Hemlängtan, ångest och panik. Står inte ut.

Jag är inte vanligtvis den som skriver trådar, men jag skyller att det är jetlagen som spökar.

Kanske ska börja med att berätta att jag fyllde 19 detta år, lider av agorafobi samt anorexia nervosa.

Som några kanske vet så är jag tokig i Japan, jag var där för ett år sedan själv och pluggade japanska i en månad i Tokyo. Det var något av det bästa jag har gjort i hela mitt liv, jag var verkligen på topp.

Så direkt när jag kom hem ifrån Tokyo så sade jag till mina föräldrar att jag ville minsann åka dit så fort som möjligt igen och stanna ett år! Sagt och gjort, mina föräldrar pröjsade en ettårskurs i Tokyo för 40 000kr.

Hela året längtade jag, faktiskt, kom inte bra överrens med varken klassen eller föräldrarna, och det skulle bli skönt att få komma ifrån allt igen till landet jag idealiserade så fruktansvärt.

Och nu är jag här. En svensk mötte mig på flygplatsen, vi tog oss till mitt boende som kan jämföras med utrymmet på en ubåt, och antagligen lukten med. Horribelt, och långt utanför centrum, långt ifrån svensken.
Vi var ute hela dagen, det kändes okey då och jag gick tillbaks till mitt boende 21:00, japansk tid.

Nu är det så att jag har panik. Jag har fruktansvärt ångest. För att strö salt i såren har jag en pojkvän i Norge som jag skulle kunna döda för att träffa nu. Allt jag vill är att åka tillbaks, jag vill att någon slår mig så jag kan vakna upp ur denna hemska, jävla mardröm.
Jag har sovit 1 timme de senaste 36 timmarna, och då vaknade jag upp av en mardröm som fick mig att få ännu mer ångest.

Det jag är mest rädd för är att bli ensam. Svensken åker hem i oktober, min japanska kompis åker till U.S.A snart. Jag har redan ringt till mina föräldrar, skamset med svansen mellan benen, sagt att jag står inte ut. Förståeligt nog säger de att jag måste ge det en chans, men allt jag tänker är "kommer jag någonsin komma klara detta?!".

Jag kommer tidigast hem om tre månader... tre månader... 90 jävla dagar. Panik. På fredag ska jag till skolan och skriva inplaceringsprov, sen på måndag börjar jag skolan. Jag hoppas på att jag kan skaffa vänner där. Jag hoppas jag hittar till skolan!?

Hela situationen är så jävla ironisk, jag vet fan inte vad jag ska ta mig till. Jag känner mig hemsk mot mina föräldrar, även om situationen har gjort oss mer öppna till varandra och fått bättre kontakt.
Är det ens möjligt att be om tips i den här situationen? ;_;
Jag vet att man alltid har hemlängtan och grejer första dagen, men detta är obeskrivligt. Jag känner inte igen mitt eget beteende, jag spårar ut totalt. Jag brukar vara bra på att peppa mig själv mentalt, men det går inte.

Snälla, någon som har något tips på att lugna ner sig, tackla situationen, vad som helst..

Vad jag är lite rädd för att gruppen jag kommer komma med har redan gått en månad tillsammans, och jag är rädd för att ha svårt att kunna "komma in" i den. På boendet finns det en jävla massa som bor här, tror gubben som sköter stället nämnde runt 100st.

Självklart har du rätt, ibland behövs pepp. Imorgon när jag inte har något att göra ska jag försöka nappa efter folk att prata med på boendet.

Saken med min pojkvän är att jag försöker leva efter svensk tid, samtidigt som den japanska, så jag kan prata med honom när han är vaken och inte jobbar. Som nu, fast klockan är 4 i Japan och jag verkligen behöver sova. Det resulterar till att jag stressar sönder mig och min dygnsrytm verkar helt körd.

Det känns kanske inte just bra, men det känns okey när jag har någon att prata med, umgås med. Tyvärr kunde inte svensken träffas imorgon, därför jag är löjligt rädd för morgondagen. Och ännu värre kommer det bli på fredag när jag måste ta flera olika tåg och hitta skolan.
Får ångest av att bara tänka på det

Svensken jag var ute med ville hela dagen att jag skulle dricka, efter mycket om och men blev det en öl, men inte mer än så. Tackade nej resten av dagen/kvällen eftersom jag inte käkat samt sovit på ett tag, och det skulle bara sluta åt helvete.

Skulle inte få för mig att dricka nu, det skulle bara förvärra min ångest och göra min ännu mindre kapabel att hantera mig själv. Som sagt, känner inte igen mitt beteende, att jag har sådan panik att jag skakar.

Ska försöka skicka något. Han fyller 20 snart så jag får ta och skicka något i vilket fall som helst

Hah, just det, köket. Jag är totalt värdelös när det kommer till mat, både laga och äta, speciellt med tanke på diagnoserna jag har. Jag önskar att jag kunde, men jag vågar nog varken pilla i köket eller äta där ._.

