17-åring våldtogs på sergeltorg

Jag skulle nog aldrig kunna hålla mig ifrån att ingripa. Men här kommer det riktigt vrickade... jag är mer orolig för de lagliga konsekvenserna av att stoppa ett brott än att bli skadad av gärningsmannen. Jag menar, hur in i norden korkat är det inte att hinda t.ex. en våldtäkt och som tack bli anmäld för misshandel? Så länge man bara gör det som är nödvändigt och inte mer så borde man vara fredad på så sätt.

Inte för att det skulle stoppa mig. Skulle jag åka dit på misshandel för att jag stoppar ett brott så skulle jag banne mig inte skämmas för det. Jag skulle tycka det är sorgligt att den så kallade rättvisan i detta land tillåter det, och jag skulle skämmas för att vara en del av det systemet, men för handlingen i sig skulle jag banne mig vara stolt.

Gjorde det det då?
Står i princip ingenting om händelseförloppet i den där artikeln. Att ingen hjälpte till, eller att någon ens fanns i närheten och hade kunnat hjälpa till, är bara spekulation.

Tittar vi i en annan tidning hittar vi dessutom en viktig skillnad. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=865693
Vilken av dem har rätt?

Nej är man flera, eller även om man är ensam, så är ju nog inte alltiv man behöver ta till våld. Våld ska ju alltid vara sista utvägen, men då det är svårt att svara för andra så tycker i alla fall jag att det känns lämpligt att ha sig själv, ensam, som utgångspunkt när man samtalar om att ingen hjälpt till.

Men du för ju även fram en annan poäng, och det är just det att folk verkar tro att de inte behöver bry sig för att någon annan kan fixa det hela. Detta tycker jag är en rent ut sagt sorglig reflektion över hur främmande många är inför att ta en aktiv roll i vad som faktiskt är en nödsituation.

Ibland är det tur att man inte är tjej. Att bli rånad kan jag ta, men våldtäkt är på ett annat plan. Jag är aldrig nervös för att nått ska hända när jag är ute, och det är antagligen därför.

Edit: Angående det du säger belga, så berättade en arbetskollega i veckan om när han såg en bil åka av vägen. Givetvis stannade han och kollade. Föraren satt lutad över ratten och såg inte så bra ut. Troligen hade han fått en hjärtattack och därför krockat. Samtidigt som han ringde 112 så kom en annan kille förbi gående. Han ropade dit honom för att försöka få råd om vad han skulle göra, om han skulle flytta honom eller bara låta honom vara och för att i allmänhet ha nån som kunde hjälpa honom. Samtidigt som 112 svarade så kom bussen, som killen tydligen skulle med.
- Nu kommer bussen, jag måste med det annars blir jag sen! ropar han!

WTF! Där sitter en kille i en krashad bil och kanske dör och HAN SKA MED BUSSEN! Jag blev chockad när jag hörde historien! Men det slutade ju inte där.
112 sa iaf. att han inte skulle flytta på gubben i bilen utan låta honom vara tills ambulansen kom. Under tiden så kom en annan gubbe med en hund förbi på cykelbanan. Min arbetskollega försökte ropa dit honom för att få råd, men han stannade kvar på cykelbanan och sa:
- Låt honom sitta bara. Nej, nu måste jag gå.

WTF! (igen) Man stannar väl och ser till att allt går bra vid en olycka, speciellt om den enda som är där ber om det och ser stressad och osäker ut!? Helt jävla stört!

Jo, det kan man, och genom att göra det istället för att klandra vissa som faktiskt ingriper, så visar man vilken handling som är den rätta och som bör tas. Om den generella inställningen i samhället säger att man ska ingripa, istället för att vara likgiltig eller endast ringa 112, så kommer fler göra det eftersom de inte är lika osäkra på vad de ska göra.

Vad det inte nån tråd uppe förut om lagstadgad civilkurage? Hur gick det i den förresten?

Jag håller med. Visst, killen med bussen kan kanske (stort kanske) ha en anledning. Kan ha vart sista bussen eller vart på väg mot någonting som är väldigt viktigt och finns det då redan någon som hjälper till så kan det vara en sak, men han som var ute med hunden har banne mig ingen ursäkt (även om jag misstänker att han som skulle med bussen inte har det heller).

Men det är ju precis det jag menar, att folk förutsätter att någon annan hjälper till är sorgligt på så många sätt.

Givetvis kan mycket lösas utan våld. Precis som jag sade så skall våld självklart alltid vara sista utvägen, men verkligheten är att det kan komma att behövas.

Och visst kan man klandra de som inte ingriper. Enda gången jag skulle gå med på att någon inte ingriper skulle vara om risken med ett ingripande är så stor och så uppenbar att man utan tvivel kan dra slutsatsen att man blir allvarligt skadad av att ingripa. Ensam mot en hel grupp på ett halvdussin, om gärningsmannen är synligt beväpnad och inte verkar tveka att använda det och så vidare.

Frågar man mig så skall det inte vara straffbart att låta bli att ingripa, men det skall inte heller vara straffbart att ingripa om man inte går alldeles för långt.

Om jag minns rätt så tyckte jag då som nu att man inte ska lagstifta om civilkurage. Det var bara lite relaterat. Men däremot behövs en generell samhällsinställning att man ingriper om man kan, även om man kanske är tveksam. Det kommer ge minst två positiva effekter. Dels kommer fler ingripa och dels kommer färre brott begås av rädsla av att någon ingriper. Frågan är bara hur man åstadkommer denna ändring av inställning hos folk. Tvång via lag är inte rätt väg att gå, men kanske mer hyllningar i media av de som faktiskt ingriper?

Agreed! Jag ser hellre att man tummar på gränserna uppåt vid bedömningen av övervåld vid ingripande än nedåt. Det gör folk mindre osäkra på vad som är ok och därmed mer handlingskraftiga.

Rent spontant känns det som att jag hade ringt polisen först, sen skrikit för allt va lungorna håller att en tjej håller på att bli våldtagen i hopp om att kanske en person till åtminstone kommer för att sen gå in i tältet.

Det är iaf vad jag hoppas att jag gör, skule jag vara i en sådan situation så vet jag inte hur jag hade reagerat.

Tänk om det hade varit min syster (om jag hade haft en), hade inte jag velat att andra hjälper henne?

Tack för att ni reder ut missförståndet. Otec har förstått hur jag menar.

Så fort jag själv känner mig osäker på något så frågar jag mig själv hur jag hade gjort om det hade varit en nära person till mig. Det jag gör/inte gör mot min familj försöker jag (med blandat resultat) göra/inte göra mot andra.

Får det bara till en negation?

Eller är jag för nyvaken för att se de andra?:P