Filosofi: René Descartes "Jag tänker, alltså finns jag"

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Söderhamn
Registrerad
Sep 2010

Filosofi: René Descartes "Jag tänker, alltså finns jag"

Hej! Några SweClockare som är sugna på att filosofera lite?

Jag håller på att göra ett arbete kring den franska filosofen René Descartes, mannen som revolutionerade en hel tids filosofiska tankar.
Nåväl, jag tror jag har hittat en liten spricka i Descartes tankar. Eller är det jag som är helt fel ute?

Mitt fel ligger i att, Descartes formulerade meningen "Jag tänker, alltså finns jag" och han kom på denna mening när han tidigare förkastat all tro, inklusive sina sinnen. Men mitt i allt tvivel så satt han ju faktiskt fortfarande och tänkte, och att det var på så vis en fast grund i att det finns en tänkande varelse, och att denne ej går att förbise, alltså existerar hen.

Samtidigt var han en man av dualistisk syn, dvs att världen var uppdelad i två. En fysisk del, och en tänkande. Människan hade båda. Men djuren såg han däremot som automater, utan själ och tänkande substans. Alltså kan inte djuren tänka, om vi då går tillbaks till meningen "Jag tänker, alltså finns jag" betyder det att djuren inte finns till? Dem tänker ju inte enligt hans dualistiska syn!

Alltså, att djuren är automatiska varelser som ej har en själ eller tänkande substans, innebär ju att hans tes "Jag tänker, alltså finns jag" ej går ihop? Djuren finns väl till för det?!

/ Mvh En konfunderad man som tror han har motbevisat en hel tids filosofi

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Stockholm
Registrerad
Maj 2010
Skrivet av Turbojan:

Hej! Några SweClockare som är sugna på att filosofera lite?

Jag håller på att göra ett arbete kring den franska filosofen René Descartes, mannen som revolutionerade en hel tids filosofiska tankar.
Nåväl, jag tror jag har hittat en liten spricka i Descartes tankar. Eller är det jag som är helt fel ute?

Mitt fel ligger i att, Descartes formulerade meningen "Jag tänker, alltså finns jag" och han kom på denna mening när han tidigare förkastat all tro, inklusive sina sinnen. Men mitt i allt tvivel så satt han ju faktiskt fortfarande och tänkte, och att det var på så vis en fast grund i att det finns en tänkande varelse, och att denne ej går att förbise, alltså existerar hen.

Samtidigt var han en man av dualistisk syn, dvs att världen var uppdelad i två. En fysisk del, och en tänkande. Människan hade båda. Men djuren såg han däremot som automater, utan själ och tänkande substans. Alltså kan inte djuren tänka, om vi då går tillbaks till meningen "Jag tänker, alltså finns jag" betyder det att djuren inte finns till? Dem tänker ju inte enligt hans dualistiska syn!

Alltså, att djuren är automatiska varelser som ej har en själ eller tänkande substans, innebär ju att hans tes "Jag tänker, alltså finns jag" ej går ihop? Djuren finns väl till för det?!

Man kan hitta hur många fel som helst i gubben Descartes tänkande:

  • Förutsatte existensen av en gud

  • Avfärdade empiricism, till trots hans egen begränsade förmåga att med faktisk logik kunna beskriva världen