Små steg i taget låter som min sak. Långsamt framåt. Behöver ta reda på några övningar hur man kan lugna ner sig när man stressar sönder :/

Dricker knappt egentligen, har aldrig rökt så droger osv är inte riktigt min sak ._. Men jag förstår vad ni menar. Som jag sa till PenPusher, skulle jag dricka nu skulle jag bara förlora ännu mer kontroll över mitt beteende, och skulle bara sluta med bra mycket mer ångest.

Har full förståelse för din polare ._. Allting är så nytt och man är inte van vid någonting. Det är nästan så jag är avundsjuk på de som åker till Tyskland eller liknande. Det är ju bara till att ta båten över sen är man i Sverige igen ._.

Tyvärr tar det lite lång tid att ta sig utanför Tokyo ._. Och helt ärligt hade jag nog inte vågat göra det själv. Å andra sidan finns det parker kom jag på, som jag kan besöka som säkerligen kommer lugna ner mig. Tack så jättemycket.

Ångra mig? Så som att ångra mig att jag inte stannade ett år, att jag fegade ur och stack hem efter tre månader? Folk har sagt att detta är en once in a life time-grej, men är det verkligen det? Läser jag japanska på universitetet får jag en sådan här resa gratis ._.
Att hitta någon som min pojkvän, som är villig att vänta på mig ett år för att jag ska komma tillbaks är inget man hittar överallt. Han stöttar mig väldigt mycket och jag skulle snarare se honom som en människa, om man har tur once in a life time.

Du har nog rätt angående vännerna. Ska försöka vara utåt och göra det bästa av det. Sömn är nog också något jag behöver, blir väl snart dags att nanna ._. Hoppas på att jag inte får fler mardrömmar.

Nu när du säger det kom jag på att det fanns typ en liten, myshörna eller något, med TV och grejer, i köket faktiskt. Det hade kanske varit något and I see where you're going.

Kändes som en big relief när jag läste att inte sätta press på mig själv. Kan inte direkt säga att jag visste att jag har satt press på mig själv, men det kändes som om jag kunde slappna av lite mer efter det.
Lyckligtvis är jag helt okey på japanska och lär mig väldigt fort, så redan från början visste jag att skolan antagligen skulle bli mitt minsta problem.

Ångesten kommer och går fortfarande, men hoppas att jag blir av med den snart :/

(ska svara på andras också, meeen..) Jo, faktiskt, hur så? Hur visste du?

Hittade två svenska tjejer som jag pratade lite med, förklarade min situation och det var väl okey att prata lite med dem, dock hjälpte det inte speciellt mycket då de kände varandra sedan innan och verkade inte vara pigga på att invitera en till.

Ska försöka att inte lägga så mycket press på mig själv ._.

Vad innebär det att sumpa detta? Att åka hem tidigare? Tokyo kommer vara kvar och jag kan åka tillbaks på semester om ett år eller när jag vill. Oron och ångesten får mig att flippa ut totalt ._. Jag har lovat min pojkvän att göra mitt bästa, och jag lyckades somna runt 05:00, japansk tid. Mardrömmar hade jag, men inte lika illa som innan.
Kunde det varit värre? Hm, ja, och för sig, mina föräldrar kunde vägrat att jag åkte hem. Tacksam för att de tillåter mig, även om de inte verkade allt förlyckliga.

Det känns skönt att höra att jag inte är den enda. Jag vet egentligen inte varför jag flippar ut så mycket, även fast jag skulle bli ensam, så kommer jag ändå hem förr eller senare, till min underbara säng, min bästa storebror, familjen, pojkvännen. Jag kan bara inte tänka klart.

Det som hjälper för mig är att skriva exakt vad jag känner, mina tankar, hur pinsamma och töntiga de än må vara, ungefär lika töntiga som att jag sov med bordslampan tänd förra natten >_O Känns i alla fall som jag har ett bollplank och har möjlighet att diskutera med mig själv om varför jag känner som jag gör, vad jag ska göra åt det. Har gått många år hos psykolog osv, så det påminner om en övning jag gjorde varje gång jag fick ångest.
Att prata med pojkvännen får mig dock att tänka på annat eller så peppar han mig.

Ska vila en stund snart så jag blir lite piggare, dock vill jag inte gå och lägga mig än, då min pojkvän vaknar snart och ska till jobbet ._. Det är inte bra att jag håller på såhär, men saknaden är fruktansvärd.

Jag förstår vart du vill komma, men kommer jag inte vara stolt över mig själv ifall jag klarar tre månader, men tanke på diagnoserna jag har? Man måste prioritera i livet, just nu vill jag prioritera min familj, min säng och min pojkvän (ja, jag älskar min säng så jävla mycket ._.), Tokyo kommer finnas kvar, inte sant? Jag har möjlighet att åka tillbaks om ett år på semester. Min pojkvän är himla intresserad av Japan och vill åka hit, tanken var att vi skulle fira jul, nyår och min 20 årsdag tillsammans i Tokyo, men han sa att det var okay ifall jag ville hem innan dess. Så länge han fick fira det med mig så var han nöjd, kvittar var.

