Skiljas, fruns beslut, känner mig tom.

Först av allt vill jag bara beklaga, oavsett om man känt på sig att det skulle komma så kan man aldrig mentalt förbereda sig på hur man ska reagera. Att känna sig både tom och hopplös är tyvärr (enligt vad jag erfarit) mer regel än undantag, och för det mesta är det en sån sak som man får arbeta med under en längre tid för att komma över.

Mycket av det jag skriver kommer antagligen låta överjävligt klyschigt, men tyvärr är de klyschorna oundvikliga=/ Att känna sig både hopplös och dömd till ensamhet ligger lite i sakens natur. Det spelar egentligen ingen roll om man haft all tid i världen på sig att förbereda sig på ett uppbrott, reaktionerna kommer alltid vara negativa och det kommer alltid att kännas som jordens undergång. Hur man än vrider och vänder på det så är det en radikal förändring, men trots det är det viktigt att försöka intala sig själv att det kommer att bli bättre med tiden (och det kommer det att bli, oavsett hur illa det känns just nu).

Jag tror att det viktigaste i det här skedet är att försöka få allt det praktiska ur vägen så fort som möjligt, av erfarenhet vet jag att det brukar vara omöjligt att gå vidare innan det är gjort (man stöter på varandra och river upp såren gång på gång så att säga). Fokusera på det som är bra i ditt liv, umgås med folk som gör dig glad, se på bra filmer och så vidare och så vidare=) Försök, oavsett hur svårt det än må vara, att inte fokusera på de negativa aspekterna som du inte kan påverka.

Sen tror jag även att det i det här skedet är viktigt att inse att man kan behöva hjälp från vänner och bekanta, att våga prata med dem om det som händer. Skulle det vara så att det inte känns okej att prata med vänner om situationen kanske det kan vara skönt att prata med en psykiatriker eller kurator, speciellt om det är så att sömnbristen och liknande blir ett problem för din vardag.

Tankar om självmord och dylikt är något som man ska ta på allvar, samtidigt som man ska veta att det absolut inte är ovanligt. Känner man att det inte bara är tankar utan faktiska planer på hur man ska gå tillväga så skulle jag ta kontakt med en akutpsykiatrisk klinik (även här talar jag av egen erfarenhet). Om det så bara är för att få prata med någon som absolut inte dömer dig så kan det vara värt att ha psykiatrisk hjälp i åtanke. En annan viktig sak är att verkligen verkligen försöka att undvika alkoholkonsumtion för att "döva" av allt.

Är det så att du vill prata med någon helt okänd så får du mer än gärna slänga iväg ett PM, alternativt hänga kvar i den här tråden. Låter väldigt lamt (I know) men det kommer verkligen att bli bättre med tiden=)

Finns inte så mycket att säga.
Det som slår mig är dock som om det inte vore nog att ta itu med alla känslor så måste man dessutom ta itu med så mycket praktiska saker.
Fy fan, hoppas det praktiska löser sig hyfsat smidigt iaf...

Jättetråkigt att läsa, och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men jag är verkligen ledsen. Du är fortfarande ung och om du vill så finns det alla förutsättningar för dig att nå det liv du vill ha, och nå en 'lyckonivå' som är högre än den du haft. Men det känns förstås långt bort, det kommer kräva mycket arbete, blod svett och tårar, och jag förstår att du just nu inte fixar med ett sånt långsiktigt fokus. Du har all rätt att vara ledsen och kanske chockad av att ditt liv så plötsligt förändras så mycket. Ta tid på dig. Men glöm inte vad jag och andra säger här; kom ihåg att du har lika goda förutsättningar som någon annan. Det kommer en tid när allt det här inte ligger lika akut över dig, när det praktiska är borta och när du har mer distans till känslorna som relaterar till just den här tjejen och er relation. Du kommer att kunna fokusera på dig själv nu, vilket jag tror att du behöver. Av vad du säger så är jag övertygad om att du har oerhört mycket att 'mjölka ur' livet.

Två snabba tips. Ett forum som snackar mycket om relationer (både seriösa och oseriösa) och utveckling och så är http://www.c-r.se/forum/. Där finns en och annan som också vill prata om erfarenheter av skilsmässa och så. Dessutom snackas det mycket om hur man kan bli starkare som man, ta sig ur trista känslomönster (i förhållande till en tjej, eller i allmänhet) och så. Kolla upp, kanske kan du hitta något av intresse det.

Dessutom. Om du inte känner att du kan prata om det här med vänner (tredje hjulet osv), och om du tycker att psykologer etc är för dyra (vilket jag tycker). Präster snackar med folk som är i bristande äktenskap och så varje vecka och har stor erfarenhet av det. Om du bara vill snacka med nån, maila nån i en näraliggande församling (googla). De snackar med dig gratis hur mycket du vill och kan också hjälpa dig att bena ut allt det här med tjejen, och med dina känslor i övrigt. Bara ett tips.

Lycka till, jag hejar på dig. Stay off alkohol och överdrivet deppig musik.

Jag vill med ge en klapp på axeln och vill bara komma med tipset att inte klippa allt. Försök behålla henne som en vän ändå. Jag gjorde tvärt om som någon omogen markering och med lite distans till det hela så ångrar jag det. Det onda krutet brinner snabbt upp och sedan har man bara den svedda huden kvar.

Väldigt tråkigt att höra...
Även om det inte är samma sak så skildes mina föräldrar sig för någon månad sen, som du känner jag mig bara tom, har inga känslor som dyker upp (kanske vrede då jag precis köpte min stora fina dator). Men allt läker med tiden.
Önskar dig all lycka i framtiden och självklart kommer du hitta en ny!

