Vad tycker ni om att rusta upp vår militärimakt?

Förlåt, men det där är faktiskt rent önsketänkande gränsande till true beliver-syndrom. EU har ingen effektiv organisation för militärt försvar och vi kan inte gå på knytkalas tomhänta. Om vi hypotetiskt ansökte om NATO-medlemskap idag skulle vi få nobben. Vår försvarspolitik är faktiskt mer förljugen nu är tidigare. Tidigare låtsades vi om vår neutralitet, men alla som begrep något var både införstådda med och tacksamma över att vi stod NATO nära. Samtidigt hade vi faktiskt ett försvar som gjorde neutralitetspolitiken en smula hederlig. Idag förstår även "icke-begriparna" att vi står NATO (och i synnerhet PFF) nära, men vi har å andra sidan den omvända situationen: idag förstår de som förstår något av detta att avståndet till NATO är vad som är förljuget, inte neutralitetspolitiken. Idag är vi mer ensamma än förut, men folket tror att vi är skyddade av NATO. Alltså är situationen helt uppochner (och _mycket_ farligare) än tidigare.

Jo, fast då har du så att säga rätt av fel orsak. Nyss var det ingen fara därför att vi kan få hjälp. Om du accepterar vad jag säger så är det alltså ingen fara därför att det inte föreligger något hot. Det är två skilda saker, eller hur?

Visst, det är "ingen fara" just nu, men den typ av politik och händelser som leder till krig är inte sällan väldigt plötslig och oväntad. Inte oväntad av alla, men de få som börjat fatta varåt det lutar får sällan gehör. Framförallt är dylika faktorer utanför vår kontroll (eftersom det knappast är Sverige som kommer starta en militär konflikt) och kan ändras snabbt. Under mellankrigstiden var det väldigt få som bedömde Hitler rätt och ingen bedömde Stalin riktigt. Med facit i hand var det "självklart" att Hitler och Stalin ville dela Europa och att Japan under lång tid runkat till tanken att expandera i Stilla havet. Kalla kriget förutsågs enbart av en handfull som Churchill och token Patton. Först 49 när Sovjet provsprängde sin första atombomb vaknade några fler. Och först med Sputnik kan man säga att världen vaknade ordentligt. Första världs var ju kriget som gjorde slut på alla krig, tänkte sig många.

Att alltid andra världs kommer upp som exempel beror på närheten i tiden och hur välkänt det är, men man glömmer ofta att andra världskriget faktiskt inte var unikt på något sätt. Första världs var på en hel del sätt mer unikt med tanke på att det var ett krig där spänningarna släppte, närmast ett önskat krig. Men historiskt så startar krig ofta plötsligt, åtminstone för befolkningarna.

Det gäller även antikens krig som de puniska krigen, trettioåriga kriget, vinter- och fortsättningskriget. Ja, även moderna krig som första och andra gulfkriget, Persiska gulfkriget (Iran-Irak), Toyotakriget (Libyen-Tchad), Georgienkriget, Afghanistankrigen, etc, kom mer eller mindre plötsligt trots att en bredare publik (gulfkrigen, "andra" afghanistankriget) följde upptakten. En upptakt som var månader, inte de år eller decennier som behövs för att bygga upp en försvarsmakt.

Normalpositionen är faktiskt "inget militärt hot just nu", för de flesta länder. Långt ifrån alla demokratiska länder använder "inget militärt hot nu eller synbar i framtiden" som argument för att nedrusta ett försvar som redan är nedrustat. Vi behöver faktiskt bara bege oss till grannen Finland för att se en rätt annorlunda försvarspolitik. Och varför upprustar Ryssland? En process som började för ett decennium sedan utan synbar orsak. Det är säkerligen mestadels inrikespolitik och nationalistisk yra, men det är inte mindre farligt för det. Krig har faktiskt startats av inrikespolitiska skäl, även om Ryssland inte är någon syndare här (minus möjligen för Afghanistan. Georgienkriget var dock inte så mycket inrikespolitik som man kan tro).

Edit: Angående "specialistfokuserat försvar". Tja, är det något vi vet om NATO är att det är sällsamt ovilligt att sätta in markförband. Något som gäller alla demokratiska länder av begripliga (och sympatiska) skäl. Den hjälp vi kan få av NATO är alltså just av sådan specialisttyp, luftherravälde, vapen, kommunikation, specialförband. Men knappast marktrupp en masse. Det går inte nog att understryka hur viktigt demografi är i konventionella krig, inget land kommer att bistå oss med fotsoldater. Det är något vi måste ha själva. På samma sätt kommer vi säkert hjälpa vänner likaså med specialister av diverse slag. Men knappast med infanteri. Vi kommer alltså, vänliga gester med gripen till trots, så att säga tomhänta till knytkalas.