Fatherland: B-filmsrecension i "Akademiska ämnen"

(En del moderatorer kommer säkert vilja flytta detta inlägg till annan formumdel, men jag måste på förhand protestera: Det är inte filmens sceneri eller skådespelarinsatser som ska diskuteras, det är implikationerna och tankarna kring som är utav intresse)

Ruther Hauer är känd som B-skådisen som sällan fått stora roller, men ändock är en duglig skådis. Han känns igen från filmer som "Blade Runner", "The Hitcher" och en av mina favorit-B-rullar med Ice-T i huvudrollen; "Surviving the Game" ("also starring" den ständigt onde Gary Busey). Idel sevärda filmer, men om dessa ska vi inte tala om nu.

En film, dock, som är för mig oförglömlig, är "Fatherland" från 1994. Filmen baseras på en bok med samma namn av Robert Harris, en brittisk författare. Det är en, på sina sätt, en helt vanlig snutthriller där "kommissarie Morse" måste hitta mördaren av en serie pensionärer.

Fast där "snutthirller" utspelar sig i ett kontrafaktiskt Nazityskland år 1964 och "kommissarie Morse" egentligen är SS-officer Xavier March, andra generationens SS-officerare. Nämligen, har Tyskland slagit tillbaka offensiven 'overlord' och vunnit över de västallierade vid landstigningen vid Normandie, D-day. Efter ett förnedrande nederlag har de västallierade dragit sig tillbaka, Churchill dog i exil i Kanada och det brittiska kungahuset abdikerat till förmån för ett europeiskt nazityskland, dikterat av Führern själv och ritat av Albert Speer. Outtröttliga gränsstrider rasar ännu på östfronten, där den "österländska bolsjevikiska horderna" fortfarande håller ställningarna mot det västliga, civiliserade och kultiverade Germania.

Året är nu 1964 och i "Germania", tidigare "Europa", råder numera fred och pacificering. Hitlers 75-årsdag närmar sig och ska firas med pompa och ståt. Germania är ett surrealistiskt samhälle, likt det verkliga "Folkrepubliken Korea" (dvs Nordkorea) där alla friheter finns på pappret men få finns att njuta på riktigt.

En ung SS-kadett springer ett löppass utmed Berlins stränder och råkar se ett uppbåd av Mercedes vid ett strandområde. Eftersom, liksom i alla dikaturer, ej se och icke höra är av vikt, gömmer sig vår unge SS-kadett bakom ett träd. Ett mord har han bevittnat. Filmens "snut", den desillusionerade SS-officeren Xavier, börjar undersöka händelserna, förhör SS-kadetten, och uppdagar något betydligt större än han själv anar. Som SS-officer har han - givetvis - lärt sig att Germania, fader- och fosterlandet, utgörs av de goda, bålverket mot österlandets fasliga kommunism och USAs imperialistiska och moraliska dekadens. Han är en god tjänare av Führern och därmed folket. Men, han är ändå, i gund och botten, polis. Likt polisen i vilket land som helst företar han sig undersökningen förutsättningslöst som en sedvanlig mordgåta. Hitlers 75-årsdag närmar sig som sagt, och hans excellens Führern vill öppna upp relationerna mot väst - dvs USA - i syfte att avsluta detta kontrafaktiska "kalla krig" och vinna en allierad mot den ännu obesegrade ryssen. Den döde kroppen som Xavier undersöker avlöses snart av en annan. Och en annan. Vad har dessa gemensamt, undrar snuten Xavier? Det visar sig att de alla har något gemensamt, de var pensionerade medlemmar av Gestapo - nazitysklands hemliga polis - och därtill vänner till Hitler och synnerligen aktiva under krigsåren. Hitler - som vill få till stånd en uppgörelse med USA till sin 75-årsdag - har tydligen något att dölja? Xavier slår band med en amerikanska, en journalist, för att blotta en fruktansvärd sanning som Germanias ledare vill dölja. Men vad?

Jag är inte van vid att skriva filmrecensioner, så jag vet inte om detta allt är en uppenbar spoiler eller inte, men jag stannar här och hänvisar läsaren till filmen (eller boken - som jag inte läst) i stället. Det är en bra film. Den är så bra att jag sett den tre gånger och ryst. Det är en B-rulle. Men implikationerna av denna B-rulle knäcker ryggen på den förkrossande majoriteten av "A-rullar" och storfilmer.

