Det tror jag nog. Men för att kunna jämföra förstärkare måste fler parametrar in i bilden: Vid vilken distorsionsnivå och bandbredd levereras angiven effekt? Under hur lång tid? Det är i dag ganska sällsynt att kontinuerlig uteffekt anges. Är alla förstärkarkanaler belastade under testet, eller endast en? För att kunna jämföra 35 JVC-watt mott 200 McIntosh-watt krävs mer data.
Men jag gissar också att vintagestärkaren har en ganska "snäll" distorsionskurva. Vid högre effektuttag sluttar den graciöst uppåt och passerar någonstans den högsta distorsionsnivå som tillåts enligt mätmetoden. Därefter fortsätter den slutta uppåt en bra bit till innan effektuttaget närmar sig någon flaskhals (matningsspänning, strömförsörjningens kapacitet t ex) och därefter sticker distorsionsnivån iväg uppåt. Det låter alltså inte plötsligt mycket sämre när man drar på så mycket att förstärkaren måste lämna mer än 35 W. Tvärtom kan det vara så att distorsionen gör att det låter fetare (hej NAD 3020!).
Så är det. Dessutom är underhållningsbudgeten i dag utspridd på betydligt fler mojänger. Kolla på vad en stereoanläggning kostade i början av åttiotalet och räkna om det till dagens penningvärde. Huga! I början på 70-talet kostade en Beomaster 1000 (whoppin' 2x20W! Tre ingångar! Radio!) ca 1200 kr. Omräknat i dagens pengar blir det 9 lax. Och då tillkommer högtalare, skivspelare och kanske en rullbandspelare om man vill lyxa till det.
Betalningsviljan för hifi var väldigt annorlunda mot i dag.
