Kan inte välja en viktigaste processor genom tiderna.
Däremot rätt lätt att välja viktigaste processorn den här sidan millenieskiftet: Apples M1.
Orsaken är att man redan på 70-talet, observerade att vilka CPU-instruktioner som en människa kan använda när denne skriver Assembler och vilka man effektiva kan använda när mer mänskligt anpassade programspråk ska konverteras (kompileras/JIT:as) till underliggande CPU-instruktioner skiljer sig en hel del.
Gjordes en rad försök med RISC-designer på 80/90-talet, problemet var att de hade både för- och nackdelar mot x86 så inte en slam-dumk som ersättare. Intel/AMD lyckades länge hålla sig i fronten i heltalsprestanda, RISC:arna var ofta långt före i flyttalsprestanda. Heltalsprestanda är långt viktigare på skrivbordet, även idag.
Nämnda Digital Alpha var ett flyttalsmonster och därför relativt populär för olika former av beräkningar. Gjorde ex-jobb 1997 på en Alpha 21064, den demolerade den AMD K6-II jag hade hemma i flyttalsberäkningar (gjorde exjobb som innehåller väldigt mycket beräkningar). Var däremot ingen gigantisk skillnad i heltal.
När x86_64 designer allt mer blev "RISC-designer" intern samtidigt som de CPU-modellerna fick allt bättre prestanda så var allmänna känslan att ISA betyder inte speciellt mycket, man använder ju ändå kompilatorer är bara kvalitén på dessa samt mikroarkitekturen i CPUn som spelar någon relevant roll.
Tog fram till 2010, när både ARM64 och RISC-V lanserades, till att något tillräckligt mycket bättre än de instruktionsuppsättningar skapade på andra sidan millenskiftet för att det riktigt skulle märkas.
När M1 lanserades var den, kärna för kärna, bättre på varenda punkt jämfört med samtida x86_64 från AMD/Intel. Den var snabbare i absoluta termer, hade långt bättre perf/W och trots det färre transistorer per CPU-kärna. Vidare är dessa ISA så totalt designade kring att en kompilator ska generera koden att man kommit runt en av RISC-designernas akilleshälar: samma program innehåller typiskt färre instruktioner och är mer kompakt när det kompileras till ARM64/RISC-V jämfört med x86_64. PowerPC och framförallt MIPS samt SPARC hade alltid nackdelen att samma program var klart större jämfört med motsvarande x86 program.
D.v.s. det viktiga med M1 är att visa att kunskapen om CPU-design / CPU-ISA nått en punkt där en modern design är konsekvent bättre än "den gamla skolan". Även när "den gamla skolan" använder så mycket modern teknik som är möjligt utan att paja bakåtkompatibiliteten. Tittar man på multicore är skillnaden ännu större, var först åren efter millenieskiftet som man lyckade enas om en minnes-modell som fungerar bra både i programspråk och som effektivt kan realiseras i kisel. Både x86 och de tidiga RISC:arna missar detta mål och det är en sak som inte kan rättas utan att bryta bakåtkompatibilitet.
680x0 är nämnd ett par gånger i tråden. Det trevliga med 680x0 var hur pass enkelt det var att skriva Assembler till den CPUn, det jämfört med x86, Z-80 och 6502 (även om 6502 hade sitt "zero-page" som nästan var som att ha 256 register i en CPU-skapad på 70-talet )
