Seagates Multi Actuator-teknik ska fördubbla prestandan för mekaniska hårddiskar

Exakt!!!
Jag har haft ett antal WD diskar och dom gick sönder ganska fort.
Nu kör jag med Seagates Archive Diskar i 8TB storlek och inten en enda av dem har gått sönder för mig.
Har numera 28 stycken av dem.
Som sagt, det som gick sönder för mig mest var IBM (Deathstar) och WD. Som jag inte kommer köper nån mer.

Det som hållit bäst för mig är:
Samsung Spinpoint (av 20 stycken 2TB diskar gick inte en enda och dom rullar på än idag)

Maxtor (olika serier och storlekar ca 10 stycken och bara en gammal disk med 20 GB gick sönder)

Seagate totalt 29 Diskar, varav en är en 1TB systemdisk im min iMac som rullar på finfin sen nästan 3 år och 28 Archive diskar med var sina 8TB (ingen gick sönder än).

Av WD gick alla mina 10 Diskar sönder efter max 3 år.
IBM 2 diskar och båda gick sönder efter 3 månader minns jag.

Jag säger inte att Seagate har producerat enbart bra diskar, men håller man sig ifrån deras dåliga serier, får man bra diskar till bra pris.

Mina Deskstar va de bästa diskar jag någonsin ägt fram till WD Green som jag har nu. Har hållit ihop i 5 år som serverdisk. Innan dess va WD det sämsta jag haft. Nej förresten. Maxtor. Usch...

Det jag vill komma fram till är att alla märken har sina dåliga serier.

Oavsett tillverkare - köpet man från budgetsegmentet får man vara beredd på att de inte håller så bra. Själv har enbart köpt från det bättre segmentet. Numera har jag seagate enterprise och WD black series. Inte en enda har rasat någonsin för mig förutom en barracuda för 22 år sedan. Dock byter jag var femte år oavsett. Är ingen storkonsument men har avverkat cirka 100 diskar sammanlagt.

Japp. Kommer ihåg många klagade på Maxtor då som dom flesta klagar på Seagate nu.
Men min erfarenhet har alltid varit att inte alla diskar av en särskilt tillverkare är dålig.
Sen är det ochså så att den dåliga reputationen som Seagate fick står i inget förhållande till hur deras problemserier är.
Det är väl mer så att dom flesta hoppat på "hearsay-tåget" och bröjat basha Seagate fast dom aldrig ägde en enda eller haft en disk som gick sönder för dem.
Shitstorm är det. Inget mer. Jag skulle ochså starta 50.000 trådar i alla herrans forum om hur dålig WD är, för alla mina 10 WD's gick åt helvete.
Det kommer då antagligen inte ta lång tid och WD blir nya boven.

Borde ju inte vara några större problem att "RAID'a" skivorna på disken, något som antagligen krävs för att man ska tjäna någon prestanda. Annars så läser den ju bara filer som vanligt, med något bättre accesstid om nästa fil ligger på andra armen.
(frågan är väl egentligen,, varför man inte "RAID'ar" skivorna, så att man kan använda alla läshuvuden utan att röra armen, känns ju som en bättre väg att gå.)

Problemet är nog snarare att få detta att fysiskt fungera bra. Ett läshuvud kräver en otrolig precision för att läsa rätt, och om man nu har 2 olika magnetfält så pass nära varandra som lösningen verkar ha, så är det ju ganska troligt att de påverkar varandra. Sedan har vi ju den mekaniska utmaningen att få till detta stabilt nog utan att vibrationer från armarna påverkar.
Antagligen jävligt klurigt att få till, eftersom ingen har gjort det tidigare. Detta lär ju knappast vara en ny ide.

Den serien's problem var en bugg i firmware, som gjorde att disken låste sig, det var inget mekaniskt fel på disken.
Om man uppdaterade firmware på den, så försvann problemet.
Var iofs. inte möjligt, om nu disken redan hade drabbats av buggen, (inte utan att pilla med att koppla in sig på kontroller kortet iaf.)

Jag har en i den serien som rullar på än idag.

Dom var riktigt populära och fina krispiga diskar, vi sålde såna som smör och byggde in i våra OEM datorer. Blev jobbigt den dan dom började rasa
Som tur är kunde man backa upp lagrad data genom att slå lite på dom i drift.

Det var främst 75GXP serien, och till viss del även 60GXP serien, som det var problem med. IBM kom så småningom på vad problemet var och fixade det med en firmwareuppgradering. Är det tidigare eller senare serier du haft så var det nog inga problem alls med dom.

