Ursprungligen inskrivet av Andre_H
Fattar ingenting av detta.
Ok. Då tar vi det från början igen då...
Ungefär såhär: Statisk elektricitet, den vi känner från gnidning, kattskinn, ballonger och stickade tröjor är skadliga för elektronik. En människa känner en statisk stöt om spänningen är på flera hundratals eller några tusental volt. Finelektronik kan ta skada vid så låga spänningar som 30 volt.
När man arbetar med en dator är det oundvikligt att gnida saker från varandra, separera saker från varandra och på så sätt skapa statisk elektricitet. Sällan blir spänningarna så stora att man uppfattar dessa.
Genom att antistatbehandla saker undviker man att dessa skapar statisk elektricitet när de gnids mot varandra. De aluminiumfärgade eller rosa påsarna som kretskort brukar komma i är antistatbehandlade. Förutom detta är de också svagt konduktiva, dvs de leder ström. Så den lilla spänning som skapas kan neutraliseras genom att den leds bort. Regeln är ju att medan en ledare (metall, etc) leder [bort] ström kan en isolator (glas, plast, etc) få en statisk laddning.
Det är spänningar, volt, som får strömmar, ampere, att flöda. Spänning kallas också för potential, och om två föremål med olika potential kopplas samman med en ledare uppstår det ström i ledaren. Denna ström fortsätter så länge som det finns en potentialskillnad mellan föremålen. Ett "finare" ord på spänning är potentialdifferens.
Alltså, för att undvika statisk elektricitet vill vi att de olika föremål (moderkort, processorer, etc) har samma potential.
Om vi ska sätta ner en CPU på ett moderkort och dessa båda har olika potentialer, kommer en urladdning ske när de nuddar varandra. Det vill vi undvika. Detta är "ESD" - Electrostatic Discharge (alternativt "Disaster").
Om processor och moderkort har olika potential vill vi alltså på något sätt utjämna dessa utan att det blir en snabb urladdning vilken frigör energi på kort tid. Lösningen är att låta processorn och moderkortet stå i förbindelse med varandra med en dålig ledare - ett motstånd. Det är så ett ESD-armband fungerar. Det är helt enkelt en sladd som kopplar din handled, via ett motstånd på typiskt 1 megaohm, till din valda referenspunkt. Och det är nu som folk blir förvirrade och rentav vidskepliga. Vad är referenspunkt?
Vi kan välja den i princip helt fritt, men i praktiskt hänseende är ju datorchassit - som ju normalt leder ström - en utmärkt referenspunkt. Allt vi arbetar med låter vi således potentialutjämnas med chassit. Eftersom chassit hyser själva datorn är det en mycket lämplig referenspunkt.
I fabriker med större ESD-skyddade ytor väljer man normalt jord som referenspunkt. Om allt är kopplat till jord (via motstånd), kommer allt ha jordpotential. Det är inget speciellt med jordpotential egentligen utan vi har bara "bestämt" att det ska kallas för "jord" och symbolisera en nollpotential.
Eftersom jord även finns tillgängligt i hushållen kan man givetvis koppla sig mot jord också där, men då bör man ändå göra det via chassit. Om man alltid använder chassit som referenspunkt är man i princip oberoende av om chassit faktiskt är jordat eller inte. Om du ESD-skyddar dig med jord samtidigt som chassit inte är jord finns snarast risk för ESD när du får en plötslig potentialutjämning mellan chassit och den komponent som ska in i chassit. Det finns alltså all anledning att alltid "jorda" sig i chassit - även om chassit rent tekniskt inte är jordat.
Jord, precis som vilken potential som helst, kan vara livsfarlig. Om du är jordad och samtidigt tar i en fasledare - t.ex. ett skadat nätagg där en av stömkablarna har kontakt med plåtlådan - kan du få en livsfarlig stöt. Eftersom det alltid är två potentialer inblandade i en urladdning är det meningslöst att "skylla" på fasen. Jord kan vara lika farlig.
Minns motståndet i ESD-armbandet. Människokroppen själv är ett motstånd och oftast går det bra att hålla ena handen på chassit och andra i komponenten och på så sätt potentialutjämna genom kroppen. Det är så vi alla lata gör hela tiden när vi inte hittar vårat armband. Men det finns två problem. För det första kan det vara livsfarligt, precis som jag nämnde, att kroppen är jordad (med ena handen) om den andra handen kommer åt något elektriskt. För det andra är kroppen ett spänningsberoende motstånd vars konduktans (ledningsförmåga - omvänt motstånd) ökar med ökat spänning. Så även om kroppen har säg 100 000 ohm mellan fingerspetsarna mätt vid ett par volt med en multimeter kan det motståndet sjunka drastiskt till 1 000 ohm eller mindre om spänningen blir hög. Ju mer handsvett man har, desto mer sjunker motståndet också. Penetreras huden sjunker motståndet till bara några ohm. Detta gör att den mjuka, långsamma potentialutjämning vi eftersträvar i själva verket går fort, och kan skada komponenterna.
Därför bör man använda ESD-armband i vilket fall. Det skyddar kroppen och det skyddar komponenterna.
Ursprungligen inskrivet av Andre_H
Hur utjämnar man potentialer mellan delar och chassit. Om jag bär ett chassi i ena handen kan jag gå och runt och peta på massa datordelar hur som helst med andra handen?
En rätt rolig fråga som ju belyser på vilket sätt du inte förstår. Hoppas det är klarare nu. Att svara på detta är inte enkelt. Om du petar på massa datordelar som ska in i chassit så är det bättre att hålla i det med en naken hand än en latexhandske, men i övrigt så gäller regeln att potentialutjämna långsamt. Hasar du runt på ett golv och blir uppladdad genom fötterna spelar det naturligtvis inte någon roll om du bär i ett chassi. När du rör på dig, är det mot dig (din egna laddning) du ska skydda komponenterna. I detta fall kan det vara bra med "riktig" jord, d.v.s du står hela tiden i förbindelse med jordpotential - via ett motstånd. Ska du peta på elektronik - koppla ESD-armbandet direkt till den elektroniken. Sedan kan du plocka upp den utan problem. Välj alltså referenspunkt efter eget behag. Stora, ledande, prylar som du arbetar mycket med är att föredra. Datorchassit är ett sådant.
Fråga gärna mer specifikt så kan jag kanske ge kortare, enklare, svar!
http://www.theatlantic.com/national/archive/2012/05/how-the-p...
"If there's a simple lesson in all of this, it's that hoaxes tend to thrive in communities which exhibit high levels of trust. But on the Internet, where identities are malleable and uncertain, we all might be well advised to err on the side of skepticism."
