Tror jag säkert på sitt sätt, men när jag ser på medicinen i helhet speciellt i kombination med hur lätt jag har att fastna i beroenden väljer jag hellre att vara ADHD-mongo än att använda medicin. Jag fungerar trots allt väldigt väl både på jobb och i skola tack vare att jag anpassar mitt arbetssätt, och impulsivitet och otålighet kan vara stora resurser om man tyglar dem med eftertanke och återhållsamhet.
Om jag skulle jobba på kontor eller något sånt astrist niotillfemjobb så tror jag säkert att jag skulle kunna behöva medicineras för att fungera på ett bra sätt i ramen av det arbetet, men i min forskning kan jag arbeta på ett helt annat sätt där min personlighet fungerar bra.
Faktumet är ju det att jag faktiskt gillar min personlighet väldigt mycket och njuter av att intensivt fokusera mig på saker som fångar mitt intresse. Hur man fungerar på jobbet eller i skolan är inte allt och jag skiter ärligt talat i om jag inte är som alla andra så länge jag och de jag umgås med är bekväma med den jag är.
Medicin är bara ett hjälpmedel, typ som glasögon om man är närsynt.
Känner du att du fungerar bra som det är så finns det ingen mening att ta till något sådant, men det kan vara bra att veta att den finns utifall du skulle stöta på problem senare i livet.
Om du är rädd för beroende så finns det andra mediciner som tex Strattera där den verksamma substansen är atomoxetin istället för metylfendiat som du har i ritalin/concerta, som man kan missbruka.
Strattera verkar mer som antidepressiva, där man måste bygga upp en viss dos i kroppen och det kan ta upp till en månad innan den börjar verka.