Meditationen är i stort ett verk som behandlar vad som händer om man utgår ifrån att det man vet i nuet är tillräckligt omfattande för att beskriva det. Descartes hävdar förvisso att han avsvurit sig sin tro och tänkt som ett barn, men resonemanget är språkligt, han resonerar kring verkligheten med hjälp av en konstruktion.
Vad det gäller ditt bevis så måste du förstå att "gud skapade världen" för att förstå honom och dualismen som åskådning.
Hårdraget, Gud skapade själen och Demiurgen köttet. Djuren, dvs maten var där för att föda och förråda oss till falsk lycka i vårt fängelse. Djuren är blott rekvisita, djuren existerar för att vi existerar. Hans logik är logisk inom de ramar han ställer upp, den är inte fungerande utanför dessa ramar.
Descartes var en klipsk man för sin tid, men som filosofiskt bevis faller det på att han använder vad vi nu kan avfärda. Han använder språket som något statiskt, språket finns för att beskriva och därmed beskriver det något som finns. (inget han har sagt men tankegången hamnar där.)
Alltså, utifrån perspektivet att det finns en ond och god gud existerar endast den tänkande varelsen eftersom den har en själ, allt runt omkring oss existerar för att vi existerar. Hade inte människan haft en själ eller varit tänkande så hade heller aldrig demiurgen kunnat fängsla in oss i köttet, hade vi inte haft en själ eller kött så skulle vi inte existerat över huvudtaget. Jag finns för att jag tänker är om något ett teologiskt ställningstagande.

Huzzbutt! Huzzbutt! Huzzbutt! Huzzbutt!

(Huzzbutt Hatar Klubben nästa möte är flyttat till tisdag, men vi ses som vanligt bakom Statoil. Ta med Chips och glatt humör!)

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Söderhamn
Registrerad
Sep 2010
Skrivet av Huzzbutt:

Man kan hitta hur många fel som helst i gubben Descartes tänkande:

  • Förutsatte existensen av en gud

  • Avfärdade empiricism, till trots hans egen begränsade förmåga att med faktisk logik kunna beskriva världen

Meditationen är i stort ett verk som behandlar vad som händer om man utgår ifrån att det man vet i nuet är tillräckligt omfattande för att beskriva det. Descartes hävdar förvisso att han avsvurit sig sin tro och tänkt som ett barn, men resonemanget är språkligt, han resonerar kring verkligheten med hjälp av en konstruktion.
Vad det gäller ditt bevis så måste du förstå att "gud skapade världen" för att förstå honom och dualismen som åskådning.
Hårdraget, Gud skapade själen och Demiurgen köttet. Djuren, dvs maten var där för att föda och förråda oss till falsk lycka i vårt fängelse. Djuren är blott rekvisita, djuren existerar för att vi existerar. Hans logik är logisk inom de ramar han ställer upp, den är inte fungerande utanför dessa ramar.
Descartes var en klipsk man för sin tid, men som filosofiskt bevis faller det på att han använder vad vi nu kan avfärda. Han använder språket som något statiskt, språket finns för att beskriva och därmed beskriver det något som finns. (inget han har sagt men tankegången hamnar där.)
Alltså, utifrån perspektivet att det finns en ond och god gud existerar endast den tänkande varelsen eftersom den har en själ, allt runt omkring oss existerar för att vi existerar. Hade inte människan haft en själ eller varit tänkande så hade heller aldrig demiurgen kunnat fängsla in oss i köttet, hade vi inte haft en själ eller kött så skulle vi inte existerat över huvudtaget. Jag finns för att jag tänker är om något ett teologiskt ställningstagande.

Tack för svaret, en oerhört intressant läsning, som gav mig nytt perspektiv på Descartes. Men det är lite komplicerat att förstå att den tänkande varelsen, som existerar, kan livnära sig på något som inte existerar, att människan skulle livnära sig på ett tomt universum - djuren? Men det är väl antagligen för att jag har fastnat i ett modernt tänkande, och har svårt för mig att sätta mig in i situationen som rådde på 1600-talet och i Descartes huvud. Kan du förklara vad du menar med "Han använder språket som något statiskt, språket finns för att beskriva och därmed beskriver det något som finns."? Hänger inte riktigt med i den tankegången och resonemanget. Om språk existerar, kan det då bara förklara saker som också existerar? Om jag existerar, kan jag då bara se saker som existerar? Är det så du menar?

