Vad är det ni gillar med gamla spel?

De må va sant. Ex spelat Dungeon defenders

Skapligt kul, men lite brist på själva känslan, kan som inte sätta foten på vad, men riktigt 100% känns det inte.
Men klart ett av dom roligaste spelen jag spelat på bra länge.
Magicka hade liknande spelkänsla, men kombo listan var difus å anspeglade inte riktigt verklighet.
Men... den som väntar på nå gott

Helt fel, spelen förr hade mer krav än regel att vara välgjorda.
Spel idag ska vara säljande, å de i tanke så räcker det med flådig reklam för å skapa en illusion.

Jag är en av många som ogillar BF3 just för att det är en uppföljare till COD å inte BF2.
Animationer som gubben gör fel å onödigt länge är bara grafiskt snyggt men suger för spelkänsla.

Hellre ett välskapt spel med bra gameplay utan buggar än flåtiga obalanserade spel utan "aha" känsla.

Kan inte mer än hålla med. 2-3 rader som samplas runt,runt å runt.

1: Referera med fakta istället för å snetrampa på andra!
2: Gratis = lägra budget å ger givetvis sämre möjlighet till bra slutprodukt.
3: Återigen, referat? Dom hade sämre budget, mindre folk men idéer långt högre satta än dagens industri.

Återger en sektion som hör väl till mellanklasålder för spel.
http://zelda.nintendo.com/top.html
Scrolla ner till video å jämför orkestern mellan "The legend of zelda main theme medley" samt "The legend of zelda main special 25th anniversary"
Fokus har flyttats till försäljning där dom har tagit in sin klassiker som referat till nyare spel. Samt bantat orkestern.
Om spelindustrin vid sent 80 tidigt 90 hade haft samma ekonomi som spelindustrin har idag så hade vi verkligen fått hårdnackade exklusiva speltitlar som hade varit näst intill ohotade på toppen.

Personligen anser även jag att dem gamla spelen ofta (inte alltid) är bättre än dem nya.

Dock behöver detta inte alltid vara direkt anknytet till själva spelen, utan ibland även till en själv och hur man utvecklats som person.
Hur som haver, så det som gör att jag fortfarande tycker äldre spel är bättre kan väl kokas ihop till följande:

"Svårighetsgraden", aka. handhållningen
I dem äldre spelen fanns oftast ingen handhållning. Du läste instruktionsboken, blev nerkastad i spelet och smack så var du igång. Fastnade du fick du ringa Nintendos telefonchatt för väldigt dyra pengar för att få veta hur du kom vidare. Men oftast var det upp till dig och enbart dig hur du skulle göra för att komma vidare eller överleva. Inga pilar, snälla system som återvände dig till en checkpoint 1 minut tidigare, och så vidare. Ocarina of Time tex. var ett bra mellanting med Tingeling-Navi som kunde ge dig ett tips då och då om du körde fast. Mer handhållning än så dock anser jag är tråkigt.

Jag antar att spelen förr var mer "spel" än "upplevelse", om jag kan sätta det på det sättet.

Dock så går detta hand i hand med det enligt mig andra stora problemet.

Vanan av speltyperna samt förmågan att hitta information om nya spel i dagsläget
Att kunna hitta 20st förhandstittar på varje spel (vilket man letar upp av ren iver när en bra release är påväg) spoilar omedvetet en stor del av spelkänslan. Oftast känner man även igen speltypen direkt och har spelat 5-10 liknande spel tidigare. Att hitta någonting helt nytt börjar bli en omöjlighet och därmed så är det även svårt att uppleva samma form av spelkänsla som man kunde hitta under yngre dagar. Detta beror dock ej på spelen utan på hur man själv utvecklats som spelperson.

Det finns 2 moderna spel enligt mig som håller kvar den gamla skolan av spelstil, som kör på känsla och spelglädje som förr i tiden.
Demon's Souls och Dark Souls.
Spelen är inte svåra. Spelen är spel som dem var förr i tiden på SNES/NES tiden, med ny grafik.
Utan handhållning för dem som saknar ens en liten bit av talang. Jag menar inget illa med det uttrycket, men spelen idag skapas för att tjäna så mycket pengar som möjligt tack vare press från utgivarna. Detta leder i sin tur till att spelen anpassas för att passa så stor del av målkretsen som möjligt.

Mycket av den polish och detaljering som fanns förr försvinner och mycket av känslan följer därför med. Ett undantag kan vara Final Fantasy X. Tyvärr så kände dem ju även med den japanska RPG-industrin att dem behövde ta bort världskartan för att kunna nå ut till yngre samt casual (läs dummare) spelare. Något som gjorde mig ledsen helt ärligt talat.

Att göra spel sämre/ytligare för att mindre inbitna ska kunna spela dem utan att sätta sig in i dem är inte rätt väg att gå.

Demon's Souls och Dark Souls är bland dem enda som lyckas kombinera den gamla känslan med ny grafik. Därmed är inte felet med dem nya spelen grafiken. Min slutledning dock, åsikter kan variera.

