Hjälpa kompis som inte har jobb

Det kan vara så att din vän är deprimerad och behöver hjälp mot det och att han kanske bär på mycket ångest som gör honom helt orkeslös. Om ni inte kan utesluta detta kan det vara något att kika närmare på. Tyvärr har jag själv mycket erfarenhet av detta och känner igen beteendet en del. Det kan dock ibland vara svårt att "få tillåtelse" att hjälpa en deprimerad person då de ändå inte kan föreställa sig att det skulle kunna bli bättre.

Ja detta är iaf en av flera möjliga förklaringar.

Röstade på att skita i det, oavsett om det handlar om lathet eller depression så ska det nog inte vara du som ska ta ansvar för det.

Stötta och försöka finnas för din vän är väl fint,ett trevligt uppmuntrande är väl ok men att tvinga någon till arbetsförnedringen i irritation gör ingens situation bättre..

Skickades från m.sweclockers.com

Borde du inte kalla personen för "hon" ifall personen i fråga vill vara en hon?

Av erfarenhet:
VILL personen inte komma igång med jobb (vare sig självmant eller med hjälp) så kommer det aldrig gå.

OM du vill hjälpa se till att du orkar med (det kan vara ganska tungt lass att dra, speciellt själv) och vilka stöd / hjälpmedel som finns.
Mina tips skulle vara att hjälpa personen att hitta motivationen. Finns det jobb/utbildning som passar personen i fråga? Kanske sexualrådgivare och hjälpa personer i HBTQ världen? Psykolog med inriktning mot depression för unga?

Viktigaste är dock som sagt att personen i fråga VILL ha "hjälp", och vägen dit är inte alltid enkel eller speciellt rak, men utan det kommer det tyvärr inte gå att komma någonvart.

Önskar all lycka till.

Tipsa om något enklare jobb som inte tar hela dagen och kanske inte kräver att man är uppe i ottan. Det kan vara som reklamutdelare eller liknande. Att få något att göra, om än bara några timmar per dag, är bra för att ge lite självförtroende och att känna att man duger något till. Det ger någon mening i att stiga upp och i detta fall kan jag tänka mig det är bra för att hon slipper ha med så mycket folk att göra om hon känner sig obekväm med det. På sikt kommer man kanske inte undan att träffa folk i arbetslivet, men för att komma igång överhuvudtaget tror jag reklamutdelning kan vara en kanonstart!

Låter som din vän är deprimerad, känner igen det där beteendet allt för väl. Då hjälper tyvärr inte någonting du gör för han, för när man är så pass deprimerad så vill man bara försvinna "tills man mår bra igen". Ångesten äta upp en, och en tillfällig lösning är att sova hela dagarna då man har "förväntningar" på sig att göra massa saker, och istället vara vaken hela nätterna när man inte förväntas göra massa saker. All uppmärksamhet man får utifrån av släkt och vänner som vill hjälpa, gör att man mår sämre och stöter bort dom istället. Man ljuger ihop massa anledningar hela tiden till varför man inte "kan" träffas, prata osv, för att det känns för stunden bra, men i längden blir det bara värre.

Vad du kan göra, är att ge han numret till lokala sjukhuset och säg någonting i stil med "du kan ringa om hjälp för vad som helt till detta nummer, mer behöver du inte göra sen". Viktigaste är att han själv kan upprättar kontakten (förutsatt att han nu är deprimerad, han kanske bara är hopplöst lat också), för kidnappar du han och kedjar fast han i vänterummet, då är risken överhängande att han skär bort dig från sitt liv tills dagen han mår bra igen och inser att du gjorde det för hans välmående. Tar det 5 år för han att må bättre, då kan du glömma han och gå vidare med ditt liv tills dagen han kontaktar dig igen, tyvärr. Han själv måste vilja få hälp, annars spelar det ingen roll, då kommer han aldrig må bättre oavsett vad omvärlden gör för han. Då får tiden ticka på för han, tills dagen kommer då han får en liten gnutta motivation att iaf ringa sjukhuset och säga att han tror han behöver hjälp.