Vilken av dom?

Skriver du IBM så blir jag sur

Det är klart att han menar IBM. Deras Deathstar serie var ju otroligt populär och sålde som smör i solsken, dvs fram tills dess att det kom fram att dom även rasade som smör i solsken

Bara för att läsarmen ligger på spår 1 på första plattan, betyder inte att resten av läsarmarna ligger på spår 1 på sina respektive plattor.

Snabb uträkning:
Plattorna är av aluminium, med en radie på säg 40mm. Platta 1 är en grad varmare än platta 2, t.ex pga skillnad i luftflöde på olika sidor av hårddisken. Aluminium expanderar med 24ppm per grad, så platta 1 har expanderat sin radie ~1µm mer än platta 2. Det betyder att dataspåren längst ut ligger nu 1µm längre ut än motsvarande spår på platta 2.
Hårddiskar har en miljon spår per tum (TPI). Det är 40 spår per µm. Spåren på de olika plattorna ligger alltså 40 spår "off" från varandra, med en grads temperaturskillnad. Även med 0,1 graders skillnad är de 4 spår ifrån varandra. Lycka till med att försöka läsa från samma spår på olika plattor samtidigt, när alla armar rör sig i grupp. Det är ett under att man ens lyckas hitta rätt spår på *en* platta.

IBM Deskstar, 15-30 gb:arna. Man kunde höra ett klickande ljud när man startade igång datorn.
Kommer inte ihåg hur det var med dom större men dom kom ju lite senare så vet inte om IBM lyckades lösa problemen vartefter men vårat förtroende att köpa nya batchar var borta.
Jag har nog 3 st undanstoppade nånstans men har aldrig behövt komma åt datat så de får väl ligga om jag inte blir sugen på nostalgi (typ tribes 2) eller liknande nån dag

@huxflux: 75GXP serien fanns i varianter upp till 75GB. Jag har för mig att det var 60GB eller 75GB jag hade.

Nja, filsystemet tror sig veta var filer finns men det är inte samma sak som att det vet exakt var filen fysiskt är skriven. Wear leveling sköts till exempel internt i en SSD genom ett abstraktionslager. I den enklaste versionen mappas bara adresser om så den presenterar en adress mot filsystemet men skriver till en annan internt. Sen är filsystemet vill ändra filen och ropar på samma adress igen så byter bara SSDs styrkrets adress internt och skriver till en annan del men presenterar fortfarande samma adress mot filsystemet. Det är inget konstigt att lägga ett abstraktionslager mellan filsystem och fysisk lagring. Hade inte det gått att göra hade ju hårdvaruraid varit tämligen svårt att implementera då hela poängen är att filsystemet inte ska lägga sig i vart fysiskt data skrivs.

Vilket media menar du skulle var mer tillförlitlig än hård-diskarna - SSD?, knappast MLC och TLC-modellerna börja få bitrot inom 1 år strömlösa eller dör plötligt utan förvarning och utan återvändo eller chans till räddning av data, medans jag har hårddiskar som legat från 1985 med fortfarande intakt data. Magnetband? - ja datat håller nog många år på bandet - men vad är spelarna som kan läsa av det - hittar man någon så har gummibanden och rullarna som driver det antingen börja klibba och smeta in allting eller torkat och spruckit !!

Strängt taget har en undanlagt hårddisk med filer hållit bättre än många optiska media (där CD-R verkar vara optiska mediat som håller sämst över tiden, medan CD-RW och DVD+/-RW hållit bäst)

även om många kanske inte anser HD vara tillförlitlig media - så har vi faktiskt inget som är bättre än så idag!, skall man ha ännu bättre säkerhet så måste man ha data på flera olika media så att man tål förluster den dagen när de kommer.

Ja hdd tekniken är ett mekaniskt under.

Detta har iaf som sagt provar tidigare och det blev effektivare att köra två diskar istället.för.en med fler aktiva läshuvuden

Skickades från m.sweclockers.com

Dubbla läsarmar = Dubbelt Trubbel!
Satsa på öka säker lagring kapacitet istället, så priset går ner. Media, spel ökar rejält på senaste tiden och ännu mer i framtiden. Billigare och större lagrings kapacitet är vad man behöver.

