Din invändning stämmer i viss mån på strömningstjänster, men om jag helt enkelt vill köpa en film - säg som i mitt exempel en barnfilm min son kollar på gång på gång - så finns det ju inga logiska skäl att jag inte skulle kunna genomföra transaktionen av mina pengar mot rätten att titta på denna oavsett var i världen jag befinner mig. Jag kan acceptera 30 ms extra latency på strömmande media för att hämta filmen från Tyskland (där den fortfarande finns) istället för från Stockholm (där användarunderlaget uppenbarligen sviktade). Jag kan också acceptera att en film tar upp ett par gigabyte på mitt massminne om det nu skulle vara för dyrt att låta mig strömma den över landsgränser.
Jo, men då pratar du om att köpa en film, inte prenumerera på en streamingtjänst. Och det står dig helt fritt att göra det förstås. Köp "Hercules" på DVD/BR om din son vill kolla på den varje dag liksom. Det är tråkigt att man inte får rippa den och spara den på ett mer lättåtkomligt sätt men sådan är lagen liksom. Att du kan tänka dig att acceptera latency eller lokal spegling har liksom inget alls med frågan att göra.
Streamingtjänster har ju för- och nackdelar jämfört med vad vi hade tidigare med hyr- och köpvideo, men en stor skillnad är att du inte betalar för specifikt innehåll utan för tillgång till tjänsten och vad som råkar finnas i den vid tillfället då du nyttjar den. Det betyder att Hercules kanske försvinner från Netflix från ena dagen till den andra, men du har ju inte köpt Hercules utan åtkomst till Netflix katalog med innehåll och den åtkomsten har du förstås kvar så länge du betalar.
Det är ju en stor fördel med att köpa att man har grejerna "för evigt". Fördelarna för streaming är ju utbud, bekvämlighet och kostnad, men man har ingen kontroll på vad man har. Alltså handlar det om en avvägning, samtidigt utesluter inte det ena att man kör på det andra också. Det var länge sedan jag köpte en film visserligen men jag köper en del spel till min XB trots att jag har Gamepass exempelvis.
För att spinna vidare på ditt påstående ur den vinkel du verkar ha haft:
Tvärt om är jag ute efter en modell "allt åt alla, mot skälig betalning." Jag vill inte att det ska vara omöjligt att få tag på en produkt på laglig väg baserat på var i världen jag bor - särskilt inte när det är en godtycklig begränsning satt av rättighetsinnehavaren snarare än av tekniken. Man skulle ju kunna tro att de helt enkelt vill ha mina pengar, men det är inte ens så enkelt.
Jo, men det är tyvärr inte så lagen ser ut. Upphovsinnehavaren har ensidigt rätten att besluta om distribution av deras material.
Kunde man dessutom få allt levererat av samma aktör - men inte nödvändigtvis av enbart en aktör - enligt vad som numera är standard i musikvärlden så skulle detta troligen konkurrera ut det mesta av olovlig kopiering i åtminstone medel- och höginkomstländerna helt enkelt på grund av smidigheten att komma åt media i hög kvalitet genom ens favoritapp.
Jo jag säger inte att dagens lösning är bra, bara att det är en annan typ av tjänst mot vad vi hade tidigare då vi köpte (eller hyrde) media och det innebär både för- och nackdelar. Huruvida det skulle konkurrera ut olovlig kopiering går förstås att diskutera, själv skulle jag nog hävda att dagens lösning har till en överväldigande del redan konkurrerat ut piratkopiering, i alla fall här i "väst" där folk har pengar att spendera på sådant. För att ta mig själv som exempel så har jag alltid varit en storkonsument av media, tidigare både hyrde och köpte jag en hel del film men jag betalade också för filmkanaler i perioder och piratkopierade en hel del. Idag har jag en handfull streamingtjänster och det räcker. Jag hyr inte film längre om det inte är något väldigt specifikt som inte går att streama och även då handlar det ju om att "hyra en stream", inte att gå till en butik (det finns inte ens några butiker kvar att gå till liksom). Piratkopiering gör jag knappt alls längre sedan ganska många år nu.
En sak som många verkar glömma bort är att det är en väldig skillnad på musik och video. Musik konsumerar man många gånger medan en video konsumerar man för det mesta en eller ett fåtal gånger (barnfilmer är förstås ett undantag). Konsumtionsmönstret ledde ju in bolagen på de distribueringsmodeller de har idag där musik är tillgängligt för alla mot en standardiserad avgift, radiokanaler kunde och kan exempelvis spela vilka skivor de vill så länge de betalar för det och streamingtjänsterna kan man ju se som en förlängning av det, medan video sålde på exklusivitet. Först kom filmen på bio, sen på hyrvideo och sen köpvideo (ibland hyr och köp samtidigt förstås) och sedermera kom den till den TV-kanal som betalade bäst för den, ofta först en "premium"-kanal och sen en mer vanlig kanal, och till sist efter åratal så kunde TV-kanaler köpa en icke-exklusiv licens för visning mitt i natten och liknande.
Det är ju precis så enkelt det är: Strömningstjänsterna gör en kalkyl: Hur mycket tittar eller lyssnar den genomsnittliga användaren, och hur mycket pengar blir de skyldiga rättighetsinnehavarna för detta? Lägg på en marginal på det, och vips har du den månadskostnad de tar ut oavsett om du använder tjänsterna eller inte.
Det är klart att det låter enkelt när man ställer upp det så, men det finns ju fler aspekter att ta hänsyn till. Tittarmönster ändrar sig så vad som är snittet ena månaden kan ju vara hälften av snittet nästa liksom. Det kanske är dåligt väder nästa juli exempelvis och således kollar folk mer på Netflix än väntat och de går back för de får inte in tillräckligt för att betala upphovsmännen för alla visningar. Sen handlar det förstås om betalmodellen också. Ska upphovsmännen ha lika mycket betalt för att jag kollar på exempelvis 'Den nakna pistolen' som de får för att jag kollar på, jag vet inte, Jumanji 2 eller någon ny storfilm? För en TV-kanal hade Den nakna pistolen varit nästan gratis att visa medan Jumanji 2 hade kostar en massa. Vad är incitamentet att fortsätta skapa populärt innehåll om det inte ger mer betalt än gammal skåpmat?
Sen tycker jag förstås det hade varit jättetrevligt ifall allt innehåll fanns tillgängligt till en rimlig kostnad, jag ser bara inte att det är så enkelt att lösa. Staten (eller EU) kan förstås tvinga alla att licensiera ut sitt innehåll till alla som vill ha det, men det är en ganska stor inskränkning i upphovsmännens rätt att bestämma över sina alster. Ska staten också sätta priset? En modell kan ju vara att priset helt enkelt måste vara samma för alla tjänster, men upphovsmännen behåller rätten att bestämma det. Men det enda som skulle kunna få något sådant på plats är ju att de slutar ta betalt för att någon ska få erbjuda innehåll i sin tjänst och istället endast tar betalt för visningar. Och ska det genomföras så måste man förstås separera tjänsterna från innehållsproducenter, annars blir det som Apple Music kontra Spotify på IOS igen liksom.