Är jag rädd för spöken??? Eller?

Det finns väl andra saker att vara rädda för än Spöken. Du skulle säkert säga nej att tälta vid en gammal tågstation eller någon gammal fabrik, mest för att du inte vill stöta på någon obehaglig person. Om inte så är du väl rädd för spöken. :>

Jag tror helt enkelt det är så att vi omedvetet är mer vaksamma när det är mörkt, vi är helt enkelt biologiskt anpassade till att rädas mörker - för att skydda oss.

Fantasierna kan alltid skena iväg mot ens logiska tänkande, vilket jag då tror är ett resultat av att man är mer vaksam och försöker föreställa sig eventuella faror. Det var väl egentligen bara en omskrivning utav det jonasys beskrev. Jag är inne på hans linje.

När jag var liten så var jag rädd att gå ut i mörkret för monster och dylikt, enda skillnaden då mot nu är att dessa monster är mänskliga.

Precis, sedan finns det även farliga djur.

Dessutom tar det lite tid innan man helt vågar lita på det man vet.

Hmm sova mitt ute i skogen en hel natt eller i ett ödehus långt borta, skrämmer mig inte det minsta. Men på vissa ställen i vissa storstäder kl 4 på en lördag natt, då är man nog på helspänn.

Varför vara rädd för spöken när det finns så mycket som verkligen finns som är farligt?

Spöken finns bara på tv4+,dom är inte farliga. Som iFOz säger så är det nog o städerna man bör va rädd och inte för spöken.

Det är gammal överlevnads instinkt som kommer från tiden då vi bodde i grottor och skulle ständigt vara på sitt vakt för djur som jagar i mörkret.

Det är väl ganska självklart att man inte vill sova på en kyrkogård eller nån annan skum plats helt frivilligt men det är väl inte direkt rädslan för spökena som gör att man inte vill. Jag kan komma på hundra ställen jag inte skulle vilja sova på, fyllecellen hos polisen har nog inte många spöken men inte vill jag sova där bara för det.

Skulle din syrra övernatta på en kyrkogård utan att blinka om det inte vore för spöken?

Vi människor är inte helt rationella varelser som bara agerar på trosuppfattningar och värderingar vi resonerat ut.
Att du agerar på ett sätt som kan tolkas som om du skulle tro på spöken innebär inte att du faktiskt gör det... då det förutsätter att ditt handlande är ett resultat av slutsatser från resonemang.

Vad du lika gärna skulle kunna ha agerat på vore en negativ och obehaglig association du fått under din uppväxt.
Något ännu mer troligt enligt mig vore den evolutionspsykologiska, att du föddes med en obehagskänsla fäst vid döda människokroppar. (för att undvika smittor) Då du är medveten om att det ligger kroppar där är det inte konstigt att du då också känner ett obehag.

Jag tror inte på spöken. Även fast jag hade velat ha lite mystik i livet. Det kan dock kännas lite som "what if?" i situationer där jag går i mörker eller förbi kyrkogårdar. Sen har vi ju alla skräckfilmer som sätter normer i än Jag kollar på mycket skräck och det sätter ibland sina spår, men jag gillar att ha lite spänning i tillvaron. Så jag njuter av oron att en zombie skulle kika fram ur mörkret eller dylikt. För jag skulle tycka det var kickass med real-life Resident Evil

Den första tanken som slog mig var; vilken kyrkogård? Hade det varit en övergiven kyrkogård långt från civilisationen hade det inte varit så farligt, men jag tror att det kan vara många människor som skulle kunna bete sig skumt om de såg att det stod ett tält på kyrkogården.

Är inte så glad för att tälta över huvudtaget.

Sånt där gör man lite för kickens skull? Det är ju spännande, men det kan ju finnas mer underliggande orsaker till varför man blir rädd än spöken.
Det kan ju varit rädslan för att åka fast. Ni bröt er in i ett hus. Kanske ägaren (om det fanns någon) skulle komma tillbaka för att kolla till sitt ruckel.