EDIT: Tänk om det finns en tänkare bakom tanken? "Jag tänker, alltså finns jag" skulle väl inte stämma då om det fanns en tänkare bakom tanken som styrde tanken? Hänger du med? Då är det ju tänkaren bakom ens tanke som existerar, och inte substansen till själva tanken, i detta fall du och jag eller Descartes.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Stockholm
Registrerad
Maj 2010
Skrivet av Turbojan:

Tack för svaret, en oerhört intressant läsning, som gav mig nytt perspektiv på Descartes. Men det är lite komplicerat att förstå att den tänkande varelsen, som existerar, kan livnära sig på något som inte existerar, att människan skulle livnära sig på ett tomt universum - djuren? Men det är väl antagligen för att jag har fastnat i ett modernt tänkande, och har svårt för mig att sätta mig in i situationen som rådde på 1600-talet och i Descartes huvud. Kan du förklara vad du menar med "Han använder språket som något statiskt, språket finns för att beskriva och därmed beskriver det något som finns."? Hänger inte riktigt med i den tankegången och resonemanget. Om språk existerar, kan det då bara förklara saker som också existerar? Om jag existerar, kan jag då bara se saker som existerar? Är det så du menar?

Vi kan ta djuren först. Djuren var till för att livnära människan, djuren kunde inte existera om inte människan existerade så i förlägningen blir det "jag tänker därför finns jag och därför finns djuren jag kan äta"

Språket gavs till människan av gud, vi byggde babelstorn, han slog sönder det och vi fick fler språk att tala, men språket ansågs statistiskt. Det existerade med oss, inte pågrund av oss. Om jag minns min kristendomslära rätt så gav Adam namn till djuren, Principen är att orden och begreppen alltså existerade innan syndafallet som en gåva av gud. Orden och språket ska därmed ses om man ska förstå hans perspektiv: som något statiskt.

Enklare tankegång: "Existerar ordet så existerar även det som ordet beskriver"

Huzzbutt! Huzzbutt! Huzzbutt! Huzzbutt!

(Huzzbutt Hatar Klubben nästa möte är flyttat till tisdag, men vi ses som vanligt bakom Statoil. Ta med Chips och glatt humör!)

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Stockholm
Registrerad
Maj 2010
Skrivet av Turbojan:

EDIT: Tänk om det finns en tänkare bakom tanken? "Jag tänker, alltså finns jag" skulle väl inte stämma då om det fanns en tänkare bakom tanken som styrde tanken? Hänger du med? Då är det ju tänkaren bakom ens tanke som existerar, och inte substansen till själva tanken, i detta fall du och jag eller Descartes.

Matnyttigt

Gud som i det här fallet är den bakomliggande tänkaren skapade en varelse som var förmögen att avsäga sig tron på honom. Ur det religiösa perspektiv är människans handlingar inte styrda av gud.

Huzzbutt! Huzzbutt! Huzzbutt! Huzzbutt!

(Huzzbutt Hatar Klubben nästa möte är flyttat till tisdag, men vi ses som vanligt bakom Statoil. Ta med Chips och glatt humör!)

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Söderhamn
Registrerad
Sep 2010
Skrivet av Huzzbutt:

Vi kan ta djuren först. Djuren var till för att livnära människan, djuren kunde inte existera om inte människan existerade så i förlägningen blir det "jag tänker därför finns jag och därför finns djuren jag kan äta"

Språket gavs till människan av gud, vi byggde babelstorn, han slog sönder det och vi fick fler språk att tala, men språket ansågs statistiskt. Det existerade med oss, inte pågrund av oss. Om jag minns min kristendomslära rätt så gav Adam namn till djuren, Principen är att orden och begreppen alltså existerade innan syndafallet som en gåva av gud. Orden och språket ska därmed ses om man ska förstå hans perspektiv: som något statiskt.

Enklare tankegång: "Existerar ordet så existerar även det som ordet beskriver"

Skrivet av Huzzbutt:

Matnyttigt

Gud som i det här fallet är den bakomliggande tänkaren skapade en varelse som var förmögen att avsäga sig tron på honom. Ur det religiösa perspektiv är människans handlingar inte styrda av gud.

Okej, jag tror jag hänger med då vad du menar med orden. Eftersom ordet existerar, existerar även det ordet beskriver.