Nu, gott folk, till trådens verkliga ämne. S.k. kontrafaktisk historieskrivning är något som få historiker vill ägna sig åt - det kan förstöra ens rykte - men är ändå något fantasieggande man kan ämna prosa för. "Kontrafaktiskt" betyder ungefär "mot faktiska förhållanden" och "kontrafaktiskt historieskrivning" är alltså historien om det som inte hänt, att t.ex. Karl II skulle underkuvat sig Ryssland, Palme eller Kennedy aldrig blivit skjutna, kubakrisen lett till krig, eller som i vårt fall; Tyskland hade vunnit andra världskriget.

Ja, vad hade hänt då? På 1940-talet, under brinnande krig, sågs av sådana som dig eller mig, Ryssland och Tyskland som jämbördiga farhågor. Ryssland var lite värre; det var ju kommunism. Tyskvänligheten fanns rotad sedan gammalt och få gjorde några större analyser av nazisternas antisemitism och rasideologi. Efter kriget blev Tysklands fasor smärtsamt uppenbara medan Sovjets dito föll undan i var mans medvetande. Sovjets version av socialism 'normaliserades' och blev ett slags status quo, ett faktiska tillståndets förehavanden man inte tänkte så mycket på - förutom faran för krig. Men bevekelsegrunden för krig var oklart. Intellektuellt kunde givetvis var man och kvinna redogöra för såväl anledningarna som implikationerna av krig - diametralt olika synsätt (kommunism, kapitalism) och tredje världskrig (MAD - mutual assured destruction, t.ex.), men få kunde ge någon närmare saklig beskrivning om ont och gott, rätt och fel. I stället blev både Sovjet och kommunism något som normaliserades i folks medvetande. Inte bara i väst utan också, vilket kanske är viktigare, även i östblocket. "Kommunisten" i egenskap av människan i vardagen i östblocket, hade föga avancerad syn på hennes liv och levende under en kommunistisk flagg. Livet ger och livet tar, och framförallt livet gick, sin gilla gång.

Livet gick förvisso även sin gilla gång för den genomsnittlige medborgaren i nazityskland men kriget gjorde henne förmögen att förstå situationens ovanlighet - samtidigt som hennes förmögenhet att protestera eller komma på bättre tankar var svårt begränsad.

Filmen "fatherland" berättar om ett normaliserat Nazityskland, där SS har blivit en civil polismakt som upprätthåller ordningen och, i all "anspråkslöshet" ser till hindersprövningar så att zigenare eller judar inte gifter sig med "arier". 'Germania' är ett civilt samhälle - inte så olikt alla andra västliga samhällen som befintliga Sverige (i filmen/boken är Sverige en del av Germania) och folk mördas inte av staten på grund av härkomst - längre. Livet går sin gilla gång och nationalsocialism är ett ord som inte väcker det minsta mer anstöt än "kommunism".

Nationalsocialismen är normaliserad och precis som det faktiskt finns och har funnits människor som argumenterar för kommunism i öppna samhällen finns det "nu" (i vår kontrafaktiska värld) folk som - utan att väcka alltför mycket anstöt och kontrovers - argumenterar för och försvarar nationalsocialism. Låt oss hoppa från 1964 till 2008. Efter nazismens fall under tidigt 1990-tal, på grund av inre förruttnelse, döptes "Arbetarpartiet Nationalsocialisterna" om till blott "Arbetarpartiet". Partiet, som idag leds av en person, Lasse Ljüügh, har ej längre - förutom i ungdomsförbundets pamflett - nationalsocialism inskrivet i partiprogrammet. Dock svävar ledaren på målet och har till alldeles nyligen kallat sig för nationalsocialist och förklarar att Germania inte var äkta, verklig, riktig nationalsocialism utan en förvriden variant som brukat våld på den rena, äkta och fina, tanken på nationalsocialism, Partiets uppslutning pendlar kring 10% av landets befolkning.

...

Ja, vad tror ni hade hänt om Tyskland vunnit kriget (eller inte vunnit; överlevt som nazistisk nation)?