Problemet med detta är att du inte har gett någon distribution tiden för att faktiskt förstå den. Jag tror du hade haft en mycket enklare tid om du valt en distribution och försökt lösa eventuella frågor inom dess ramverk, snarare än att installera en ny så fort något inte var som du önskade.
Detta tyder på att du inte förstått hur Debians releaser och grenar är upplagda. Om du är ute efter en vältestad distribution som exempelvis en serveradministratör på ett stort företag kan installera och sedan bara "låta fungera" under flera år, utan att det kommer överraskningar så som nya programversioner som eventuellt skulle behöva leda till nyträning av personal och liknande, eller för den delen tvinga administratörer till att konfigurera om kritiska tjänster utanför nyreleaseperioder, så är Debian Stable vettigt. Säkerhetsfixar bakportas till de programversioner som låsts till Debian Stable under de år den gäller, varpå det sedan kommer en ny Stable-distribution som man har ett par år på sig att uppgradera till innan säkerhetsstödet upphör.
Parallellt med Stable körs en gren som kallas Testing, som är den som framöver kommer "frysas" för att modelleras till att bli nästkommande Stable-gren. I Testing kan det alltså dyka upp nya programversioner, och de kan alltså därmed också bytas ut löpande; mer likt en rullande distribution, inom vissa ramar. När "frysperioden" inträffar (vi är exempelvis mitt i en sådan just nu) så låser man programversionerna i Testing, lägger betydande tid på att lösa alla kända buggar i alla program som ingår, varpå man därefter kallar denna gren för Stable, förra Stable blir OldStable, en ögonblicksbild av nuvarande Unstable blir nya Testing, och så börjar man en ny utvecklingscykel som varar ett par år.
Programmen som går in i Testing kommer från Unstable. "Instabilt" pekar på att programversionerna inte är frysta, dvs versionerna byts ut löpande, mer eller mindre helt som en rullande distribution. Man kan låta sin dator följa Unstable-grenen (går även under namnet "Sid") och aldrig behöva "uppgradera till en ny version", då allt hela tiden bara rullar på. Så har jag kört på min hemdator i något decennium.
Unstable kommer inte med några "garantier" om att allt alltid ska fungera, men det betyder inte att det är "instabilt" i betydelsen att det skulle krascha regelbundet eller så: det betyder bara att det är en rullande distribution. Debian kan inte själva "garantera" att all kod som dyker upp är buggfri: på sin höjd kan de jobba för att den ska passa in väl i Debians ekosystem, men nya versioner är per definition inte vältestade.
Så, att Debian Stable behåller en "gammal" kernelversion under sin levnadstid är en del av dess grundidé: det ska vara en distribution som utan överraskningar "bara fungerar" i många år, inklusive säkerhetsuppdateringar. Man ska inte tvinga någon Stable-användare att använda en ny kärna bara för att den är nyare. Hemanvändare brukar gilla att distraheras av det senaste som blänker i programvaruvärlden, men inom "professionell" användning är "new shiny" närmast ett skällsord, då prioritet 1 alltid är stenhård stabilitet.
Även om målbilden givetvis är att nya versioner av program, inklusive kärnan, ska vara "buggfria" så är det en ouppnåelig utopi. Buggar finns alltid i en eller annan form. Genom att låta paketen testas ordentligt i både Unstable och Testing innan de migrerar till att kallas Stable så kan man åtminstone hävda att de allra flesta uppenbara buggar redan har upptäckts och fixats.
Ubuntu tar i själva verket en gång i halvåret en ögonblicksbild av Debian Unstable, låter den gå genom relativt snabba alfa- och betafaser, kallar den sedan "stabil" och släpper den som exempelvis Ubuntu 15.04 (det i sig kan säga något om att Debian Unstable inte precis är "instabil" ur användarsynpunkt). När väl en sådan version är spikad så uppdaterar de heller inte versionerna, utan de väntar till nästa halvår då de släpper en ny version av Ubuntu. Dessa versioner har också klart kortare supporttid, förutom vartannat år då de släpper en version de benämner "long-term support" (LTS) som får stöd i 5 år. Under den tiden ska det ha kommit två ytterligare LTS-versioner som en administratör har kunnat uppgradera till. Den nuvarande senaste LTS-versionen är 14.04, som har support till april 2019.
Ubuntus "officiella derivat" så som Kubuntu, Xubuntu, Lubuntu, etc., är ofta inte mycket mer än alternativa programval ur exakt samma distribution.
En distribution som exempelvis Mint tar sedan de versioner som Ubuntu släpper, lägger till några egna program och andra mindre modifieringar och släpper det som Linux Mint. De följer generellt direkt på Ubuntus releaseprocess, även om deras nuvarande 17.1-version är lite annorlunda.
Så, vill man ha "senaste programversionerna" och är medveten om att "senaste" också per definition säger något om hur (icke) vältestad programvaran är, så är Debian Unstable som synes inte fel gren att använda om man ändå håller sig till Debianbaserade distributioner. Det finns också andra distributioner som kör respektive rullande modeller så som Arch, Fedora, Gentoo, etc., som också är snabba med nya versioner.