Varför är så många "datanördar" rädda för telefonen?

Jag känner att jag minst lika social face-to-face som i tele, jag svarar antingen i tele eller sms beroende på omständigheterna för stunden. Är jag busy eller i bullrigt område så är det text, annars tal.

Finns det någon anledning till att det inte går att lösa via exempelvis PM, om de nu kommunicerar därigenom utan problem? Det måste väl gå att avtala en tid och plats utan att just använda en telefon, om det nu finns motstånd till det mediet av någon anledning.

Ja, så är det både vid dörren och telefonen, men detta är ju inget som motsäger att handlingen att ringa någon är att be om direkt uppmärksamhet. Det handlar inte om vems "fel" det är eller hur det hanteras — att ringa någon är ju en form av direkt kommunikation, till skillnad från brev/email/SMS/Facebookmeddelanden/IRC/SweClockers/… som är information som kan hanteras när mottagaren vill. Jag har t ex hunnit äta middag sedan jag skrev det ovanstående .

"Tvärtom" är väl att ta i — det var inte som att jag började med att ringa — men ja, just att öppna en ytterdörr var en typanvändning för att ringa som jag nämnde. Har man avtalat en tid och en plats så bör det väl i övrigt räcka.

Men din spaning kan ju mycket väl bero på att de datorintresserade människor du nämner till större del har använt skriftlig kommunikation än "äldre" generationer, och helt enkelt har mer vana, och för någon definition är "bättre" på och mer vana vid den biten. Vad som är mest "socialt" eller ej är nog en fråga för längre diskussion, och beror säkert på vem man frågar. Jag är tvärsäker på att en 15-åring idag umgås med sina vänner på ett annat sätt än vad jag gjorde, som i den åldern aldrig ens hade hört begreppet "kameratelefon", men jag skulle inte säga att de är mindre "sociala" än vad vi var. Snarare så har de troligen mer kontinuerlig kontakt med sina vänner via tekniken.

Att bara åka över och hoppas på det bästa låter ju osmidigt, men det går väl att avtala i förväg att sköta överlämningen utan en telefon? Exempel på SMS-växling:

   "Kan du hämta paketet på Björkgatan 25 på onsdag kl 18.00?"
   "Ja, ses där."

Ovanstående kommunikation kan givetvis skötas genom att ringa i stället — det är det ingen tvekan om — men jag ser inte vad telefonen har för fördelar i denna fas; speciellt inte om man misstänker att motparten inte gillar mediet.

I de tidigare nämnda föreningarna jag var involverad i så hade jag en mängd nycklar och annan utrustning för utlåning, så det var tvunget att ha lite struktur på överlämningar. Att föreslå en (exakt!) tid och en plats var det absolut smidigaste sättet att sköta överlämningar. Jag hade blivit nipprig ifall jag hade kört på konceptet "det är bara att ringa när du känner för't" .

Angående att te.x Com Hem alltid ringer upp kunden är simpel.
De ska först hjälpa kunden med det huvudsakliga problemet. Om kunden har följdfrågor tas även dessa upp för att få en så bra kundservice som möjligt. Sen avslutas alltid samtalet med merförsäljning. Där har vi anledningen till att företag ringer upp kunder.

Varje kontakt med kund är en möjlighet att försälja.

Själv har jag jobbat med telefonen som verktyg under 8-10 år och har därmed tröttnat på att prata i telefon. Skickar därför mestadels sms till polare om det inte är panik. Ligger nog på mellan 5-800 sms/meddelanden i månaden medans jag kanske bara ringer 3-10h.

Artikel hos DN.se som berör ämnet:
http://www.dn.se/ekonomi/teknik/unga-radda-for-telefonen/

Jag tror att det till stor del handlar om att vi (<25 år) blivit vana vid att ha mer eller mindre obefintlig betänketid innan vi svarar på frågor, samt möjligheten att i godan ro få välja hur vi vill uttrycka oss. I ett telefonsamtal ställs vi med kravet att i göra dessa beslut i realtid, och därmed försvinner mycket utav den trygghet (och också delvis den anonymitet) som textbaserad kommunikation tillåter.

