Nu är det här min högst personliga åsikt, men jag anser inte att man ska göra filmer om saker man inte vet något om. Åtminstone inte sina första filmer. Med andra ord tycker jag inte ni ska ta en historia från någon bok eller dylikt, utan försök istället ta något ur era egna liv.
Det har till exempel i princip aldrig gjorts en bra gangsterfilm av ett gäng gymnasieelver, eftersom att de helt enkelt (förhoppningsvis) inte vet mer om gangstervärlden än vad de sett på film. De vet inte vad som faktiskt skulle gå igenom ens huvud under sådana situationer.
Att man ska lyckas beskriva en situation man aldrig har varit i på ett trovärdigt sätt är helt enkelt förbannat svårt, och sannolikheten att det ska bli riktigt bra är väldigt liten.
Det jag tycker ni ska göra är att se på era egna liv, och tänka på vilka konflikter och problem ni själva måste hantera. Sen kan ni blåsa upp det, men då har ni en grund där ni faktiskt vet vad ni snackar om.
Om ni lyckas göra en film där publiken kan känna igen sig och identifiera sig med konflikterna i filmen har ni redan där vunnit halva rejset.
Så, vad finns det för problem och konflikter i era liv? Kärlek och kärleksproblem är alltid ett säkert kort. Och jag kan till exempel tänka mig att ni har en hel del förväntningar och en hel del oro inför vad som ska hända efter studenten? Där finns en hel uppsjö historirer att berätta. Ett par som måste hantera att någon av dem ska plugga vidare på annan ort? Hur hanterar de det?
Ni är väl mitt uppe i den magiska 18-årsåldern va? Vad har/hade ni för föreställningar om vad det skulle innebära? Dra ut på krogen och ragga på brudar är kanske något ni har funderat en hel del på? Där finns också många historier att berätta. En film om någons första utekväll?
Sen tycker jag absolut att ni tänker på er ålder. Om era skådespelare är i 18-års åldern, låt då också karaktärerna vara i den åldern. Det blir bara fjantigt om ni försöker spela 30-åringar.
Men, ang hur du/ni ska komma igång med skrivandet:
Jag personligen brukar tycka att det mest effektiva sättet är att komma på en grundproblematik och sen börja med en dialog.
Till exempel, två bästa vänner sitter och fikar. Ena killen är kär i den andra killens lillasyster, men har inte vågat berätta detta för han är rädd att kompisen ska bli fly förbannad, men har bestämt sig för att det måste komma fram under denna fika.
Hur ser den dialogen ut? Börja bara skriva själva dialogen som om det vore ett samtal mellan två av er, och försök smyga in nyheten i samtalet.
Det är något ni har alla förutsättingar att få totalt trovärdigt. Ni vet ju hur era samtal brukar låta, och ni vet hur det är att vara kär.