Sedan med tiden så är det bästa du kan göra, är att vara en vän som inte är så påflugen, en som hela tiden vill hitta på saker och dra ut han ur sin "trygghet" för det skulle få han att må "bättre". Skicka istället ett sms då och då, småprata om gemensamma intressen osv. Visa att han existerar för dig, men ligg hela tiden på en ganska lättsam nivå. Gå inte på djupet och fråga "hur han mår", du kommer bara få massa lögner till svar och han kommer höra av sig mindre och mindre. Prata om "oviktiga" saker. Det är skitsvårt att ha å göra med en deprimerad person, dels för att det är så individuellt hur man mår men också vad som får en att må bättre och sämre. Vissa mår genuint bra igen av kanske 2-3 samtal med psykolog, andra återhämtar sig aldrig utan får istället lära sig hur man kan hålla illamåendet i schack för att kunna ha ett hyfsat normalt liv.

Jag har själv dratts med allvarligare depression i ett antal år, men mår idag generellt bra. Jag vet mycket väl hur hopplöst det känns att se sin vän må så dåligt, och samtidigt känna att inget man gör hjälper. I mitt fall kostade depressionen mig min fästmö, mitt livs kärlek och min bästa vän, alla tre var samma person. Inte nog med att hon kämpade så hårt under alla år med att få mig att må bättre, jag drog ner henne i skiten tillslut också. Idag pratar vi inte med varann knappt och jag kommer få leva med vetskapen att jag gjorde henne deprimerad, bidrog till hennes trasiga arbetsliv och gjort hennes återhämtning otroligt tung.

Depression är ett jävla skit, och inte "får" man prata om det heller i vårt samhälle. För bara för att depression inte direkt syns fysiskt, så existerar det tydligen inte. Men som min läkare sa en gång i tiden: Man går till läkaren när man brutit benet och man går till psykologen när man brutit själen. En tröst är att vi har väldigt bra sjukvård, låga priser på medicin och generellt korta väntetider till psykolog. Så säg åt din vän att utnyttja sina skattepengar, ge han numret till lokala sjukhuset och säg att han alltid kan prata med dig också om han vill.

Lycka till<3

Hej,
vill börja med att säga att jag tycker du verkar vara en fantastisk kompis. Det är inte lätt att vara bland folk som blir deprimerade och som går i sin egen bubbla. Det enda du kan göra är att lyssna och vara ett stöd. Glöm inte dig själv i allt utan sätt gränser.
Som andra redan skrivit få hen att söka hjälp på vårdcentralen alternativt söka en psykiatrisk mottagning så det händer något.
Att få adekvat vård för psykiska problem är inte enkelt och tar tyvärr lång tid. Finns akutmottagningar ni kan höra av er till om det krisar.

Hoppas det går bra och igen en stor eloge till dig!!

Jättefint att du är orolig för din kompis och försöker hjälpa till men då jag under många år varit i situationen din kompis befinner sig i (minus könskorrigeringen) så skulle jag, som flera andra redan gjort, rekommendera att du inte tjatar om AF utan att du istället försöker planera in lite roliga aktiviteter som ni kan ta er för utanför hemmet. Biobesök, fika på stan, utflykt till Skansen eller bara att ta en promenad då och då, fungerar mycket bättre än tjat om tråkiga saker. Min terapeut sa alltid "aktivitet föder aktivitet" och att man ska börja med att göra saker innan man kan tro att depressionen kan ge med sig. Passivitet och depression föder in i varandra i en ond cirkel som är otroligt svår att ta sig ur på egen hand, så att du finns där och hjälper till med att få personen att göra roliga saker skulle underlätta situationen mycket mer än att du "tvingar" iväg personen till AF.

Ett annat förslag är att du hör av dig till personens vårdcentral och kollar om du kan boka in en möte med en psykolog eller terapeut åt din kompis. Det är något som min socialsekreterare gjorde åt mig och det är något som jag aldrig hade gjort själv, men när det väl var gjort gick jag såklart dit (eftersom jag är en duktig pojke). Ha tålamod så kommer situationen förhoppningsvis bli bättre även om det kan ta lång tid. Lycka till!

Förlåt men, ålder på denna höna..?

Dagens ungdommar behöver struktur över livet, könsförvirringen är HELT galen vilket leder till problem, tex för din kompis. Kalla mig vad fan ni vill men så ligger det faktiskt till.

Homosexuell eller ej bryr jag mig inte om men är man under 25 tycker jag inte direkt att det är en fråga om kön utan en fråga om förvirring som trycks in i allas huvuden idag - tyvärr.

Arbetsförmedlingen kan inte hjälpa till med något förutom att kanske få lite struktur i vardagen, annars är det bara hönan (hen) som kan skapa struktur, bra att du vill hjälpa till men det är inte du som kan fixa veganbiffen tyvärr.