Vill ha någon att prata lite med om hur allt hänger samman.
Tjena.
I bland känner jag mig sjukt ensam, menar inte rent bokstavligt talat att jag bor själv, utan mer ensam som person med samma sätt att se på livet som jag gör. Jag har sen en tid tillbaka sett på livet på ett helt annat sätt än vad jag tror många gör. Ser allt konkret som fan, jag är inget mer än en av flera i en art som lever på en av många planeter som våran i en galax som många andra, i ett universum som är så stort att vi inte betyder någonting. Ser naturen som en komplicerad matematisk ekvation och allt har en mening. Vill understryka att detta inte skrämmer mig på något sätt, det stör mig inte heller. Det är bara så det är, och jag tycker mitt sätt att se kosmos på är helt underbart och känner en komfort i att vara så pass klipsk att jag ser livet för vad det är, något som kommer, passerar, och sen är man glömd. Ser evolutionen på ett större plan och intresserar mig för rymden och kosmologi något otroligt.
Äri mitt tycke även väldigt påläst, och självlärd inom mycket som kringgår just detta. Även om jag inte är världens bästa på att uttrycka mig genom varken text eller ord, så förstår jag allt jag läser och ser på ett djupt plan. Tillbringar min fritid i att se dokumentärer om samvetet, rymden, kosmologi, astronomi, mattematik, och har en försmak för geometri i naturen.
Jag vet att många ateister har samma syn på livet och allt runt om som jag, men i verkliga livet känner jag mig "ensam" och ibland kan jag t.om känna en viss sorg över dom som är för trångsynta för att se det underbara i kosmologi och se universum för vad det är.
Lite fredlig diskussion runt ämnet?
