Just nu tror jag att jag håller med väldigt bra om att Intel processorer verkligen fungerar alldeles utmärkt. Ibland brukar det ju som bekant kunna uppstå mindre kärleksamma förhållanden mellan vissa CPUer och chipset, men det verkar inte vara något som krångar när man kör med Intel rakt igenom. Bara att stoppa i och köra så fungerar det perfekt.
Låter det inte underbart? Jovisst, men vad är det nu som jag som normalt sett är ganska Intel ovänlig vill säga då? Ingenting egentligen, bara att det funkar mycket bra så länge man håller sig till ett märke. Spelar ingen roll hur man kombinerar, det funkar ändå.
För sisådär 7-8 år sedan dök Intel 430fx upp på marknaden. På den tiden ett mycket bra chipset som till och med hade stöd för EDO-minnen. Stödet för EDO-minnen var visserligen inte aktiverat på alla moderkort och vanliga FPM-minnen fungerade alldeles utmärkt, dock med lite sämre prestanda. Vanligtvis så kördes dessa moderkort tillsammans med Pentium processorer på 90-133MHz. För det mesta fungerade dessa datorer rätt bra och erbjöd på den tiden goda prestanda. Så småningom så hamnade även 430fx i lågbudgethörnan och inte långt senare försvann de helt från marknaden. Numera är moderkort utrustade med detta chipset ganska (eller fruktansvärt) omoderna och används mycket sällan. Möjligtvis i någon hembyggd router, filserver eller nån skräpdator. Inte mycket att hänga i julgranen alltså.
I somras hittade jag ett 430fx kort, troligen ett oem-kort direkt från Intel. På kortet satt en P166, en totalt igengeggad fläkt och kylfläns och 32mb fpm minnen. Helt ok skrotfynd, nåt går det säkert att ha det till tänkte jag och plockade hem det. Fram tills idag har det bara fått ligga i skrotlådan i väntan på ett vettigt användningsområde.
Idag åkte det fram ur skrotlådan, inte för att jag kommit på vad jag ska ha det till, men det kunde ju vara kul att veta om det fungarede som det skulle fortfarande. Plockade även fram en påse med gamla Pentium processorer av olika klockfrekvens och modeller. Dessutom tog jag en gammal fop32 istället för den tidigare pytteflänsen som var fylld med damm och nåt annat klägg.
En P90, aningen bränd eftersom sladden till fläkte suttit klämd under kylflänsen i ett par år. Gick att klocka till 120, sen ville den inte längre
En P120, Klarade bara 133, postar inte ens i 150
En P133, oklockbart skit
En P166 (den som satt på) Klarade 180, tyvärr inte 200.
I botten på påsen hittade jag ytterligare en CPU. En Pentium 200MMX med kylflänsen fastklistad direkt på kärnan. Små fjuttiga kylflänsar är inte något som jag tycker om så det var bara att bända med skruvmejseln. Efter en del våld släppte flänsen, dessvärre en del av CPUn också. Skitsamma tänkte jag och tryckte ner den i socketen. Pentium MMX ska normalt sett inte fungera med 430fx kort. Bland annat är det helt fel spänning till CPUn, de flesta 430fx kort är klarar bara 3,5v vilket är lite väl hög för Pmmx som vill ha 2,8v. På med kylflänsen och starta, post går utmärkt, windows startar och wcpuid meddelar gladeligen att det är en 150mhz pentium mmx. Pillar runt lite bland byglarna och vips så är man uppe i 200mhz. Allt fungerar fortfarande som det ska.
Man blir helt klart förvånad när en CPU som inte ens stöds av chipsetet fungerar på första försöket, på ett oem-kort! Får se hur länge den överlever på 3,5v. För varm blir den nog inte, en fop32 och en 80mm fläkt håller den nästan rumstempererad. Enda saken som oroar mig är att spänningsregulatorn som sitter vid cpun blir skållhet trots en hyffsat stor fläns och att man bränner fingrarna av sig när man ska ändra multipeln.
Var bara tvungen att skriva av mig en aning... det är kul att pyssla lite med gamla datorer när man inte har nåt att göra
