Stanna hemma från skolan för en "medel deppresion"?

Nej.

Nej för i helvete! Sluta sprid farlig desinformation om allvarliga sjukdomar tack!

Jaså, som vad då?

Nej, det finns det inte. Sedan går många psykiska och psykosomatiska och neuropsykiatriska besvär ihop, överlappar varandra och kommer sällan ensamt (egentlig depression utan ärvd komponent och utan några som helst andra problem som ångestproblematik, somatisering, spektrumdisorders, etc är dessutom rätt ovanligt för unga människor).

Nej. Det går att indela depression i olika klasser, men de är alla depression. Depression går att definiera lika stringent som "cancer", vilket som du kanske vet inte är en sjukdom med en orsak. Det betyder inte att Hodgkins lymfom inte är "cancer". Bara för att en depression kan preciseras (endogen, klinisk, affektiv, säsongsberoende, reaktiv, samsjuklighet, svår, mild, etc) betyder det inte att det inte är depression.

Vem har sagt något annat än att en "rejäl" insats behövs? Dessutom är det fel att de "piller" som finns idag inte hjälper. Ren lögn. SSRI, SNRI, NaSSA, etc har räddat livet på fler människor än du kan räkna och detta ofta i kombination med psykoterapi som exempelvis KBT, etc. Vidare har vi ECT, basutredningar, familjestöd, HSL och LPT och andra insatser eller mekanismer som räddar liv och faktiskt botar depression helt, eller gör den hanterbar även om den är livslång.

Detta är inget du sover bort. Precis som man inte sover bort cancer.

Varför ska man det? Du sade just att (ospecifika, men inom området) läkare är taskiga på diagnostik och sedan sade du att "alla piller som idag finns inte hjälper", så kan du vänligen lösa upp den självmotsägelsen?

Och du är i position att "omdiagnosticera" en sådan person som åker på semester? Och kritisera läkarnas diagnoser (det går inte att ta miste på att du menar psykiatriker och psykologer, varav enbart den första är läkare) kan du? Jag tror inte du vet vad du talar om utan resonerar kring ett fåtal personliga anekdoter som du kanske, kanske inte tolkat rätt. Och det är läkarnas fel, inte försäkringskassan e.dyl?

Förlåt, men jag förstår inte alls vad du yrar om. Depression går inte i allmänhet eller synnerhet att sova bort. Vad har du fått det ifrån? Vad har taskig diagnostik med saken att göra? Du skriver saker som saknar beröringspunkter med det jag skriver. Det är vidare du som talat om piller, inte jag. Och även där yrar du då Sobril inte är någon antidepressiv medicin utan något man tar akut, över en kortare tid och som många dessutom kommer vara väldigt försiktiga med att förskriva till deprimerade. Om du blir inlagd kan du få Sobril för att exempelvis häva ett ångesttillstånd.

Du pratar i nattmössan. Det "riktiga" tillståndet heter depression och det sover man inte bort. Nedstämdhet rent allmänt sover man inte heller bort, så det du säger gäller inte ens med din egna hittepånomenklatur. För vårdpersonal är det rätt klart vad som är depression och vad som inte är det. Den kan vara endogen eller ha externa orsaker. I unga år är depression ensamt rätt ovanligt, utan är något som s.a.s. går parallellt med annan psykosomatik, etc.

Du har uppenbarligen inget grepp om vad jag skriver. Det är ju jag som säger att depression behandlas med tät kontakt med psykiatrin, det är väl inget du behöver säga till mig? Det finns inte någon "riktig depression med finare namn", du yrar. Däremot finns det helt naturligt perioder av nedstämdhet som reaktion på yttre orsaker, sorg exempelvis. Den nedstämdheten kan vara depression, men behöver inte vara det. Sova bort tror jag inte ett smack på. Möjligtvis kan man sova bort nedstämdhet efter en mindre motgång som ett dåligt köp, förlust av något man gillar, etc, men då är det något som helt naturligt går över med eller utan hypersomni.