Hade jag haft någon tight, nära vän här som förra gången hade det varit enklare, och det är just det, att jag jämför med förra gången jag var här, men jag håller fullt med dig om vad du skriver. Det är dock lättare sagt än gjort.

Faktum är att jag vågade sticka och handla något att käka, så jag känner mig lite bättre nu. Även om jag fick trycka ner de stackars kelloggsflingorna och hoppas på att jag inte skulle spy.

Ifall biljetten hade inneburit att mina föräldrar fick pengar tillbaks för kursen, så ja, utan tvekan. Jag saknar tryggheten jag hade i Sverige.

Så pass? :x Jag var rädd för att tråden inte skulle komma någon vart, men jag är så tacksam för alla svar jag har fått, och sanslöst nog har de fått mig att må bättre.

Det är skillnad på rädsla och fobi. Agorafobi är ingen självdiagnos utan något som mina läkare och psykologer på S:t Lars har kommit fram till. http://en.wikipedia.org/wiki/Agoraphobia läser du här förstår du säkert att min fall är lite jobbigare än "vanliga" människors.
Jag kan känna mig så osäker att jag svimmar, får ångestattacker och dylikt, vilket är inget jag vill få på ett tåg eller liknande ._.

Även om jag inte vill något annat än att lägga mig under täcket och hoppas på att de 87 dagarna går illa kvikt är det inget jag gör. Att bara gå till affären idag var jobbigt, tänk då hur det är att byta tåg och grejer i en stad som Tokyo. Små steg för andra kan vara väldigt stora steg för mig. Hur jag än förklarar fobin låter det så idiotiskt och pinsamt, men jag har t o m problem att öppna en dörr som jag inte har öppnat förr.

Situationen ser ut såhär att jag är väldigt smal och väldigt klen, pga självsvält osv. Om jag ska öppna dörren till låt säga ett fik, som oftast har stora fönster och jag inte vet ifall det är putta eller dra, så får jag panik. Jag kan liksom både försöka putta och dra, men ändå inte få upp dörren för jag är så klen. En pinsam situation jag inte kan fly ifrån, typiskt sådan som ge mig ångest bara jag tänker på det ._.

Ska kolla länken, tack så mycket.

Förövrigt

Fick höra att här var ganska gott om svenskar, men jag har bara stött på två ._. Nej, tre, men den killen hade en heltäckande, från top till tå, röd dräckt, och jag blev bara ännu mer rädd
Nu vet jag att detta är långsökt, men din flickvän har inte blont hår, ska stanna till den 2 januari (tror jag hon sade) och vill jobba i spelbranchen eller liknande?

Eftersom jag är anorektiker så får jag inte träna :x Däremot måste jag lära mig att äta, fortsätter jag att tappa vikt är jag nere på 39kg, vilket inte skulle göra mina föräldrar speciellt glada ;_; Idag har jag mest sovit, ville bara sova bort dagen och det lyckades jag ganska bra med. Ska försöka plugga lite snart, men försöka äta först ._.

Ett stort steg för mig är nog att äta bland andra, våga ta ett tåg själv som jag kan ha åkt hundra gånger förr men aldrig ensam och liknande. Ett förstort steg för mig var att tro att jag skulle klara stanna här ett år.
Ett litet steg kan vara att våga vakna och gå upp, sätta mig hos andra och plugga och sådant.

Jag brukar ifrågasätta mina känslor och reaktioner för olika händelser, om det räknas? Det gör jag genom att skriva ner vad som har hänt, vad jag känner, och sen fråga mig själv varför och vad jag kan göra åt det. Det brukar lugna ner mig.

Sist jag var här så spenderade jag första veckan tillsammans med svensken och hans familj. De var på semester här och sonen skulle sen gå i samma skola som jag. Jag blev så välkomnad och det var verkligen jätteskönt ._. Jag har ingen sådan nu. Min andra svenska kompis som bor en bra bit ifrån mig är medveten om mina problem, men tar de inte allt för seriöst, antar jag. Hur fel det än må låta, så vill jag bara crasha hans studentrum för en natt för att slippa vara ensam, men det är emot varenda dorm's regler samt inget jag vill göra mot min pojkvän. Här är ingen som hjälper en att komma på fötter och jag tror jag behöver det.

Jag kommer ihåg en övning som skulle lugna ner en, men det fungerade verkligen inte för mig. När jag har kontrollerbar ångest försöker jag andas lugnt samt skriva ner vad jag känner, som sagt.
Det var längesedan jag hade sådan stark ångest som jag hade igår.

Jag hoppas jag fortfarande har samma prioriteringar då som nu ._. Folk säger att man inte ska prioritera partner före ens framtid, men jag har börjat fråga mig själv ifall detta har något med min framtid att göra. Jag har inte en aning om vad jag vill bli ._.