Det beror på. I youtubeklippen ser det inte så farligt ut, men i verkligheten skulle jag nog varit rädd. Inte för spöken, men för att någon galning kanske bestämt sig för att bo där. Jag tror det man tror på är det som speglar sig i våran rädsla. Tror man på spöken är det mer troligt att mystiska ljud, ljusfenomen eller vinden kopplas till spöken. Sen kan det också bero lite på hur påverkad man är av skräckfilmer

Varför finns det bara spöken i ödehus och på gamla kyrkogårdar? Varför kommer de inte och skrämmer en i badrummet innan man har tänt lampan? Jo, det är förstås bara vetskapen av att det är en kuslig plats som sätter igång fantasin.

Det pratas en massa om att det spökar på gamla slott, herrgårdar, ödehus, nedlagda fabriker osv. Varför spökar det inte överallt? Det gör ju bara det i vår fantasi på platser som vi förväntar oss är mystiska och där vi har anledning att tro att det finns något. Rent teoretiskt borde väl andar och vad det nu är kunna gömma sig på bibliotek, på ICA, eller vad som helst, även i dagsljus.

Nepp inte det minsta och är man att vara där p.g.a. "onaturliga fenomen", så är man såklart rädd för "onaturliga fenomen". Likaså om man har mardrömmar om spöken, onaturliga fenomen och dylikt, ja då är man rädd för dessa.
Att säga att man inte är rädd bara för att man inte är rädd för dem då man är:
Vaken, håller sin mamma i handen, inte är ensam etc, tycker jag bara är trams.
Det enda det avgör är hur mycket rädd man är för det och inte om man är rädd eller ej.

Sedan vara rädd för något utan att veta varför tycker jag är att leva i en "fantasivärld", jag själv är gynofob (rädsla för kvinnor) och jag vet mycket väl varför jag är det, det är av personliga erfarenheter.
Men t.ex. björnar är jag inte rädd för, då jag tycker det är helt osannolikt att en björn som jag inte har gjort ett skit skall söka upp mig från borås djurpark bara för att jävlas, sedan säga att jag är björn så du får inte slå mig ty då är det djurplågeri.
Likaså spöken, onaturliga fenomen etc säg att de skulle finnas, vafan skulle de ge sig på mig för? Det finns alltså inte den minsta orsak till att vara rädd för dessa.
*edit*
Jag är alltså inte det minsta rädd för spöken och dylikt, har aldrig drömmar om dem och har svårt att gilla filmer där onaturliga väsen finns utan vettig förklaring. (aliens kan förklara liten en del)

Du tycker alltså att det är löjligt att vara rädd för spöken och björnar eftersom det är osannolikt att de vill dig illa, men du ser det som helt sannolikt att närmsta kvinna ska ge sig på dig?

Visst, du kan ha haft dåliga erfarenheter av kvinnor, men du kan väl inte på allvar tycka att din gynofobi på något sätt skulle vara "vettigare" än rädsla för spöken eller björnar?

Jag har inte skrivit att det är sannolikt att närmsta kvinna ska attackera mig, dock är det inte osannolikt att någon slumpmässigt får för sig att det igen bara för att de kan.

Alla fobier är dumma, även höjdskräck, då det är bättre att bara använda förnuft.
Vilken fobi/rädsla som är värst/ovettigast beror på hur den påverkan ens vardag, vågar man inte gå ut för björn, spöken, kvinnor eller whatever, när det inte finns något sådant reellt hot så är de lika dumma.
Min fobi påverkar min vardag negativt och därav är den knäpp, vilket jag inte alls har några problem att erkänna. Bättre vore om jag istället bara har respekt som jag har mot djur.
-Genar jag över en åker fullt med arga tjurar, ja då gäller det att vara beredd på att springa. Men för den skullen behöver jag inte vara rädd för dem utan kan klappa dem etc när jag är säker.
Så jag kommer inte på en enda fobi etc som är vettig, utan förstånd och respekt för farliga saker är alltid bättre. Och knäpphet vill jag främst ha negativ påverkan på vardagen.
Man kan ibland ha mardrömmar om spöken utan det för den skulle påverkar ens liv mycket, sedan han man ha vampyrskräck så man måste ha med kors, vigvatten, påle etc på stan. hehe
*edit*
Dessutom påverkas graden av dumhet med den verkliga risken, bor man i Norrland så kan man faktisk åka ut för en arg björn. Att träffa en vampyr däremot är inte lika sannolikt.

Mja. det är nog inte spöken man är rdd för utan just att man inte redigt har samms syn på saker i mörker. det är svårare att oreigentera sig och man hör massa saker man annars inte hör på dagen då andra ljud tar över. sen så finns det mycket djur osv.