Kan ni som yrar om "sova ett dygn" förklara vad ni menar? Har ni gått i tre veckor eller mer med typiska depressionssymptom såsom nedstämdhet, förändringar i aptit, störningar i sömn, håglöshet, förlust av glädjeämnen, fått diagnosen depression av psykiatrin och då tänkt "aha, då sover jag väl ett dygn då" för att sedan vakna upp helt återställda? Fina anekdoter i så fall, men inte fan hjälper det TS.

TS fråga är rättfram och hyggligt enkel även för en lekman som mig att ge adekvata råd kring. Det betyder inte att det går för sig att yra om Sobril eller taskig diagnostik och ge idiotiska tips som att sova ett dygn (hint: sömnregleringen är inte viljestyrd, sover man ett dygn har man 1) redan stora problem i form av svår hypersomni eller 2) knarkar benso off-label eller 3) helt enkelt misstar sig med långa vakenhetsperioder av toabesök och småätande emellan. Således har man stora problem som bör föranleda kontakt med psykiatri eller kanske rentav neurologi tämligen omgående).

Samtidigt ska man ha klart för sig att TS självuppgivna tillstånd är ganska knepigt. Paradoxalt nog kan det vara lättare att behandla svåra depressioner eftersom det då lättare blir aktuellt med tyngre åtgärder och dessutom är stödet för exempelvis SSRI inte lika fullgott för lättare depression. Här kan det alltså räcka med en vettig kontakt på BUP, kanske via vårdcentralen.

Att ge anekdotiska eller hittepåtips för depression är precis lika oetiskt som att ge dylikt kring cancer eller whatever.

Återigen, riktat till TS: Skolan bör kunna hjälpa dig till BUP, annars kan vårdcentralen göra det. Hjälp finns att få, ingen ska behöva acceptera depression som ett normaltillstånd.

TS, ingen förutom du själv kan veta hur du mår och på vilket/vilka sätt detta mående manifesterar sig. Oavsett om det är en släng av "vanlig nedstämdhet" som drabbar oss alla lite till och från under livet eller om du är mitt i/på väg in i en klinisk depression så är den rätta tiden att göra något åt det nu - inte sedan i någon obestämd framtid. Varför? Helt enkelt för att om det faktiskt rör sig om en klinisk depression (alltså en depression i ordets rätta bemärkelse) så kan det vara så att du helt plötsligt saknar förmågan att söka hjälp just på grund av de typiska symtom som en klinisk depression yttrar sig i, exempelvis passivitet/apati, orkeslöshet, sömnstörningar, och så vidare.

Så mina råd till dig är följande:

Ta kontakt med skolhälsovården eller vårdcentralen (antingen på egen hand eller om du har en anhörig eller annan närstående som du kan vara helt ärlig med ditt mående inför) och berätta att du mår dåligt, på vilket sätt och att du är orolig över situationen.

Det finns ett antal olika diagnostiska metoder att utreda huruvida en person faktiskt lider av depression - de varianter som innebär att man fyller i ett eller flera formulär (helt enkelt svarar på frågor om sitt mående) må gå ganska snabbt att göra men de är också tämligen träffsäkra. Oerhört viktigt att du är 110% ärlig i dina svar dock - skönmåla inte, utan upplever du att ditt psykiska mående är förjäkligt - visa det i dina svar och berätta det för den du pratar med - annars minskar möjligheterna att få ett korrekt bedömningsunderlag vilket gör det svårare för en läkare (eller liknande) att göra en korrekt bedömning av problemet och vilken hjälp du kan behöva.

"Sjukskriv" dig inte bara och lalla omkring hemma - för det kommer bara innebära att den onda cirkel du kanske redan är inne i kommer att snurra än fortare. Försök ta dig till skolan, om du inte gillar att utöva någon form av fysisk aktivitet (läs: sport/gymträning) så försök åtminstone ta en kort promenad medan det är ljust ute. Såväl motionen som dagsljuset är oerhört viktigt - särskilt om man mår psykiskt dåligt (oavsett nivå på det dåliga måendet).
Tro mig, för jag vet verkligen vad jag talar om i det fallet, att stanna hemma och isolera sig från omvärlden (eventuell social samvaro online räknas tyvärr inte in här) kommer bara att leda till att ditt mående försämras.

