med väldigt varierande naturtrogenhet/exakthet.
Ljudkort använde företrädesvis syntetiskt simulerade instrument. Simulationen var i sammanhanget enkel och av låg kvalitet. Mer avancerad simulation kräver mer avancerade och dyrare kretsar. Att lagra förinspelade instrument kom knappast på fråga, då det krävde för sin tid oerhörda mängder minne. MIDI-ljudet från ett ljudkort var i allmänhet alltså inget att skriva hem om.
Det var här externa ljudmoduler typ Soundcanvas kom in i bilden. De bjöd på betydligt bättre representation av instrumenten än de ljudkort vars huvuduppgift egentligen var att spela upp PCM-ljud, men som extragrej också innehöll en billighetslösning för att spela upp MIDI. Ljudmodulerna gör det jobbet mycket bättre, och den som hade privilegiet att äga en sådan på den tiden, lär minnas det än idag. Man hade helt enkelt betydligt fetare musik i spelen än polarna som fick nöja sig med det deras ljudkort kunde producera. Det är inte konstigt att de slår an nostalgisträngen och att man minns dem med värme
I praktiken kunde ljudmodulerna användas med vilken plattform som helst som kan spotta ur sig en MIDI-sekvens. Man kan koppla en keyboard med MIDI-stöd till dem också, och spela live på dem om man så skulle vilja.
Det ska sägas att externa ljudmoduler var ganska dyra och därmed inte särskilt vanliga. De integrerade billighetssyntharna på ljudkorten var vad som stod till buds för de flesta. OPL3 är en på sin tid väldigt vanlig och tämligen lyckad sådan du säkert sett nämnas om du grottat runt lite i retrospelsforum. Där ligger väl nostalgivärdet väl främst i att få spelen att låta exakt som de gjorde när man var grabb, helt oavsett att en extern ljudmodul subjektivt låter oerhört mycket bättre i de flesta öron.
Det utvecklas i övrigt MIDI-ljudmoduler för bruk på gamla ljudkort än idag som entusiast/retronördpryl. Det vanligaste är väl dock att man av produktionskostnadsskäl numera gör moduler som kopplas in på en header på ljudkortet - som i sin tur infördes av Creative under varumärket Waveblaster i syfte att konkurrera på ljudmodulmarknaden med billigare interna tilläggskort - och bara består av ett kretskort. Ingen låda, display, knappar, rattar, osv. Den bakomliggande principen är dock exakt densamma. Den belgiska garagefirman Serdaco är ett exempel på tillverkare, du kan kika på deras sortiment här.
