Depression?

Kognitiv beteendeterapi (KBT) har gjort under för mig. Det kan jag varmt rekommendera. Att inte se misstag och motgångar som negativa, utan att se dem som möjligheter att växa som människa.
Man lär sig av sina misstag och "dumheter"!

Jag vill stämma in i kören, du kan vända dig till primärvården för samtal, om inte annat kan de hänvisa vidare dig till rätt inrättning. Sedan när du har fått behandling kanske det kan vara en ide att försöka byta ort om det är en sådan sak som hemsöker dig 7 år senare så gissar jag att det var något rätt allvarligt och då kanske det bästa är att lämna det bakom sig.
Men FÖRST behandling, sedan avgöra om det kan vara värt att rent fysiskt försöka lämna det bakom sig.

Självklart beror det på vad det är för händelse du varit med om. Men att tala med din sambo kan vara ett första steg. På det viset känner du att du inte bär runt på det som en hemlighet och hon kan komma att förstå och stötta dig bättre. Sedan är det en mycket bra ide att söka upp en vårdcentral och försöka få en tid hos en psykolog eller liknande.

Jag själv har en liknande situation med en underbar fru, glada friska barn, bra jobb men en barndom av alkoholiserade föräldrar som jag genom åren behövt bearbeta. Jag var även mobbad stora delar av min skoltid. Det har inte alltid varit lätt och är det fortfarande inte. Men steg ett är att inse att det är ok att inte må toppen hela tiden och att det är fullt ok att be om hjälp.
Jag flyttade vid rätt ung ålder ifrån min hemstad och fick på så sätt också en möjlighet att andas och tänka på ett annat sätt. Jag kunde även bygga upp "mitt" liv som jag ville leva det. Med tiden var jag mogen för KBT och har idag kommit mycket långt med mig själv och även om jag ibland reagerar på sätt som beror på min bakgrund så kan jag själv se det, tala om det och reflektera över det.

Men ta med dig att även om det ibland känns mörkt och tungt så är du inte ensam om dessa känslor och det går att få hjälp att bearbeta dem.

Kan avslutningsvis tillägga att jag var runt 25 när jag tog tag i det på riktigt... Idag är jag... äldre... och har även flyttat tillbaka till min gamla hemstad då jag gjort upp med mina gamla minnen och känner att jag inte låter dem påverka mig längre. Jag lever mitt liv, med min egen lilla familj och de är de som förtjänar min tid och energi.

Lycka till!

Jag kan inte tillföra särskilt mycket mer än det som sagts ovan men känner ändå att jag vill skriva något och ge dig kudos för att du tar tag i det! Hjälp finns att få och det är helt okej att ta emot den! Vi är många som fått hjälp den vägen.

Skönt att höra att du tar tag i det. Ett första men ack så viktigt steg för att bli hel igen.

För egen del så har jag använt mig av psykologer för att påbörja att bearbeta mitt förflutna, men sista åren så pratar jag öppet om det istället. Varje gång jag pratar om det så lättar det tunga från bröstet, bit för bit.

Lycka till!