Dem flesta av er hoppas jag har varvat Super Metroid. Om ni inte har gjort det så spela det relativt omgående. Detta då det är ett väldigt bra exempel på hur gamla spel ofta kan vara av bättre kvalitet än nyare. Det finns ingen som helst vägledning i det hela, världen är enorm, och det enda som avgör någonting är din egen skicklighet, upptäckarlust och uppfinningsrikedom. Samma gäller A Link to the Past. Spelet blir vad du gör det till. Och det är så bra detaljerat att du kan vandra runt i timmar och hitta nya intressanta miljöer, pussel och vägar. Att sedan lista ut hur man tar sig dit, vart den vägen kanske leder osv. gör bara upplevelsen ännu bättre när ingen spoilar den för dig.

Lite slumpmässiga tankar här också, relaterar till schack då alla troligtvis vet vad det är:

Om ett spel enbart handlade om grafik så skulle det tex. även vara roligare att spela schack med snygga pjäser, utan några riktiga regler. Det är det inte.

Om spel inte handlade ett skit om grafik kan vi lika gärna spela schack på en ritad plan på ett A4, med olika knappar som pjäser. Det skulle vara tråkigt.

Om spel blir bättre av att du får hjälp och blir handhållen på vägen, skulle schack vara roligare med en kompis som sitter på sidan och ger dig råd om vart du ska ställa din pjäs. Och det är det absolut inte.

Edit (måste bara): Secret of Mana, Breath Of Fire, Super Metroid, Castlevania, Gunsmoke, Bubble Bobble, Seiken Densetsu, Rygar, Blaster Master.
Behövde får ur mig lite.

Klart det var bättre förr, bitter gammelvarg som man är Finns en del serier som lyckas leverera, om inte samma men bra likvärdig, känsla som sina tidigare spel, exempel är Zelda. Tycker inte att grafiken har varit prio ett i dom senaste spelen direkt, vilket jag gillar, det ger mer utrymme åt storyn. Tror nästan jag kommer gråta den dag då spelen ser ut som i verkligheten, om dom gör det, då kan jag väl lika gärna själv spela spelet IRL så att säga?

Utmaning och svårighetsgrad är den stora skillnaden.

Tar FPS-spel som exempel.

Förr i tiden så började du med ett skitvapen, fick bättre vapen efterhand och mötte svårare och svårare motståndare. Du hade ingen aning om vad som fanns runt nästa hörn och när du kunde hitta mer liv eller ammo etc. Du mötte någon miniboss eller liknande här och där och till slut fick du ta dig an en riktigt elak jäkel som det oftast krävdes både skicklighet och taktik för att besegra.

Nu börjar du med en bössa, får några stycken andra bössor som beter sig likadant men ser lite annorlunda ut. Möter samma sorts fiender under hela spelet. Du har i stort sätt oändligt med ammo och blir du skadad är det bara att vänta 30 sekunder så är allt frid och fröjd igen. Den enda strategin och taktiken som krävs är att överleva till nästa skriptade punkt där fienderna slutar spawna innan du går vidare. Dör du så är det ingen fara, bara att spela om samma sekvens igen. Det finns inga bossar, istället blir det något flummigt quick-time event där du får trycka på space eller Q för att se din gubbe automatiskt spöa skiten ur en annan. Är det riktigt interaktivt kanske du till och med måste trycka flera gånger! När du väl spelat igenom till slutet är det dags för ett sista quick-time event istället för en boss och råkar du trycka fel så är det ingen fara, bara att spela om de sista tio sekunderna tills du gör rätt.

Det finns inga ställen där du måste klura ut hur du ska ta dig vidare. Lära dig speciella hopp/rörelser etc. Lyckas du mot förmodan missa den stora blinkande pricken med texten FOLLOW som visar vart du ska behöver du inte oroa dig - hela spelet väntar så gärna tills du förstått. Får givetvis inte glömma bort radarn och kartan som talar om precis vart du ska.

Att spela singelplayerkampanjen i dagens shooters är som att kolla på en riktigt dålig film. Du kan påverka ungefär lika mycket och det är ungefär lika utmanande.

Förr var multiplayer baserat på endast en sak. Skicklighet. Alla började med samma förutsättningar och efter 200 timmar hade alla fortfarande samma förutsättningar som de som nyss börjat - förutom att man lärt sig banorna. Det som avgjorde var skill.

Nu är inlärningskurvan så flack att den lika gärna kunde vara ett parkettgolv. Istället finns det flummiga unlocks, perks och killstreaks för att hålla folk artificiellt motiverade att fortsätta. Hur väl du lyckas i spelet beror precis lika mycket på hur bra vapen och tillbehör du låst upp som hur duktig du är. När man knappt kan utveckla sin skicklighet i spelet måste de ju hitta på något annat för att hålla kvar spelarna.

Ja, jag är lite bitter och jag anser att jag har full rätt att vara det.

Nja nog tycker jag att dagens spel är rätt så dugliga.

Men om man ser till spel som det blivit uppföljare till, t.ex. Metal Gear Solid. Ettan var ju så enormt jävla bra story i sen tvåan var en ganska OK uppföljare, men sen då? Ja då gick det utför tycker i varje fall jag, i varje fall i det spelet.