Måste Gud alltid vara den bakomliggande tänkaren? Var det världsbilden på Descartes tid? Isåfall tänkte jag fel, eftersom jag tänkte på en bakomliggande tänkare som varken var människa, men inte heller Gud.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Stockholm
Registrerad
Maj 2010
Skrivet av Turbojan:

Okej, jag tror jag hänger med då vad du menar med orden. Eftersom ordet existerar, existerar även det ordet beskriver.

Måste Gud alltid vara den bakomliggande tänkaren? Var det världsbilden på Descartes tid? Isåfall tänkte jag fel, eftersom jag tänkte på en bakomliggande tänkare som varken var människa, men inte heller Gud.

Ja, du måste utgå ifrån att "skaparen" existerar och att han tänker, När man analyserar descarte får man nästan göra som descarte: Förneka 350år av vetenskapliga framsteg och se det utifrån hans eget perspektiv. Vill man argumentera mot honom så är det bra att ha det klart för sig, lärare gillar det.

Huzzbutt! Huzzbutt! Huzzbutt! Huzzbutt!

(Huzzbutt Hatar Klubben nästa möte är flyttat till tisdag, men vi ses som vanligt bakom Statoil. Ta med Chips och glatt humör!)

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Umeå
Registrerad
Nov 2004

Descartes beviskedja, som är minst sagt problematisk, är ju ungefär: jag tänker alltså finns jag, alltså finns (en perfekt) gud, en perfekt gud är ingen lurendrejare, om en gud som inte försöker lura mig har gett mig förmågan att klart och tydligt uppfatta djur, så existerar djur. (Se 10:e stycket i 6:e meditationen, en engelsk översättning borde vara enkel att hitta på nätet.)

Mer generellt angående logisk implikation, om det gäller att P → Q ("P implicerar Q", "om P så Q", "P alltså Q") så kan Q vara sant, även om inte P är det. Om "x tänker → x existerar" godtas som en generell lag (vilket jag tevkar på att Descartes skulle göra (i alla fall inte i början av meditationerna), annat än när x=jag). Så skulle det kunna vara så att x existerar, även om x inte tänker.
Jämför, "y är människa → y är dödlig", vilket i allmänhet gäller. T.ex. "Aritstoteles är människa alltså är Aristoteltes dödlig". Men, min katt är dödlig, trots att hon inte är en människa.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Uppsala
Registrerad
Jan 2002

e5150: implikation är inte explikation. Det är inte människor, och endast människor, som är dödliga. Det är möjligt att Aristoteles är dödlig, samtidigt som din katt är det mao.

Ett ytterligare problem i Descartes är vad det finns för skäl att differentiera den tänkande substansen. Somliga under antiken, och jag tror också att det gäller för någon av de arabiska kommentatorerna, så föreställde man sig intellektet som ett enda och odelat. 'Jag tänker' är isåfall inte skilt från 'Aristoteles tänker'.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Umeå
Registrerad
Nov 2004
Skrivet av fesoj:

e5150: implikation är inte explikation. Det är inte människor, och endast människor, som är dödliga. Det är möjligt att Aristoteles är dödlig, samtidigt som din katt är det mao.

Ja, det är ju det jag säger. I Turbojans ursprungliga inlägg så menar han att "jag tänker, alltså finns jag" skulle innebära att "djuren tänker inte, alltså finns de inte", vilket jag ville invända mot.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Söderhamn
Registrerad
Sep 2010
Skrivet av e5150:

Descartes beviskedja, som är minst sagt problematisk, är ju ungefär: jag tänker alltså finns jag, alltså finns (en perfekt) gud, en perfekt gud är ingen lurendrejare, om en gud som inte försöker lura mig har gett mig förmågan att klart och tydligt uppfatta djur, så existerar djur. (Se 10:e stycket i 6:e meditationen, en engelsk översättning borde vara enkel att hitta på nätet.)

