För att börja bakifrån, jag är lugn som en filbunke och det är aldrig min avsikt att vara nedsättande - det skulle implicera att jag sätter mig själv över någon annan, vilket jag aldrig vill göra. Alla kan något bättre än någon annan, i mitt fall handlar det ofta om språk, men säkerligen kan du (och alla andra jag riktar mig till) något jag inte kan, och skulle jag ge mig in på något jag inte behärskar och påvisa att jag kan mindre än jag vill tro hoppas jag att någon tar mig ner på marken, eller åtminstone lite en bit på vägen.
Tillbaka så till inledningen av citerat inlägg. Du "bara nämner det"? Ack, se edit nedan! Vad är det du insinuerar? Att jag har högre utbildning inom området än dig och att jag intresserade mig för språk redan innan du var född och att jag har ett försprång? Ja, det vet jag och det är därför jag ger dig feedback alls. Eller var det en pik om att jag framstår som dryg och nedsättande redan där? Ja, att jag framstår som dryg vet jag mycket väl, men som jag sade ovan, det är ytterst sällan min avsikt, det är bara så jag tenderar att uttrycka mig när jag inte aktar mina ordval väl. Tyvärr är det en hel del som faller bort i skrift när det kommer till ansiktsuttryck och kroppsspråk, vilket knappast får mig att framstå som den ödmjukaste personen genom tiderna. Jag är ödmjuk, jag är bara rätt dålig på att uttrycka ödmjukhet.
Läs allting med ett leende på läpparna - oavsett om det kommer från mig eller någon annan - om det inte är du själv som skrivit det, i det senare fallet bör du läsa det i vrede. Det är dagens tips som jag själv borde leva efter lite oftare.
Edit: Aha, nu inser jag vad du menar ... Inledande versal! Du ser ... läsa med ett leende på läpparna underlättar. Här åsyftar jag skolämnena Engelska och Svenska; kursnamn = egennamn.
"Gråter inombords" var kanske en magstark term, men lite så är det tyvärr. Jag är fullt medveten om att du inte ens börjat gymnasiet än, och jag vet mycket väl hur bristande grammatikundervisningen kan vara ute på skolorna med tanke på hur kassa en del av mina studiekamrater är på området. Det är dock en anledning god som någon för dig att fundera över vilken ansats du bör ta med bloggen. Vill du ta upp språkliga reflektioner du gör i det dagliga livet, eller försöker du att utbilda den som läser det du skriver?
En av de första läxor jag lärde mig i rollen som lärare var att vara ödmjuk inför sin egen okunskap. Inom sitt eget ämne bör man självklart ha en djup kunskap, men oavsett hur djup den är så besitter man alltid brister, och du kan ge dig fan på att någon antingen vet bättre eller ställer frågor du inte kan besvara. Är man inte helt säker på sin sak ber man att få återkomma i frågan när man tagit reda på hur det ligger till. Detta gör jag trots att jag sällan blir ifrågasatt gällande min kunskap i en klass om 20-30 gymnasieelever; du däremot riktar dig (krasst sett) till miljoner människor som använder det svenska språket dagligen. Gissa vem som har störst risk av oss att bita oss själva i svansen om vi inte har fast mark under fötterna.
Tillbaka till "gråter inombords" och skummar igenom". Det var sent på natten som sagt och jag orkade inte sitta och rätta texter hela natten (sådant har jag för det mesta vett att ta betalt för), men det handlade mest om ett intryck jag fick i kombination med direkta faktafel.
Du ger intrycket av att uttala dig som att du vet hur det ska vara men påvisar att du saknar djupare kunskap i ämnet strax därefter. Ett exempel på detta är ditt inlägg kring de/dem där du påstår att det är "enkelt som en plätt". Har du läst igenom mina tidigare inlägg här på SweC gällande just 'de/dem' så hade du vetat att det inte alltid är så lätt som att 'de' är subjekt och 'dem' är objekt. Det blir inte bättre när du sedan inte kan skilja på finita och infinita verb.
Namnet på ett språk grundas (ofta) på dess geografiska "ursprung", men språken fanns inte sällan långt innan länderna uppstod och framför allt innan de fick sitt (nuvarande) namn. Än viktigare är dock att språken (och troligen än fler) skulle finnas även om länderna inte funnes. Landsgränser hjälper till med att göra språk formenliga, men de begränsar även språkens spridning. Men som sagt, den (på intet sätt avslutade) diskussionen är ett sidospår som lämpar sig mer i din blogg (varsågod, ett uppslag jag bjuder på) eller i skolbänken (beroende på ansats). Faktum kvarstår: språk och nationaliteter är inte egennamn och skrivs således utan inledande versal. Allt jag ville var att peka ut den logik som ligger bakom varför vi gör som vi gör i svenska språket.
Så, med det sagt, vill jag återigen säga att jag tycker att det är kul att du har ett så gediget intresse för språk och att du gör något utav det, men om du vill nå ut och lära folk något så se för hundan till att lära dem rätt! Se till att du kollar upp det du "vet" om och om igen innan du sätter det i pränt. Jag gör det om och om igen inför varenda språkrelaterat inlägg jag gör här, till och med en så enkel sak som att du hade fel gällande finita och infinita verb (vilket jag skulle kunna ha redogjort för även om någon väckte mig mitt i natten med ihållande automateld), just för att de som hänger här ofta ska veta att när jag kläcker ur mig något språkrelaterat så vet jag vad det handlar om. En felaktighet och vips så ryker (åtminstone en stor del av) det eventuella förtroendekapital jag byggt upp och detsamma gäller för dig i ditt bloggande.
Hoppas du tar det här inlägget och mitt föregående på rätt sätt, och gör du inte det skiter jag väl i det egentligen, men det vore kul om jag inte skrivit att det här i onödan.