Jag skulle vilja säga precis tvärtom. Kan man inte vara ihop kan man inte vara vänner. Jag har försökt behålla ex som vänner, och det har bara lett till gråt och tandagnisslan.....

Skickades från m.sweclockers.com

Till att börja med, så beklagar jag.

Dock, så kan det vara början på något nytt, spännande och bättre.
Tänk på din son. Att ens fundera på självmord när man har yngre barn är enbart egoistiskt.
Han om någon behöver dig, vill du, så kan du klara det. Både psykiskt och mentalt.

Är själv förlovad sedan ett år tillbaka, så jag har ingen erfarenhet av just äktenskap och skiljsmässor.
Dock så vet jag, att det finns alltid någon där ute för en själv, det kanske bara gäller att leta lite, oftast länge..
Tycker däremot att det är konstigt, att din fru ger upp så lätt, att hon inte öppnat käften och diskuterat vissa saker med dig för att i nästa stund bara bestämma sig för att det inte går längre? Vem gör sånt?!
Istället för att ligga hemma och gråta, så hade jag nog mest varit förbannad. Förbannad över att hon inte nämnt något innan eller ens gett mig en hint om vad som komma skall om det fortsätter som det gör.

Vad jobbar hon med? Jobbar hon ens?
Vad är det du menar med att ni växt ifrån varandra?
Vill hon inte ha barn? Är hon omogen? Hur gammal är hon?
Vad är det som gjort att ni inte är på samma plan?

Det där med att du tänker på om hon träffat någon annan, kan ha med att göra att hon inte öppnat sig för dig, utan har "någon annan" som får höra allt hon tycker och tänker.
Det är logiskt isåfall, men frågan är, att om det ligger till så, om du någonsin kommer få veta det nu, eller om du om två månader kommer se henne med någon annan snubbe och på så sätt inse vad som pågick bakom kulisserna..

Tänkte dela med mig av mina erfarenheter. I början på 2012 så lämnade min sambo mig efter 3 år tillsammans. Den största delen av min sociala tillvaro försvann då jag klippte alla band med hennes familj och gemensamma vänner. Jag ville inte bli påmind om henne. Gjorde som så många rekommenderar och tog bort Facebook, telefonnummer och andra kontaktvägar.
All min livsglädje försvann och allt kändes meningslöst. Jag visste inte vem jag var längre. Tom, sorgsen, förvirrad och precis börjat ett nytt jobb. Har varit med om hjärtesorg tidigare och intalade mig själv att tiden läker alla sår. Har ju fungerat tidigare.

Började träffa träffa tjejer på nätet i hopp om att snabbare komma över exet, men meningslöst sex gav mig ingenting. Efter ett halvår kände jag fortfarande att allt var meningslöst och brydde mig inte om varken familj eller vänner. Började kolla upp olika sätt att begå självmord och insåg då att hjärtesorgen övergått till grav depression. Sökte upp en psykolog och började samtala.
Kände att samtalen inte gav någonting.

Över ett år efter separationen blev jag övertalad att prova på medicinering. Har alltid varit skeptisk mot medicinering. Men det hjälpte faktiskt. Började äta Citalopram för att återställa serotoninsystem. Efter ett par månader började jag känna att jag hittat tillbaka till mig själv och idag är jag nästan helt återställd.

Så mina tips är:

- Aktivera kroppen. All typ av träning får dig att må bättre.
- Prata med vänner och familj, även om det känns jobbigt. De kommer förstå.
- försök inte ersätta henne med någon annan. Låt det ta tid och ge dig inte in i något nytt förenas du själv mår bra igen.
- Undvik att vara ensam. Då grubblar man bara och onda tankar dyker snabbt upp.
- Skaffa någon ny hobby och träffa nya människor.
- Om tiden inte läker, prova medicinering. Vänta inte lika länge som mig bara.

Jag förstår precis hur tungt det är men du är inte ensam och det kommer bli bättre!

Hej på dig sj6 och ni andra,

Skriver här eftersom något liknande hände mig igår kväll... Min sambo sedan 8 år tillbaka tog till slut mod till sig och började prata om det som vi båda visste men inte ville erkänna... Att vi inte kände för varandra längre och inte hade gjort det på länge samt att vi verkade inte ens kunna skratta tillsammans längre. All lycka verkade ha runnit ut. Efter flera försök att rädda det vi hade (försökte få barn, flyttade till ett nytt ställe, ut på "spännande" annorlunda grejer så som resor) så gick det inte att undvika längre. Vi gav inte varandra någon lycka längre och led i hopp om att den andre skulle vara lycklig... Istället så var ingen lycklig.

Först när vi snackas om det så känns det ok, en lättnad. Vi snackar om praktiska saker som du nämner. Sen några timmar senare går hon ut för att promenera ensam och då slår mig sorgen rakt i ansiktet. Jag mår illa och känner mig svimfärdig. Jag inser att hon snart kommer gå ut ur den där dörren och aldrig komma tillbaka. Att hon inte vill komma tillbaka. Jag gråter hejdlöst i flera timmar, något som jag inte gjort sedan de struliga tonåren (Jag är 27 år).

Det känns jävligt tungt just nu. Måste ordna med flytt från vår allt för dyra lägenhet för en lön osv - inga barn dock, som dig sj6.
Dock så är saknaden den stora tyngden. Hon bor kvar och måste göra det tills vi kan ordna separat boende... vilket kan ta månader. Men det känns som jag bor med ett spöke istället för den människa jag en gång älskade - eller fortfarande älskar, fast på ett annat sätt.

Vet inte om det hjälper... men jag tänker att det brukar hjälpa att dela med sig och känna att andra går igenom samma saker.