Mer generellt angående logisk implikation, om det gäller att P → Q ("P implicerar Q", "om P så Q", "P alltså Q") så kan Q vara sant, även om inte P är det. Om "x tänker → x existerar" godtas som en generell lag (vilket jag tevkar på att Descartes skulle göra (i alla fall inte i början av meditationerna), annat än när x=jag). Så skulle det kunna vara så att x existerar, även om x inte tänker.
Jämför, "y är människa → y är dödlig", vilket i allmänhet gäller. T.ex. "Aritstoteles är människa alltså är Aristoteltes dödlig". Men, min katt är dödlig, trots att hon inte är en människa.

Så, Descartes sats: "Jag tänker, alltså finns (existerar) jag" kan liknas med satsen "Det regnar, alltså är marken blöt" dvs, visst, marken blir blöt om det regnar, men marken kan fortfarande vara blöt fastän det inte regnar (t.ex av en vattenslang eller vad som helst)?

Descartes menar att tänkandet inte är enda vägen för existens, men att det är HANS EGNA säkra bevis för existens? Att andra varelser kan ha sina egna bevis för existens? Förstår jag det rätt då?

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Umeå
Registrerad
Nov 2004
Skrivet av Turbojan:

Så, Descartes sats: "Jag tänker, alltså finns (existerar) jag" kan liknas med satsen "Det regnar, alltså är marken blöt" dvs, visst, marken blir blöt om det regnar, men marken kan fortfarande vara blöt fastän det inte regnar (t.ex av en vattenslang eller vad som helst)?

Descartes menar att tänkandet inte är enda vägen för existens, men att det är HANS EGNA säkra bevis för existens? Att andra varelser kan ha sina egna bevis för existens? Förstår jag det rätt då?

Ja, "jag tänker alltså finns jag" är inte ett axiom som Descartes plockat ur luften. Han börjar med att tvivla på allt. Han kan inte tvivla på att han själv tvivlar. Eftersom att han tvivlar (tänker) så måste han existera (även om den "han" som existerar inte nödvändigtvis är någonting alls förutom just det som tvivlar, att han t.ex. har någon kropp har han ännu inte accepterat). Om han (=det som tvivlar) inte existerade så skulle han inte kunna tvivla, vilket vore motsägelsefullt. Alltså måste han/det som tvivlar existera.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Söderhamn
Registrerad
Sep 2010
Skrivet av e5150:

Ja, "jag tänker alltså finns jag" är inte ett axiom som Descartes plockat ur luften. Han börjar med att tvivla på allt. Han kan inte tvivla på att han själv tvivlar. Eftersom att han tvivlar (tänker) så måste han existera (även om den "han" som existerar inte nödvändigtvis är någonting alls förutom just det som tvivlar, att han t.ex. har någon kropp har han ännu inte accepterat). Om han (=det som tvivlar) inte existerade så skulle han inte kunna tvivla, vilket vore motsägelsefullt. Alltså måste han/det som tvivlar existera.

Precis! MEN, det jag har hakat upp mig totalt på, menar han att det är enda vägen till existens?! Det trodde jag först, men nu tror jag att ni har hjälpt mig förstå att det inte är så.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Umeå
Registrerad
Nov 2004
Skrivet av Turbojan:

Precis! MEN, det jag har hakat upp mig totalt på, menar han att det är enda vägen till existens?! Det trodde jag först, men nu tror jag att ni har hjälpt mig förstå att det inte är så.

Jag kan inte se att Descartes i allmänhet skulle acceptera "x tänker, alltså finns x". Bara "JAG tänker, alltså finns JAG". Jag vet att jag tänker, men jag kan inte dra slutsatsen att "du tänker, alltså finns du". För hur kan jag veta att du tänker? Att han godtar att externa objekt (t.ex. pianon, andra människor eller katter) existerar eftersom att han uppfattar att de existerar, genom sinnen som han har fått av en snäll gud, som inte försöker lura honom.

