World of Heroincraft

Alkohol är inte heller ett beroende, dock finns det folk som blir alkoholister. Känner många som då och då drar sig en lina med flera veckors mellanrum, ändå finns det pundare. Ändå så känner jag folk som har varit inne på rehab för just att dom kan inte sluta spela och göra vettigare saker i sin vardag. Det är väl mycket som du säger, personlighet. Men jag kan säga som såhär. vara utan spel inga problem, men vara utan dator och information längre perioder det är en annan femma. dvs telefon etc kunna vara online. så ställ dig själv frågan. är du verkligen inte "beroende" utav något?

Ni har i min värld redan beskrivit hur det är, så länge man sköter det man borde och har spelandet som ett fritidsintresse så är det ingen skillnad alls i praktiken mellan olika typer av fritidsintressen. Vilket kanske inte betyder att folk runt omkring er delar samma värderingar, Agda 75 anser förmodligen att det är idiotiskt, medans den spelande modern tycker det är helt ok.

Är själv snart 40.... och kan dela upp mina erfarenheter enligt en mycket enkel skala med WoW som exempel.

Initial
Spelade sena kvällar när alla "måsten" var avklarade med en familj med två barn och ett chefs jobb. Var medlem i ett gille som var halvseriöst så jag kunde vara med när jag kunde, fast jag var klassofficer vilket tog mycket av min "speltid" i anspråk. IRL styrde mina prioritieringar. Detta var dock ett delat intresse då även tanten lirade.

Farligt
I nästa fas så sprack gillet, och en stor grupp fd medlemmar tyckte att vi borde skapa ett eget gille. Då jag använt mycket ledaregenskapet ifrån jobbet så tyckte de att jag var en lämplig guildmaster. Fine, och nu började det drag iväg tidsmässigt. Fortfarande gällde samma prioritierngar i början av denna fas, men ganska snart så gick expanderade gillet så vi blev 50-60 pers. Nu blev det fler raider där även jag behövde medverka för att vi skulle kunna köra och nu började jag och tanten att planera IRL efter raiderna. Dvs vi fixade så att barnen var klara vid 19.30 snåret så vi kunde sätta oss att spela. Detta är i min värld en gråzon och här borde varningsklockorna börja ringa.

Galenskap
Vid det är laget var vi 250 medlemmar och körde ibland dubbla raider på kvällerna, dvs 40 st gånger 2. Organisationen ökade enormt och jag vigde i princip varje kväll och utökade denna tid på helgerna. Det blev mer och mer kring att driva själva gillet än att sköta faktiskt spelande, vilket var farligt för min del då detta är något jag även uppskattar i yrkeslivet. På jobbet ansvarade jag för 58 personer på riktigt, vilket innebär att man jobbar mer än heltid. Vid det är laget var det äldsta barnet så stort så hon hjälpte till och kom med lite käk och dricka när morsan och farsan satt och spelade.....min roll blev mer och mer som någon hobbypyskolog för folk i gillet, då många var arbetslösa, hade det tufft i livet med jobbiga päron osv och jag ville väl, men det gick helt klart ut över mitt IRL liv. Mellan de som drev gillet hade vi även delat ut mobil nr så vi kunde ringa om något "akut" hände.

Galenskapen tog slut en dag på jobbet då jag även börjat läsa en kompletterande kurs, hade pluggat kvällen innan och hade en större presentation på jobbet. Under presentationen börjar min mobil att skaka som fn och det visar sig att det är någon som gett ut mitt mobilnr och folk ifrån gillet ville snacka om ditt och datt. På kvällen gav jag över guildmaster rollen och gjorde patron ur.

Summering, i storyn ovan finns det de flesta aspekter förutom de värsta där man skiljt sig, förlorat jobbet eller sabbat hälsan pga av det blivit ett beroende. I dagsläget är vi fortfarande en spelande familj Ganska skoj att köra en SC2 match 2vs2 inom familjen, eller ha en egen lite squad i BF4 Men det sker som ett fritidsintresse, på samma sätt som vi ibland spelar kort eller kastar kuddar på varandra, efter läxor, efter tvätt osv osv.

Jag vet inte om någon hävdat att spel i sig är lika med beroende och blir lite konfunderad över att någon skulle kunna tro det. Men det känns också som jämförelserna med t ex böcker eller fotboll faller rätt platt. Tror att båda dessa aktiviteter är mycket mer givande, dvs tvåtusen timmar fotboll eller läsande ger nog mycket mer än tvåtusen timmar spelande.

Med det sagt så är spel en av de bästa former av underhållning som finns, och man måste ju få roa sig ibland, men om man lägger en fjärdedel av sitt dygn på en typ av underhållning bör man nog tänka över sina prioriteter lite.

Jag kan hålla med till viss del, men då förstår jag ditt "fortsätt gör vad du gör" ännu mindre?

Sen har alla människor ett eget ansvar och nästan alla kan själv lägga om sitt liv. Så att skylla allt på föräldrarna är inte rimligt.

Nja, det är väl snarare så att barn uppmärksammas mer än vuxna när det gäller beroendet då det finns ett socialt skyddsnät runt personen som reagerar och agerar på beroendet. De vuxna med samma problem är oftast isolerade utan människor som kan slå larm. De vandrar till arbetsförmedlingen ett par gånger i månaden, gnäller över att de inte får någon hjälp, vägrar sen att ta emot hjälp och går istället hem för att spela.

När det kommer till din "artikel" så beror det väl alldeles på vilken nivå du är på. Är det i grundskolan så kommer du säkert bli godkänd, på gymnasial nivå kanske beroende på hur driven din lärare är och på eftergymnasial nivå skulle jag aldrig godkänna den eftersom du inte har gjort någon research utan mest raljerar. Din definition av beroende är inte den allmängiltiga och den blir missvisande i texten.

Sen skulle nog de flesta reagera ganska starkt på en 16-åring som spelar fotboll 12h om dagen.

Enfaldig.