Kolla nya Duke Nukem, det är ju en skamlig uppföljare tycker jag.

Sammanfattningsvis så tycker jag att spel som gjordes på 90-talet var bättre än vad dagens uppföljare är.
Jag gillar nya spel också, men inte uppföljare många gånger.

En stor grej är att förr gjordes spelen för gamers, nu görs spelen mer för casual players.

Tar vi tidernas bästa spel (enligt mig!), Heroes 3, så var det ett riktigt hantverk, oerhört välgjord musik, handmålade porträtt och så vidare, sådan yrkesskicklighet ser man inte så ofta idag pga olika anledningar.

Sen finns det nostalgi som påverkar, ta Morrowind exempelvis som var ett fantastiskt spel när det kom och fortfarande är roligt men när jag läser vissa personers åsikter så blir det löjligt hur man haussar Morrowind, i många fal är det ren nostalgi som förblindar.

En kort tanke som jag inte hittade här var att förr när grafiken var grymt begränsad så vad dom tvungna att hitta andra element för att få dig att reagera.
Bra grafik innebär tyvärr oftast mindre tid på speldesign. Helt enkelt mindre pengar till det som är det viktigaste för spelet.
Ta ett fps, mer eller mindre vilket som helst. Crysis, bf, cod etc. hur mycket skiljer dessa sig åt? Ärligt nu!
Dom är så gott som till 95% samma spel.
Ta nu megaman och castelvania (bara för att nämna dom stora) hur lika är dessa spel varandra? visst ok båda är sidescrolling men det är där likheterna stannar.

I ett fps så kan du klara dig och äga skiten ur dom flesta om du pumpat cs eller liknande som en idiot men i dom gamla spelen så krävdes det skicklighet i varje spel individuellt. Du behövde helt enkelt nöta spelet i flera timmar och du fick en otrolig känsla när du fixade en boss i castelvania eller när du för att ta något simpelt klarade av att hoppa över ett hål i battletoads.

Ta Marioserien och jämför dom nyaste med dom allra första (inte donkey kong då även om det var det första Mario var med i)
Vilket av dessa Mario har bäst speldesign och vilket av dom ger dig en känsla av att ha uträttat och lyckats med något?
Vilket är svårast och har högst omspelsvärde?

Har ni vart med från början och spelat alla så ser ni vad jag enar men dom flesta som är p17 om yngre har nog ingen aning om vad jag menar.
Den skrämmande delen med spel idag är inte utvecklarna och deras konstanta jagande av att pumpa ut bättre grafik, utan det är dom som spelar spelen och bara vill ha bättre grafik och inte bryr sig om ifall dom köper samma spel 10 gånger om fast med olika namn på boxen utan är nöjda så länge det är bättre grafik i det nyaste av dom.

Nu säger jag självklart inte att nya spel är automatisk dåliga pga den bra grafiken utan mer så att vi ställer mindre krav på tillverkarna när det kommer till speldesign.

Vi har även detta otroliga fördummande av spelaren med npcer som säger till dig vad du skall göra och stora flashande neonskyltar som pekar åt vilket håll du skall gå (varning för hyperbol).
Vi hittar var vi skall när vi kommer till en ny stad och jag tror nog vi hittar i spelens värld också om vi får chansen.
Om vi introduceras till olika typer av hinder och vägar på rätt sätt behöver vi inte en liten fairy som säger "listen listen" hela tiden och inte heller enorma vägskyltar som säger var vi skall gå så fort man med fantasi hade kunnat gå några grader mer till höger.

I äldre spel fick du nyttja din egen hjärna och inte bara följa ett utlagt spår med hinder som har förklaringar på hur du löser dessa.
I och med den sämre grafiken förr så var dom helt enkelt tvungna att sätta utmaningar och ge spelaren det den vill ha, utmaningar och en känsla av att ha uträttat och lyckats med något.

Har många tankar när det kommer till detta men börjar redan kännas som ett monsterinlägg så jag slutar nu innan ni blir trötta på mig och den lilla skara som tyar läsa igenom mitt dåligt skriva med stavfelshaglade inlägg också ger upp XD

http://www.youtube.com/watch?v=l2Kn0a1Khc4 Detta var tider det...hör ni hur 590-kortet jobbar...

Möjligt.
Men har en fråga.
Är det bara jag som tycker att gammla mario, castelvania (tvåan ser skit ut), megaman, zelda osv är vackra och betydligt mycket mer tilltalande än vilket av dagens spel som helst?
Jag tycker att grafiken är mycket trevligare i 8 och 16 bitars.

Titta på Secret of mana och säg att det inte är vackert och tilltalande eller kanske zelda från nes.
Och Sonic på 16 bitars Sega!
Men kanske bara är jag som är för gammal för denna tråden XD

Ska vi nu in på retro banan så hur kan ni bara glöma två varianter på att leka gud.
Lemmings och populous? Äntligen så har man en möjlighet att ta itu med den dumma gubben som inte gör som man vill