Medvetande är ungefär som 1800-talets "vitalism" eller "vitallära", dvs en måhända felställd fråga.
Man undrade länge vad som fundamentalt skiljde levande från död materia och hade en problemställning som handlade om någon slags "vital kraft", ett oidentifierat väsen eller kraft som skiljde levande från dött. I och med biokemins intåg försvann hela problemställningen då den var felaktig. Idag är det väl bara vissa flummiga naturmystiker som talar om "vitalism" och begreppet sorteras idag under "new age".
Därmed inte sagt att medvetande inte kan eller bör förklaras, men neurologi, kognitionspsykologi och beteendegenitik är instrumenten för att förklara denna process, inte "spöket i maskinen" eller "sociala konstruktioner", än mindre "själ" [fast inget hindrar människan från att ha en 'själ' - det beror på vad man menar].
En vanlig myt är att vi vet försvinnande litet om hjärnan. Det är helt enkelt inte sant. Sedan ungefär två decennier tillbaka står vi mitt uppe i en ordentlig vetenskaplig revolution, utan att så många kanske förstår det. Neuroanatomin är känd, olika funktioners anatomiska säte är känt, orsak-verkanssamband i hjärnan är kända, biokemin är känd. Simulerade neuroner (som inte ska förväxlas med "artificiella neurala nätverk" - som bara är inspirerade av nervceller men fungerar på helt annat, mycket simplare, vis) uppvisar oväntade saker som man även återfinner i hjärnan utan att man har "talat om" för dessa vad de ska göra.
Från början försökte man med ett bottom-up-tänkande där cellklumpar, verkliga eller simulerade, antogs kunna ge upphov till beteenden och rentav medvetande. Idag vet vi att det inte fungerar, och varför det inte fungerar. Nämligen lever alla sådana försök i villfarelsen att människan är ett "vitt papper", en tabula rasa där upplevelser och intryck är allt som krävs. Så är det visst inte; de basala strukturerna i hjärnan är i allra högsta grad medfödda och kodade av gener. Givetvis är inte hela hjärnans struktur i minsta detalj reglerad så, det faller på två orimligheter: För det första innehåller vårt genom (som lustigt nog är runt 700 MB stort och platsar på en CD) inte på långa vägar tillräckligt med information för att koda för alla hundratusentals miljarder nervkopplingar eller ens våra hundra miljarder nervceller och 10 gånger fler gliaceller (som också numera antas ha viss betydelse). För det andra skulle det innebära en statisk hjärna varvid inget nytt skulle kunna läras. I själva verket skapas i runda slängar en miljon nya nervkopplingar per sekund - i vila, och fler om du aktivt försöker lära dig något eller lösa ett problem.
Men ändock, idén om det oskrivna bladet fördröjde insikterna om hjärnans och människans natur i åtskilliga decennier. Det är dödfött att simulera en godtycklig cellklump med inputs. Det man i stället börjat göra är att bygga upp redan av gener kodade befintliga strukturer och simulera dessa och se hur dessa artar sig. Då får man resultat! Senast var när en simulerad neokortial kolumn (en pytteliten del av neokortex) spontant började uppvisa gammavågor i IBM Blue Gene/L - något som i EEG från människa är förknippat med perception och medvetande. Edit: Den simulerade kolumnen är en blåkopia från en råtthjärna, inte människa, men det spelar i sammanhanget ingen roll. Den grundläggande neuroanatomin är den samma. Primater som människoapor har dock en typ av nervceller av evolutionärt yngre snitt som råttan saknar, men inte heller det spelar i sammanhanget någon roll.
Tyvärr har världen också nyligen nåtts av ett nedslående resultat. De avbildningstekniker (PET, fMRI, M/EEG, etc) som visar hjärnans tillstånd bygger i hög grad på statistiska metoder för att förbättra upplösningen kan ha en fallenhet för felaktigheter i statistiken. Det är nu ingen katastrof utan betyder endast att bilderna ger en högre upplösning än vad data egentligen medger. Ser man aktivitet i ett område av pixlar, kanske detta område är offsettat eller man kanske missar andra lika stora/små områden som också är aktiva. Detta är inget problem för det rent principiella - hjärnan är sätet för tankar och medvetande - men det är inte lika säkert att placera ut en funktion på några millimeter när. Poängteras bör förstås att hjärnans huvudsakliga områden (precotex, prefrontala cortex, gyros temporalis major, V1, V2, somatosensoriska S1, Brocas area, Brodmanns alla areor, etc, etc, etc) är väl belagda. Men det kanske är svårt att peka ut exakt rätt neokortiala kolumn (cortex = bark på ren svenska).
