Är åren i masterprogrammet lugnare?

När jag läste på en liten högskola så hade vi vissa kurser nästan samma som vanliga ingenjörerna. Det enda var att på labbar där vi hade tidspress skulle lösa fler och svårare uppgifter. Inför tentan kunde de vanliga ingenjörerna få en massa bonuspoäng om de löste de enklare av våra andras obligatoriska uppgifter. Och så var de för båda kurserna som jag läste samtidigt.
Ingen av de vanliga ingenjörerna när jag läste försökte ens lösa vissa uppgifter och vi pratar då om saker som att rita något i cad som de hade kunnat om de hade prioriterat studier istället för nöje. Detsamma var gäller det när det var programmering. Vi skulle lösa samma problem, bara att vi skulle ha mycket fler funktioner och det struntade alla vanliga ingenjörer som jag läste med ens att läsa vad det var för funktioner.

Vem som hade det enklast kan diskuteras. Det går argumentera för att vanliga ingenjörer inte var så studievana och de hade mindre förkunskaper.

Sedan är det en smaksak om vad som är enklast. Jag gillar konceptet ha en kurs i 10 veckor och endast ha en sluttenta i slutet. Typ inga inlämningsuppgifter alls. Detta kan vara skitsvårt med en riktigt svår tenta. Men när jag läste vidare så var typ alla kurser en j-vla massa inlämningar som skulle göras hela tiden, man skulle ha presentationer om sitt arbete osv. Och på slutet en riktigt svår tenta.

Kan bara tala för mig själv men jag kuggade ingen kurs under kandidaten. Under mastern kuggade jag två.

Jag tror det beror på vilken master man väljer men generellt så tror jag det blir lite enklare och framförallt roligare. Min upplevelse var att man på mastern arbetade mer kreativt och fick ta fram en egen lösning på ett problem genom den kunskap man fått genom tidigare kurser. Grundblocket var mer styrt i hur man skulle arbeta. Läste väg och vatten.

Jag hänger inte riktigt med, hade du kurser på masternivå som var i princip var samma som ingenjörerna läste på grundblocket? Vad har du pluggat?

En liten högskola. Och jag skulle inte säga det var i princip samma när kraven var så stor skillnad.
Det var en C kurs sista året för t.exmaskiningenjörerna. Vi andra kom från olika bakgrund som elektroingenjör, datateknik etc. Sedan skulle vi jobba i t.ex. cad. Och då behövde de som läste maskiningenjör inte göra de svåraste uppgifterna och kunde hoppa över dem. Detsamma var det i en annan kurs emot t.ex. datavetenskap. Vi skulle koda samma lösningar och de i datavetenskap kunde hoppa över de svåraste uppgifterna.
Tentan var senare exakt samma. Jag minns inte exakt. Men säg maxpoäng var 50p. Godkänt var 25poäng. Då hade t.ex. de som läste datateknik med sig kanske 15 bonuspoäng med till tentan, om de gjorde de absolut enklaste av våra andras obligatoriska uppgifter som vi andra fick inga alls bonuspoäng på.

Så en jämförelse är att folk ska springa en runda. Alla i olika årskurser springer samma runda, det är bara det att de som är äldre får springa 50% extra (halvvägs tillbaka) och sedan ska de klara av detta på minst 75% av tiden som de yngre har på sig.
Är det då i princip samma utmaning?

På frågan varför skolan inte splittrade det till 2st olika klasser. Så hade det kostat mer när vi som läste vidarestudier var så få.

*edit*
Det är inte alltid och frågan är inte om oftast. Att ett påbyggnadsprogram inte direkt fortsätter på sitt gamla program. Så man kan ha läst maskiningenjör i 3år och i efterbyggnadsprogrammet ska läsa programmering. Den programmeringskursen de läser brukar då inte börja där kursen hade börjat för en 3årig datateknik student, utan den börjar från grunden. Dock är det en helt annan nivå på kurser än vad de där 1 klassen datateknik hade haft. Samma gäller cad, elektronik, mekanik eller vad man nu läser.

På papperet var det 2 helt olika kurser med olika kurskoder som såklart hade snarlika tilltals namn.
Men vi satt på samma föreläsningar, vi var på samma labbsalar under samma tid. Men vi i påbyggnadsprogrammet skulle göra göra samma uppgift fast med en massa extra svårare saker. Och vi hade samma tenta, där vi i princip skulle ha dubbelt så mycket poäng för godkänt.
För att ta ett tydligt fiktivt exempel. Säg att man ska skapa ett spel som 21. Så skulle vi alla först skapa ett konsolversion och utveckla den, steg två behövde de ingenjörerna inte göra och det var att skapa en grafisk animerad version av spelet.
Och så var det på alla våra uppgifter i cad, realtidssystem etc som vi grejade med.

*edit*
När jag tänker tillbaka vill jag minnas liknande upplägg i matematik i grundskolan på 80talet. (vet ej om det var så generellt) Elever i klassen var olika duktiga. Det fanns A, B och C uppgifter. De som var mindre duktiga behövde bara göra A och B uppgifterna, vi andra behövde bara göra B och C uppgifterna. Och detta är ett billigt sätt att kunna ha olika nivåer på samma kurs utan att ha 2st klasser. Såklart att det inte är optimalt precis som det ej var för mig ovanför. Men så otroligt dåligt var det ej.

För mig blev det "lättare" på mastern för jag läste mer mjuka ämnen (gick kandidat på M och tog master på I), men samtidigt skruvade jag upp ambitionsnivån. Uppskattningsvis gick jag från att lägga kanske 30h per vecka (schemalagd tid + eget plugg) till runt 40h.

Gjorde elkraft-mastern på KTH elektro. Det var fan så mycket jobbigare! Aldrig slitit hårdare än år 4. Det skiljer garanterat mellan utbildningar dock

Mycket bra val Jag har också gått den mastern på KTH.

Jag jobbade hårdare under mastern, men så fick jag också mycket bättre betyg än under kandidaten.

Jag tyckte nog att kandidaten var svårare eftersom man var tvungen att lära sig studieteknik samtidigt som man lärde sig kurserna.

Kurserna på mastern var mycket roligare eftersom de var mer inriktade på just det man var intresserad av, samt att det var mindre grupper och mer aktiva undervisningsformer (jämfört med kandidaten där det var mycket föreläsningar i stora grupper).

Jag läste kandidat på Industriell ekonomi och sen en master från Teknisk fysik, så en "svårare" master än kandidat.

Jag upplevde ändå master-tiden som lugnare/lättare än kandidaten, men det berodde egentligen väldigt lite på kurserna. Lugnare privatliv (tänk film- och spelkväller över fester) och bättre studieteknik gjorde att jag hade mycket bättre rutiner kring pluggandet under mastern, vilket gjorde att det kändes lugnare även när jag pluggade fler timmar per vecka än jag gjorde under kandidaten.

Nu pluggade jag inte till ingenjör, men jag upplevde att mastern var mycket svårare (men också mer givande) än kandidaten. Pluggade dock kandidaten i Västerås och mastern i Uppsala, så svårt att säga hur stor del av det som hade att göra med skiftet av institut.

Gick från att ha VG i allt under kandidaten till att ha mest G i mastern.