DVD+/-R har annan mer stabil 'dye' (ganska metallorganisk numera för att tåla UV bättre) - problemet tror jag dock inte hör hit utan det är samma fysikaliska process som omvandlar nysnö till grov issnö på senvåren.

bubblorna eller den opaka fläcken som finns där lasern bränt - försöker minimera sin ytan och då förändrar det sig så mycket med tiden att det blir för mycket fasgitter i detektionen och avkodningen har problem - är det bubblor så är det dessutom fysisk spänt i området eftersom bubblorna tar mer plats än innan bubblorna skapades - och är 'dye' minsta lilla plastisk så kommer det att sakta krypa tillbaka med tiden, avlånga bubblor blir mer runda etc.

DVD+/-RW så är det annorlunda - där har man ett mycket tunt lager med sällsynta jordartsmetaller mm. som med olika värme och avsvalningshastighet kan nå blank yta (är speglande) eller en amorf yta (ser svart ut på större ytor) de svarta kanterna man ser på en DVD+/-RW skiva är amorf beläggning och kan göras blank med tex. blink från en stark kamerablixt då ytan blir blank igen (också ett snabbt sätt att göra en DVD+RW oläsbar men ändå går att skriva om senare) skillnaden mellan DVD+/-R och DVD+/-RW är att på båda sidor av metallagret på det sistnämnda så har man ett tunt lager av 'glas' - nödvändigt för att skydda bärarplasten då när metallytan skrivs om så blir det flera hundra grader varm pch långt över PC-plastens smältpunkt och formar om sig om det inte är stadga samt dessa lager också styr avsvalningstakten mer kontrollerat på metallagret för att få för att få amorf eller blank yta vid (om)skrivning

den här högtemperaturtåliga dielektriska glasliknande lagret som omsluter metallytan har visat sig vara viktig för lång hållbarhet och motsvarande lager finns inte i CD/DVD+/- R skivor.

---
huvudproblemet varför optomedia inte är så poppis längre beror på datadensiteten

man har idag mer än 6 hårddiskspår på samma avstånd mellan två spår på en bluray-skiva och packningstätheten mellan 'bit' på en hårddisk är mindre än 10 nm.

optik kan inte konkurrera i avseende packningstäthet som hårddiskar har idag, och upplösningen för att nå motsvarande skulle behövas vara i ganska hård röntgen - med problemet att det lyser rakt igenom och det som träffar - blir joniserat.

(det problemet har man också när man skall göra geometrier under 10 nm på kisel - det är därför det anses som 'vägg' och delorsak till den dåliga yeld som Flash-minnestillverkarna som gått ned till under 10 nm-geometrier har haft)

Intressant utmaning med andra ord.
Plattorna är dock ej av aluminium, utan verkar vara något slags glas med en beläggning på, typ som speglar. (skruvade isär en HDD som skrapat spår i skivan, helt genomskinlig där armen skrapat.) Densiteten per platta kan ju variera beroende på teknik och tillverkare, men går hela tiden uppåt.
Ang, värmen så undrar jag, när man har ett gäng skivor som spinner och vispar runt luften/heliumet, så borde ju värmen spridas så det blir ganska jämnt.
Det borde ju dock inte vara något problem att köra a+b sidan per skiva. Eller om man nu har 2 armar.

Vi kanske får se mera innovation på det området nu när accesstid börjar bli viktigt.

Materialet i plattorna varierar beroende på tillverkare och typ. Jag har pillat sönder diskar med plattor som definitivt var av aluminium och andra som var någon sorts plast. Senaste gången jag destruerade en hög hårddiskar var alla 3,5" aluminium och nästan alla 2,5" plast. Det var gamla prylar dock så kan inte säga vad moderna diskar innehåller.

Det var praktiskt att 2,5" var av plast för då var det bara att sätta disken i ett skruvstäd och banka lite med en hammare så den vek sig på mitten. Locket är av stål och resten av chassit aluminium så det krävdes inte mycket till övertalning. Sedan kunde man skaka ut små flisor av skivorna och diskarna var tämligen förstörda.

Helt klart metalliska plattor. Plast och glas hade inte gått att böja på mitten.

De spegelblanka skärvorna är hårddiskplattor av plast. Har för mig vi testade att klippa lite i disken med bultsax.

har du provat att eldat på bitarna - är det plast så brinner och ryker det om bitarna ganska fort, glas får man värma duktigt varmt innan det händer saker (smälter) .

glas har man använt länge i hårddiskar och det beror på att de är formstabila och kan tillverkas med mycket hög ytfinish.

Det är möjligt att det var glas. Min första tanke när jag kände på bitarna var plast men det är inte helt lätt att känna skillnad på väldigt styv plast och härdat glas. Det brann dock rätt bra när skärbrännaren väl kommit igenom stålskivan.