My 3,5 cents.

Mvh,
Gorian

Ha, ja, om man vet att man väntar sig ett samtal så är det ytterst okonstruktivt att inte svara — där är det inte mycket att diskutera. Dock så förstår jag den allmänna "om jag inte känner igen numret så skippar jag att svara"-känslan för privata mobiler, vilket i mitt fall enbart är betingat via telefonförsäljare.

Jag gör instinktivt en snabb bedömning på hur numret ser ut, men om någon ringer från ett okänt "08-"-nummer till min privata mobil, eller något annat riktnummer från vilket jag inte har någon anledning att förvänta mig ett samtal, så är det till 99% en telefonförsäljare. Jag vågar till och med säga att det hittills har varit till 100% telefonförsäljare, enligt sidor som vemringde.se; vid en snabbkoll så har jag åtminstone ett 30-tal sådana nummer inlagda på "blocklista" i min telefon, och jag har fortfarande inte missat att svara på ett enda "riktigt" samtal. Visst kan man svara och säga "nä, jag är inte intresserad", men jag uppskattar inte att bli störd när jag är fokuserad på annat bara för att ett visst företag robotringer runt till inköpta nummerdatabaser.

Jag lämnade också ut mitt privata nummer till ett antal åkerier under en period då jag ofta tog emot leveranser av olika slag för ett företags räkning. Även när jag lämnat den positionen så fortsatte dessa att ringa flera gånger i veckan, trots att jag varje gång förklarade "nej, jag har inget med det att göra längre, ring fortsättningsvis följande nummer i stället". Jag kunde få samtal i upp till ett halvår efteråt. När man förklarat situationen tre gånger för samma person och det inte gör någon skillnad så blev det blocklistan även för dessa, vilket faktiskt verkade hjälpa. Läxan här är väl också att man bör ha företagsnummer till företagsrelaterade uppgifter.

Lägger man därtill "scams" så som betalnummer som ringer en knapp signal med anledning att få personen att ringa upp så tror jag att många inte längre har "svara" som första instinkt när ett okänt nummer ringer, utan att det har något med "telefonskräck" eller "social inkompetens" att göra. Det försvarar inte att man missar sommarjobbet för att man gör sig okontaktbar, dock .

Den uppenbara fördelen med skriftlig kommunikation är ju att man har god tid att formulera sig och mottagaren kan svara när tid finns. Fast det stora fördelen är ju att allt finns sparat svart på vitt. Det är otroligt mycket enklare på jobbet att ha ett mail sparat med ett svar när samma fråga uppstår ett halvår senare.

Jag mailar/chattar helst i de flesta fall och ringer i vissa. Beror på om det krävs en diskussion eller inte. Sen har jag min privata telefon på ljudlöst på jobbet (öppet landskap) för att inte störa andra. Ett privat mail kan jag svara på under arbetstid, men att gå undan och ringa är ett större projekt.

Vet många som tycker det är jobbigt att ringa. Av de är 9 av 10 under 30. 40+ är ju tvärtom och lyfter telefonen så fort chansen finns!

Tycker inte om att prata i telefon med folk, hellre via mail eller att träffa dem i verkligheten.
Sen är det väl inte speciellt socialt att prata i telefon, mest bara jobbigt men ibland nödvändigt.

Gillar inte heller att prata i telefon. Vet inte varför. Är inte särskilt entusiastisk inför några nya kontakter egentligen, men ibland är det bara att bita ihop och ta tjuren vid hornen.

Bra skrivit phz, är det först i MBYs frånvaro jag noterat dina utlägg till inlägg eller har du alltid vart så klok?

Gällande tider o möten så är det bättre att e-posta information i stället för att ringa, därför att jag kan senare skriva ner tiden och platsen utan att stressa.

Vi har ett par sådana muppar på jobbet med som vägrar svara om de inte känner igen telefonnumret.. ren skär idioti..

Svarar inte heller på lustiga nummer förutom om jag väntar samtal. Vill jag inte prata så låter jag bli, simple as that. Ser inget konstigt med det.