Hur kan man använda NFS?

NFS liknar mest samba-shares om man ska ha någon jämförelse med windows-världen, men NFS har mer inställningar. På klientdatorn hanterar du NFS som en vanlig hårddisk mer eller mindre.

NFS-delningar kan monteras precis som om de vore block-enheter. Du kan alltså nyttja /etc/fstab för detta.
Linux är till och med så smidig, att du kan montera root via NFS, och skippa den lokala hårddisken helt (Diskless)

fstab-exempel, där "DustBunnyHotel" är en NFS-server:

DustBunnyHotel:/export/example      /mnt/example     nfs     defaults     0 0

Denna kommer alltså att automatiskt montera mappen /export/example från servern DustBunnyHotel, på den lokala maskinens /mnt/example -mapp.
Allt som läses/skrives till /mnt/example på klienten, kommer att gå direkt till/från serverns /export/example... utan mellanlagring. (Sånär som på cache och liknande)

Jag använde denna howto första gången jag confade nfs: https://help.ubuntu.com/community/NFSv4Howto

//Knight

Ja. Mappen som du vill montera en enhet på måste existera. Detta gäller alla monteringar. Inte bara NFS.

Angående filsystem-kolumnen (Tredje kolumnen), så brukar man bara använda autofs på blockenheter vars filsystem kan variera från gång till gång. T.ex minnes-kort, disketter eller andra typer av enheter som använder utbytbar media.
Du kan ange autofs på en NFS-montering. Men huruvida detta fungerar tillfreds-ställande eller inte är helt upp till din valda distribution och vilka nfs-bibliotek du har installerat. Läs manualen till din distribution angående detta.
Personligen ser jag att det är bättre att ange vad det är för filsystem man vill montera. I det här fallet NFS.

fstab, kolumn 4:
Många gånger räcker det med "defaults" i den här kolumnen, men man kan ange diverse avancerade inställningar till den aktuella monteringen. Vilka inställningar som finns tillgängligt beror på vilken typ av filsystem som monteras.
Läs mer: NFS-specifika inställningar (Under rubriken "Mount Options"), Generella monterings-inställningar (Under rubriken "Filesystem Independent Mount Options").

fstab, kolumn 5 och 6
Många gånger räcker det gott att ange 0 i båda kolumnerna, såvida man inte har specifika önskemål.

• Kolumn 5: Dump. 0 eller 1. Anger om enheten skall inkluderas i systemets säkerhetskopiering. De flesta anger 0 här, då de flesta sköter säkerhetskopiering på annat sätt. Denna inställning är av mer intresse på uppdrags-kritiska servrar med ett helautomatisk backup-system.

• Kolumn 6: Anger i vilken ordning som systemets filsystems-kontroll (fsck) kontrollerar enheterna. I de flesta fallen anger man 0 för att exkludera den aktuella enheten från systemets filsystems-kontroll.

Ni är på rätt spår.
För att förstå vad en "montering" innebär, låt oss börja med lokala lagringsenheter som exempel. (All sorts lagrings i *nix-system benämns som "blockenheter")

Föstå hur monteringar fungerar:
Låt oss föreställa oss en dator med två SATA-hårddiskar, varav den första disken med en partition och den andra disken med två partitioner (tre lagringsnoder totalt)
Hårddisk 1, partition 1. Benämns som /dev/sda1
Hårddisk 2, partition 1. Benämns som /dev/sdb1
Hårddisk 2, partition 2. Benämns som /dev/sdb2

Ett *nix-system behöver en root-partition där grund-systemet lagras. Lått oss dedikera /dev/sda1 till detta (Fullt valfritt)
Det innebär alltså att /dev/sda1 kommer att monteras i mappen "/" (Också känt som "root folder"). Alla filer och mappar som lagras här kommer att sparas på /dev/sda1.

Övriga partitioner kan monteras godtyckligt där man anser att de passar bäst, så här följer vanliga exempel:

Låt oss nu skapa mappen "home" under "/".

mkdir /home

Så länge ingenting monteras i "home", så kommer mappen att agera precis som vilken annan mapp som helst. Det vill säga att allt som skapas under mappen lagras även det på samma disk och partition.
Låt oss montera den aktuella partitionen:

mount /dev/sdb1 /home

Med /dev/sdb1 monterad i "/home", så kommer mappen "/home" att agera en pekare till den monterade block-enheten. Nu kommer all läsning och skrivning till "/home" att ske mot /dev/sdb1 istället. Det betyder alltså att allt lagringsutrymme som finns tillgängligt i /dev/sdb1 är det som finns tillgängligt för "/home".
Fanns det något skapat i mappen "/home" innan vi utförde monteringen, kommer detta att gömmas och bli otillgängligt tills det att vi avmonterar /dev/sdb1. Det är därför att föredra att monteringsmappar är och förblir tomma, för att undvika förvirring. (Det finns speciella fall där man vill nyttja "effekten", men det går vi inte in på här)

Nu, låt oss skapa mappen "OlSpinner" under "/mnt".

mkdir /mnt/OlSpinner

Samma sak gäller även här, mappen agerar bara en vanlig mapp tills det att vi utför en montering i den.
Mappen kommer att skapas under "/mnt", och därmed sparas på enhet "/dev/sda1" eftersom vi inte har någon annan montering på "/mnt".
Nu kanske ni förstår varför det finns många tomma mappar i ett mer "avancerat" *nix-system som nyttjar många åtskilda lagringsenheter. I de flesta fallen återfinner man många tomma mappar under "/mnt" eller "/media". Det är mappar som agerar monteringspunkter. Som ni säkert kan gissa, så står "mnt" för "mount".
Låt oss nu montera /dev/sdb1 under /mnt/OlSpinner

mount /dev/sdb2 /mnt/OlSpinner

All som som nu sker i /mnt/OlSpinner kommer nu att ske mot /dev/sdb2.
Däremot så agerar /mnt som en vanlig mapp, eftersom det inte finns någon montering på den här mappen. Så allt som sker mot /mnt/ sker givetvis mot /dev/sda1.