Lyssna för allt i världen inte på personer som, helt uppenbart, inte har en jäkla aning om vad de talar om. Det må så vara att medelsvensson kanske inte har världsbäst kunskaper om hur vården fungerar - och jag är den första att erkänna att det finns gott om förbättringsområden inom densamma - men det finns mycket hjälp att få, framförallt om man eftersöker denna hjälp i tid - inte minst för att det är relativt sett "enklare" att hjälpa dig så länge du inte är mycket sjuk.
Vilken typ av hjälp som behövs är individuellt och det kan bara ett proffs avgöra i en direkt kontakt med dig, jag vill därför än en gång påtala vikten av att du är fullständigt ärlig om dina känslor, tankar, grubblerier, och så vidare.
Lyssna inte på folks fördomar om hur saker och ting är, vilka läkemedel som fungerar eller "är skitdåliga" - det är så oerhört individuellt och de som kan detta bäst är de som är proffs - det vill säga sysslar med sånt på daglig basis.

Jag hoppas att du kan finna kraft och självförtroende nog att be om hjälp - se det som en investering i ditt liv. Du kan inte förlora något på att be om hjälp - däremot kan du förlora allt om du blir riktigt sjuk. Så det är värt det eventuella obehaget, jag lovar. Det är tillåtet att vara "svag" ibland - det är varken onormalt eller konstigt - bara mänskligt.
Det må finnas massor av fördomar om psykisk ohälsa, det mesta beror helt enkelt på okunskap, men depression är, som tidigare nämnts, en folksjukdom och bra många fler människor i din närhet än du någonsin skulle kunna gissa har eller har haft sådana problem. Så du är inte ensam och du är inte mindre värd för det.

Lycka till!

//Fredrik
(arbetar inom psykiatrin sedan många år men har även erfarenhet av att själv ha haft en svår depression för ännu fler år sedan)

Så du menar att eftersom det mesta blir bättre med adekvat sömn (förkylningar mildast på morgonen, psykosomatiska problem mildast på morgonen, etc, osv) så fick du en tillfällig lindring av din depression efter en i sig sjukligt lång sömn? Då har du flyttat målstolparna. Du förstår väl att ett dygns sömn i sig är ett tecken på att allting inte står rätt till?

Antidepressiva ger inte tillfällig lindring och sömn kan omöjligen "fungera ungefär lika bra". Dessa påståenden visar att du inte har den blekaste om vad du talar om. Antidepressiva ger inte akut lindring, fungerar inte tillfälligt (dvs från ett dygn till ett annat) såvida man inte stått på dem i bra jävla många år.

Dina anekdoter är vidare inte intressanta och inte relevanta för denna diskussion utan enbart oansvariga.

Det är för *dig* det är tråkigt. Tråkigt att verkligheten inte stämmer med dina personliga idéer (ej teorier) och anekdotiska erfarenhet.

Ja, nej. Det är också ett på tok för generellt påstående. Om du tittat på suicid så är det företrädesvis den äldre, rentav geriatriska populationen som drabbas hårdast. En depression med yttre orsak vid år N är givetvis antagligen bättre N+10 än N+1. Men du kan inte generalisera på detta vis då du inte ens problematiserar vad depression är. Sluta sprida dumheter, det är väldigt oansvarigt då depression är en allvarlig problematik som givet en viss grad kräver både psykiatri- och psykologhjälp för att behandla. Precis som att en onkolog behövs för att behandla cancer.

Jag ser det som mycket bekymmersamt när folk sprider felaktiga idéer kring medicin och psykosomatik samt psykologi. För det kan nämligen skada. Det är inget fel med att vara lekman, men det kan tamigfan aldrig vara viktigare att följa medicinsk konsensus som lekman i stället för att hitta på egna dumheter.

Varför ta upp det så envist om du dessutom är säker på att det inte hjälper mot TS problem?

Det här med sömn är en komplett red herring. För det första, det mesta är bättre efter en god natts sömn. En normal sömn, dvs. Inte en 24h-sömn som i sig är väldigt sjuklig.