Kom med ett exempel där rädsla är bra och sunt förnuft istället inte vore bättre? Ibland måste man ta risker, att klättra 10m upp på en stege är ett rikstagande. Skulle man vara höjdrädd, ja då blir det ännu farliga att klättra upp på stegen, vilket innebär att sunt förnuft är bättre än rädsla.

Som sagt förnuft är bättre, jag är inte höjdrädd, men för den skull klättar jag inte på idiotiska platser i onödan. Men tyvärr så måste man tvungen att göra det, men jag tror att jag är säkrare än en med höjdrädsla. På farsans gård hemma är det ofta jag måste klättra högt upp och farligt, något ekonomisk alternativ finns inte alltid.
Samma sak med att gå ute i mökret, det är farligt, men inte tusan skall man vara rädd för onaturliga monster utan mänskliga monster. Och man kan allt tvingas gå ensam på natten om man får ett sådant arbete.

Var utanför redan som ung, bondepojk plus pratade väldigt orent så det var svårt att kommunicera, omgicks aldrig med tjejer. Hade det dåligt ställt så en hade få sletna kläder etc.

När jag kom upp i raggningsåldern fick jag lära mig att det inte finns någon ribba i hur lågt personer kan sjunka, precis allt är tillåtet. Som att prata om hur jävla dålig ens släkt är och allt. När jag sedan började arbeta fick jag också lära mig att det är helt okej på arbetstid att mobba folk för deras sjukdomar. Fördelen med killar som mobbar är att jag kan behandla dem precis likadant tillbaka.
Så jag har idag social fobi, bara att killar behöver jag inte vara rädd för. Det komiska är också att vissa personer som har hånat mig p.g.a. min släkt, själva inte har så fin släkt. Jag har tidningsartiklar liggandes här från tidningsarkiv(från mikrofilm, ändå tillbaka till 1890), där det finns artiklar deras släktingar med både mord och våldtäkt och lite annat. (Kan vara bra att ha)
I stort sett alla har "skit" i släkten, det gäller bara kunna gräva fram det. hehe (bohusläns museum är en guldgruva för västra götaland)

Sunt förnuft är bra i många lägen. Som du säger höjdrädsla är ingen bra egenskap när vi ska klättra 10m upp på en stege. Men det är skillnad på höjdskräck -som närmast kan jämföras med en fobi- jämfört med vanlig rädsla vi känner på grund av sunt förnuft. Hade inte jag vetat om att jag kommer få ont ifall jag faller 10m platt på marken. Då hade jag inte heller varit rädd

Vad är det för hemskt ställe du bott/bor i?
Att det förekommer på arbetstid tycker jag är förjävligt. Jag har då aldrig varit med om mobbing på en arbetsplats. Låter som du har förvuxna barn som arbetskamrater. Inte konstigt att du lider av social fobi. Det där låter ju förjävligt.

Det är likadant över hela landet och jag är ingen unik eller för den delen extremt utsatt person, sociala fobin fanns innan jag ens började lekskolan. Alltså har bara min uppväxt förstärkt den..
Nå, back till topic.

Det där med att vara lite rädd och sedan bli utsatt för någon hemsk kan självklart öka ens rädsla. Är man lite rädd för spöken och så bor man på ett "spökigt" område, så kan man lätt bli rädd för spöken på mindre "spökiga" platser.
Detsamma gäller tvärtemot, när jag var liten var jag rädd för spöken, inte en enda gång har jag blivit utsatt för något onaturligt och då har jag förlorat min spökrädsla till den graden att jag inte ens har mardrömmar.

*edit* Ni förstår nog vad jag menar med "spökiga platser", ställen som kan skrämma upp personer som tror på spöken.

Det är väl självklart man är rädd om man skulle övernatta på en kyrkogård eller i ett ödehus, men det är ju knappast spöken man är rädd för utan mest andra människor (kyrkogårdsbesökare/-vaktmästare eller a-lagare tex) eller djur (finns gott om varg och björn i skogarna).

Vadå? Måste det verkligen vara spöken man är rädd för?
Inte ens säkert att det är det din rädsla är, men eftersom du är så säker på det så som svar på din tråd. JA, du är rädd för spöken.