Vill du veta vad Descartes säger så förslår jag att du läser vad han har skrivit, i stället för att titta på enskilda citat ryckta ur sitt sammanhang (det gäller för övrigt inte bara Descartes). Meditationen är inte speciellt lång, och behärskar du engelska så finns en äldre översättning här: http://en.wikisource.org/wiki/Meditations_on_First_Philosophy

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Söderhamn
Registrerad
Sep 2010
Skrivet av e5150:

Jag kan inte se att Descartes i allmänhet skulle acceptera "x tänker, alltså finns x". Bara "JAG tänker, alltså finns JAG". Jag vet att jag tänker, men jag kan inte dra slutsatsen att "du tänker, alltså finns du". För hur kan jag veta att du tänker? Att han godtar att externa objekt (t.ex. pianon, andra människor eller katter) existerar eftersom att han uppfattar att de existerar, genom sinnen som han har fått av en snäll gud, som inte försöker lura honom.

Vill du veta vad Descartes säger så förslår jag att du läser vad han har skrivit, i stället för att titta på enskilda citat ryckta ur sitt sammanhang (det gäller för övrigt inte bara Descartes). Meditationen är inte speciellt lång, och behärskar du engelska så finns en äldre översättning här: http://en.wikisource.org/wiki/Meditations_on_First_Philosophy

Jag tackar för beskrivningen.

Jag vet, det ÄR helt fel att snabbt försöka dissekera filosofi, och att försöka "hitta svar", och det är inte min tanke. Vad jag tycker är oerhört intressant är att höra vad ni just har berättat, och få lite olika perspektiv på saker och ting. Det tycker jag inte är speciellt fel, även fast man inte är så djupt inne i filosofin/filosofen.
Jag kommer givetvis läsa mer om filosofin, och självklart då om René Descartes. Jag tycker nämligen det är oerhört intressant!

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Umeå
Registrerad
Nov 2004
Skrivet av Turbojan:

Jag tackar för beskrivningen.

Jag vet, det ÄR helt fel att snabbt försöka dissekera filosofi, och att försöka "hitta svar", och det är inte min tanke. Vad jag tycker är oerhört intressant är att höra vad ni just har berättat, och få lite olika perspektiv på saker och ting. Det tycker jag inte är speciellt fel, även fast man inte är så djupt inne i filosofin/filosofen.
Jag kommer givetvis läsa mer om filosofin, och självklart då om René Descartes. Jag tycker nämligen det är oerhört intressant!

Jag har dock varit med på seminarier på universitetskurser där folk (som ska ha läst orginaltexten) haft bra mycket konstigare uppfattningar om vad Descartes har att säga, än att djur inte skulle finnas för att de inte tänker. Och nog finns det betydande brister i Descartes resonemang (gudsbevisen i tredje meditationen är nästan skrattretande), men ska man argumentera mot Descartes, så bör man ju utgå från en någorlunda rimlig tolkning av honom. (Wikipedias sammanfattning/analys av meditationerna verkar också vara okej http://en.wikipedia.org/wiki/Meditations_on_First_Philosophy om du inte vill läsa hela orginaltexten.)
Men man kan ju också nå intressanta slutsatser genom att filosofera kring en missupfattning av någon tidigare filosofs argument, men då är det bra att känna till att det är en missuppfattning innan man påstår sig ha motbevisat eller hålla med filosofen i fråga.

Trädvy Permalänk
Entusiast
Plats
Stockholm
Registrerad
Jul 2001

Ibland kan jag inte låta bli att se likheter mellan Descartes och Freud. Båda "revolutionerade" deras fält - till något sämre - och orsakade skador som alltjämt lever kvar. Freud var knappast den första psykologen och fler av hans samtida ansåg att han sysslade med rent trams. Freuds tankar lever kvar i populärpsykologin och tyvärr även på somliga universitet och dessa idéer har nog fördröjt mycket utveckling inom området. Även om man givetvis ska vara försiktig med "kontrafaktisk historieskrivning", alltså gissa sig till hur det hade sett ut om inte X fanns eller hände.