Nåja, hursomhaver är beskrivningen att medvetandet är en "process" nog riktigt, men samtidigt lite tautologisk. Nähä? Självklart är den en process, eller närmare bestämt flera processer. Hjärnan är faktiskt rätt simpelt uppbyggd och man kan hårddra det lite som att de bakre delarna; occipitalloben och parietalloben) står för input och och de främre delarna, frontalloben, står för 'exekvering' av beteende och är också säte för de högre kognitiva funktionerna. Denna bild är dock starkt förenklad och t.ex. kroppens egna input, preprioceptionen, sitter dels i lillhjärnan (cerebellum ) och dels i frontalloben (somatosensoriska områdena). Men antal nivåer av nervceller är rätt litet, jag har för mig att det vanligen är sju lager från input till exekvering. Till saken hör att _samma_ lager eller grupp av lager i _helt olika_ delar av hjärnan står i förbindelse med varandra i något som kallas för associationsområden. Här, kan vi anta, uppstår medvetandet som då inte är placerat i en specifik del av hjärnan.
Studiet av hjärnskador är väl den enskilt störst bidragande faktorn till människans kunnande om sin egen hjärna. Om en patient får en mycket specifik hjärnskada (t.ex. i bakre delen av temporallobens översta vindling - gyrus temporalis major - Wernickes area) kan mycket specifika störningar i hörseln uppkomma. Med "hörseln" avser jag nu hela apparaten kring hörande, dvs även återkallade hörselminnen, musikaliskt tänkande, ren talförståelse, etc). T.ex vet man om att Brocas område som sitter i inferior frontal gyrus blir skadat, uppstår problem med att skapa talat språk, medan om Wernickes area blir skadad uppstår problem med att förstå talat språk. Ibland brukar man kallas Brocas area - förmodligen den mest allmänt kända "smådelen" av hjärnan för "centrum för språk", emedan detta naturligtvis är en förenkling - det finns flera areor betydelsefulla för språk och språk innefattar tal, hörsel, minne, syntaxregler och övrigt.
Men just associationsområderna som finns överallt där sensorik finns, efter att signalen passerat de yttersta lagrena (t.ex. V1 i syncentrum) och dessa områden är synnerligen intressanta då dessa står för merparten av det "horisontella" informationsflödet i hjärnan, medan propageringen genom lagren går mer åt ett håll, "vertikalt".
Medvetande, som ett resultat av detta, är förmågan att styra över sina egna input och välja fokus på detta. I princip samma funktioner är aktiverade när vi tänker eller minns något, som när vi faktiskt upplever detta. Det är inte konstigt att förmågan att skilja de tu ibland fallerar och vi börjar i värsta fall hallucinera eller i vanliga fall bara "tvättar" våra minnen. Minnet är utomordentligt otillförlitligt och det spelar ingen roll att personen är bergsfast övertygad om ett specifikt händelseförlopp. Detta beror, i all sin enkelhet, på att hjärnan inte har "fack" där saker sparas, utan minnen kodas in i nervbanorna lite överallt och associationsområderna står för återkallandet och upplevelsen av minnet som "konsistent". Detta är för övrigt en förutsättning för att vår vanliga perception ska fungera också; hjärnan "interpolerar" fram detaljer som man egentligen inte ser eller hör. Oftast ger detta upplevelsen av ett konsistent och kristallklart medvet, men kan också om man väljer inputs med omsorg ge upphov till intressanta upplevelser som "den femte rösten" eller de optiska villor vi alla är förtrogna med. Medvetande är smart och en konsekvens av evolution. Det är en förlängning av hjärnan. Generna förser organismen med en hjärna eftersom gener inte på samma sätt kan reagera på omgivningen. Med självmedvetande kan denna process förfinas ytterligare - trots att vi vet att medvetandet om medvetandet har en stark bias och dess förklaringar på ett beteende mer ofta än sällan är en efterhandskonstruktion. Nej, du reste dig inte för att medvetet gå på toaletten, det räcker med att ditt omedvetna genom det autonoma nervsystemet reser dig upp för att du ska få idén i efterhand att gå på toa.