Nu till NFS:
Nu när vi fått kläm om hur monteringar fungerar, så ger vi oss an NFS-enheter.
Det finurliga med nfs-enheter, är att de beter sig mycket likt lokala block-enheter. Man kan gott föreställa sig NFS-enheter som vilken annan block-enhet som helst. Självfallet finns det avancerade inställningar specifikt för just nfs-enheter att ta rätt på om man så önskar, men är inget måste.

Låt oss skapa mappen "nfs" med en undermapp "example" under "/":

mkdir -p /nfs/example

(Växeln "-p" i det här exemplet talar om för mkdir att skapa alla mapparna på en gång, om de saknas. Annars kan man få ett felmeddelande om att mappen "nfs" inte existerar)

Återigen, så har vi en helt vanlig mapp vid namn nfs sparad under "/". Det vill säga /dev/sda1. Detsamma gälller undermappen "example" skapad under "/nfs".
Låt oss utföra en nfs-montering från NFS-servern "DustBunnyHotel":

mount -t nfs DustBunnyHotel:/example /nfs/example

Som det syns, är monteringen av en NFS.montering inte speciellt annorlunda, utöver ett par detaljer:
Växeln "-t": Anger vilken typ av filsystem man ämnar att montera. I de flesta fall kan detta utelämnas, men är att föredra, då inte alla system är konfigurerade att "autodetektera" filsystem över nätverk, och kan ge rätt vilseledande felmeddelanden. I det här fallet anges "nfs" som filsystem då det handlar om en NFS-delning från en annan dator.
"DustBunnyHotel:" som anges precis före blockenheten, talar om för systemet att man ämnar att ansluta sig till servern DustBunnyHotel. Man kan också ange IP-adressen istället för hostname. Exempel: "mount -t nfs 192.168.1.254:/example /nfs/example"

Att tänka på:
NFS på servrar kan bete sig lite olika, beroende på vilken version man använder.
NFS version 3 eller tidigare: Använder absoluta sökvägar. Exporterar man "/exports/example", så skall det anges som "/exports/example" även på klienterna.
NFS version 4 eller senare: Använder virtuell root. Måste först exportera en virtuell root-mapp som innehåller alla exporteringar, och därefter varje exportering var för sig. Exempel: "/exports" är exporterad som "virtual root", och "/exports/example" anges då som "/example" på klienterna.

För att undvika förvirring, använd endast en version, och helst den senaste av säkerhetsskäl. (Det är möjligt att använda olika versioner av NFS samtidigt)

Läs på om NFS version 4:
http://wiki.gentoo.org/wiki/NFSv4

Det går bra. Men jag själv rek. er att sätta er in i NFS v4, då det är vad som gäller numera, av både framtida skäl såväl som säkerhetsskäl.
Tror era lärare ber er stanna kvar på version 3 då de troligen inte hunnit sätta sig in i de senare versionerna ännu. Kan vara rätt förvirrande om man inte sätter sig in i det nya tänket med virtuell root.

Det stämmer rätt bra. Läser ni man-sidan till mount, så anges det att man anger blockenheten först, följd av monteringspunkten.
Fungerar rätt logiskt också: Man talar om vad man vill montera, följt av var man vill montera det. (device dir)
blockenheten ifråga behöver inte alltid vara en specialfil eller en dev-nod. det kan lika gärna vara en vanlig fil innehållande en spegelbild av ett filsystem, alternativt en annan mapp. I vissa fall får man tala om för mount vad det är man vill göra via växlar.
Läs manual-sidan:

man mount

ro och rw-rättigheterna som sätts via mount alternativt via nfs-inställningar är övergripande rättigheter som överskrider satta rättigheter i själva filsystemet. Behövs bara om man vill överskrida satta rättigheter som getts i själva filstrukturen.
Specifika rättigheter sätts i mappar och filer precis som om det vore lokala filer. Det vill säga med hjälp av kommandot chmod. NFS behöver inte ha en separat rättighetshantering, då rättigheterna i *nix-systemet är mer än tillräcklig för att täcka alla tänkbara behov. Bara fantasin sätter gränsen.
Använd grupper för att hantera flera användare. Det är det som är tanken. För att förhindra att respektive klients root-användare ändrar rättigheter, använd växeln "root_squash" (Betyder att klienternas lokala root-användare inte har rättigheter at göra något på monteringarna ifråga. Endast serverns root kan ändra icke-ägda rättigheter)'

Det är viktigt att alla klienterna har samma UIDs och GIDs på gemensamma användare och grupper, för att förhindra förvirring.

Sätt er in i *nix säkerhet för att förstå det hela bättre: http://en.wikipedia.org/wiki/Unix_security