Har "Hej" blivit ett mordvapen?

I barndomsbyn där alla kände alla så ansågs det oartigt att inte heja på alla, oavsett om man vet vem det är eller inte (troligtvis känner personen igen mig, bäst att säga hej). Detta gäller speciellt om man kör bil, då måste man vinka mot alla man möter.

En annan grej var att man kunde gå hem till vem som helst, när som helst utan att boka tid innan och förvänta sig få en fika. Folk hälsade på varandra (alltså åkte på besök) som rena impulshandlignar. Knappt man behövde ringa på eller knacka ens, oftast var det bara att kliva in i stugan. Kanske var ett typiskt Norrländskt beteende?

Men nu när man bor i en stad så slipper man sådant, både på gott och ont... Jag är nog ändå en sådan som tycker det är jobbigt att behöva heja på folk jag inte känner. Fast det är klart, åker jag motorcykel så måste jag vinka på alla mötande motorcyklister, sådan är den oskrivna lagen.

Extremt typiskt svenskt beteende.
Svenskarna är löjligt reserverade, gjorts hundratals parodier på det genom åren

Tycker det är rätt skönt att ha möjlighet att få vara ifred även bland folk. Föredrar att spara mitt hejande till de jag verkligen blir glad att se

Brukar själv alltid heja om någon annan hejar, eller så tar jag initiativet om ögonkontakt uppstår. Ett glatt leende kan förgylla en annars grå dag.

Beror iofs till stor del på humör och dagsform. Ibland vill man vara osynlig.