Förkylningar blir bättre, sömn är viktigt för immunförsvaret, det mesta blir bättre, efter en *normal* sömn. Dvs, alla tips om förbättring måste överträffa sömn precis som alla piller måste överträffa placebo snarare än överträffa "ingen förbättring". Således, sömn kan inte påstås göra saker bättre i denna kontext, för sömnen är en "basförbättring" som allting som påstår sig fungera, ska överträffa.

Jag tycker också det är intressant att ni som talar om sömnen (som är mycket viktig, men inte 24h) har gått från ett klart påstående om närmast bot vid 24h till att flumma lite lätt om att sömn generellt är bra. Vilket är korrekt men aldrig var ursprungspåståendet. Att sömn förbättrar är liksom en komplett no-brainer.

Möjligt, men first things first. Häva depressionen, lära sig hantera den, återvänd till normal sömn, aptit, rytm, etc, så kommer det bli lättare att träffa nya vänner. Om en depression är väldigt svår är man inte så mottaglig för "bot" som rör att ursprungsproblemet (t.ex. frånvaro av vänner) löses. TS talar om måttlig depression. Well, det får ju sjukvården utröna.

Ingenting är fel med tipset i sig, men detta är mer ett tips över hur depressionen ska hållas i schack, inte återkomma och läka ut på sikt. "Vänner" är den förebyggande, profylax-åtgärden även om "brist på vänner" är orsaken till depressionen.

Det är genomgående i tråden. Många tips är bra, men gäller snarare hur man ska sköta livet efter depressionen än något som faktiskt kan häva den. Glöm inte att depression gör en "apatisk, dum och korkad samt antisocial".

Tänk dig att du blir smittad av ett virus, från säg ett handtag som du tar i 1000 ggr per dag. När du blir sjuk, tvättar vården handtaget rent. Handtaget är nu virusfritt. Betyder det att du blev friskt? Nej. Däremot kan det hindra dig från att bli sjuk igen eller möjligen förkorta tiden för sjukdomen. Ungefär samma sak med depression. En depression som är utlöst av frånvaro av vänner/flickvänner, etc, kommer inte med säkerhet gå över bara för att vederbörande får en vän/flickvän eller liknande. Det *kan* bota, men är ingen garanti. Däremot, en ny vän fungerar som förebyggande för att man inte ska bli sjuk *igen* när depressionen är botad (läs: patienten mår bättre, men kan fortfarande ha en mild depression eller en depressiv personlighet).

Så, som du förstår är flera tips i tråden helt korrekta (till skillnad från 24h-sömn) och välmenande, som träning, god sömn, bra matvanor, vänskap, etc, men kan inte själva häva eller kanske inte ens dämpa en depression. Däremot är det saker som kan förhindra att depressionen återkommer eller förvärras. Depression kan vara ärftligt och svåra endogena depressioner har inte någon "livet är dumt mot mig"-faktor. Man kan ha världens bästa liv, men fortfarande vara deprimerad. Ovanligt javisst, men lite vanligare är det i bipolär variant som dock vanligen också har externa triggers. Observera att diagnostiken här kan vara svår. Det går att vara bipolär och endast ha en av "polerna", t.ex. depressiva perioder allena eller hypomana perioder allena.

Edit: Egentligen kan tråden låsas och rensas, för de bra och verkningsfulla tipsen har ju redan framkommit på första sidan och har med emfas upprepats på den andra, senast av thunderwolf och mig: ta kontakt med psykiatrin/vårdcentralen/BUP. Vilket som, du bör hamna rätt till slut. Depression är allvar, ingen jäkla "sova bort"-sjukdom. När TS mår bättre kan han börja träna, träffa nya vänner, etc.

Ja, jag missade detta i Johan86cs inlägg. Du har helt rätt. Det är väldigt okunnigt och förmätet att jämföra MS och andra solklara nervsjukdomar som i princip kan mätas (myelingrad, dock inte in vivo) och med klara linjer för diagnostik, med elallergi och andra "flumsjukdomar".

Extra ironisk blir det när elallergi också är en allvarlig åkomma, bara det att den är psykosomatisk och inte har ett skvatt med el/radio att göra. Elallergi är dumheter, inte på grund av falsk lidande, utan på grund av en tvärvägran att acceptera andra förklaringar än "el".