Samma sak med Descartes, han företrädde en slags substansdualism (som ofta kallas för "kartesisk dualism") som tillsammans med en annan idé (som inte är Descartes), den om homonuculus, har blivit till en idé om "kartesisk materialism" (ej heller något som Descartes kom på). Det har att göra med att Descartes placerade medvetandet i epifysen, tallkottkörteln av det enda skälet att den inte är lateraliserad, dvs speglad i två halvor i hjärnan. Dessa idéer i kombination har lett till flera ofruktsamma föreställning. Dels medvetandedualism och uppdelningen mellan soma och psyche, alltså kropp och själ, dels föreställningen om att det måste finnas en specifik plats i hjärnan där "något" upplever medvetandet, där allting "förs samman" till en enhetlig upplevelse som upplevs av...?

Men precis som Freud kunde fått byxorna neddragna (bildligt talat. Bokstavligen klarade han nog av det helt själv! ) av sin samtid så dröjde det inte länge innan Descartes fick mothugg. Den nästan samtida Spinoza motsatte sig Descartes idéer och företrädde i stället det som vi idag skulle beteckna som materialism.

http://www.theatlantic.com/national/archive/2012/05/how-the-p...
"If there's a simple lesson in all of this, it's that hoaxes tend to thrive in communities which exhibit high levels of trust. But on the Internet, where identities are malleable and uncertain, we all might be well advised to err on the side of skepticism."

Trädvy Permalänk
Entusiast
Plats
Stockholm
Registrerad
Jul 2001
Skrivet av Turbojan:

Precis! MEN, det jag har hakat upp mig totalt på, menar han att det är enda vägen till existens?! Det trodde jag först, men nu tror jag att ni har hjälpt mig förstå att det inte är så.

Det finns en parallell till en känd uppsats av filosofen Thomas Nagel från 1974, "What Is it Like to Be a Bat?". Descartes menar knappast att tänkandet är enda vägen till existens, men tänkandet råkar "bevisa" existensen av Descartes för just Descartes. Andra objekt som inte tänker kan inte känna till sin egna existens.

Nagel filosoferade kring hur det skulle kännas att vara en fladdermus. Något kan endast vara medvetande om detta något upplever "någothet", ungefär. Om fladdermöss inte har kognition, är frågan "hur känns det att vara en fladdermus" felställd, eller har svaret "ingenting". Det var en kritik av materialism av Nagel. Som för övrigt anknyter till mitt förra inlägg - Descartes tankar har "förgiftat" medvetandefilosofin och även den populära uppfattningen av medvetande under lång tid.

Problemet med Nagel är det samma som med exempelvis Searles argument mot materialism, de bygger resonemangen på något som beror av "sunt förnuft" (common sense). Men sunt förnuft är ingen bra utgångspunkt inom vare sig vetenskap eller filosofi. Anledningen till att vi över huvudtaget har vetenskap är att "sunt förnuft" är otillräckligt. Annars kan vi ju veta hur hela universum fungerar med hjälp av sunt förnuft och de allra tidigaste människorna hade redan "resonerat sig till" hur allting fungerade. Vetenskap har vi, eftersom vi vet att sunt förnuft är bedrägligt. Big bang, evolution, kvantmekanik, modern medicin, elektronik, etc, är inte "sunt förnuft". Sunt förnuft har gett oss saker som gudar, Jorden i universums centrum, spöken, tomtar och troll. Konspirationsteorier och astrologi, åderlåtning och dödsstraff, kreationism och människooffer, blodshämnd och ett oräkneligt antal instanser av den s.k. "sunk cost fallacy" som plågar beslutsfattare över hela planeten, ständigt.

Nu kom jag visst rejält från ämnet...

http://www.theatlantic.com/national/archive/2012/05/how-the-p...
"If there's a simple lesson in all of this, it's that hoaxes tend to thrive in communities which exhibit high levels of trust. But on the Internet, where identities are malleable and uncertain, we all might be well advised to err on the side of skepticism."