Anti-depp hjälp(mår inte bra)

mådde oxå skit tills jag såg den här hjälpte mig nåt oerhört
http://www.youtube.com/watch?v=_b1GKGWJbE8&feature=related

glo å sen rycker du upp dig är mitt tips de funkar mycke bättre än förväntat ingen annan än du själv kan få dig att må bättre!

så jag delar här mig med mig av hemligheten!

Vafan är det där för scientologi-mumbo-jumbo?

Gå till din vårdcentral, berätta att du är nere och har undergångstankar så kommer du få en akuttid.

Håller med nikce.
Har själv haft detta problem på gymnasietiden.
Gjorde som så att jag läste 3:e året på halvfart, dvs det blev ett 4:e också.
Men viktigast av allt är att ta kontakt med personer vars yrke handlar om detta som vet hur man blir bra igen.

Mitt förslag är att gå till din vårdcentral eller ringa dem för att få reda på var annars man ska vända sig och då ringa detta ställe istället.

En annan viktig faktor är att ju längre man är deppig desto svårare är det att ta sig ur det, så se till att göra något åt det så fort du kan och berätta det för din familj med om du kan, de bör vara villiga att hjälpa till med.

Hoppas du kommer må bättre snart.

Jag förstod ärligt talat inte riktigt den där meningen, mer än att du vill ha hjälp.

Tala ut om du kan, om det så är kurator, psykolog, familj, vänner eller din flickvän om du har. Är du likadan som jag kan det dock bli lite problem. Jag håller nämligen alla känslor inombords och har svårt för att dela med mig hur jag egentligen känner.

Men om du verkligen känner att du måste ta tag i detta, tveka då absolut inte att kontakta vårdcentralen. De bedömer sedan om du behöver knapra piller eller vad som är bäst för dig.

Får man fråga vad det är som gör dig deprimerad? Det bästa är ju att gå till roten av de bakomliggande faktorerna, men det kanske inte alltid är så lätt.

Jag kan känna likadant. Samma sak var eviga dag. Har inget att se fram emot. Tack och lov är jag stark nog att tillfälligt kunna skaka av dessa känslor många gånger. Men ofta när jag är ensam kryper ångesten tillbaka.

Sen är jag en sån människa också att jag blir deprimerad av hösten, och till vis del vintern. Grått, regnigt, mörkt, trist. Fy fan.

I grund och botten vet jag att allt grundar sig på dåligt självförtroende. Jag försöker tackla detta bäst jag kan i och med att jag är medveten om det, men det är fan inte så enkelt. Men jag ser tack och lov en positiv förändring, om jag blickar tillbaka lite längre. Men det är ju också lite bergochdalbana-stuk på den kurvan.

-----
Som mrc under mig skriver också, att goda tankar föder goda tankar och vice versa. Sen har jag också insett att man får positiv energi tillbaka, så länge man själv ger ifrån sig. Och den positiva energin man får tillbaka är oerhört viktig.

Detta är ju dock väldigt självklart egentligen och kanske lättare sagt än gjort. Men jag försöker i alla fall att ta mig ur min depression med detta tankesätt, och det fungerar ju till en viss del. Men min depression är väl inte så pass allvarligt heller att jag tappat kontrollen fullt över mig själv.

Nog om mig, men det är skönt att kunna ventilera ibland. Kan vara lite slarvig text, men det får ni ta.

Tror alla mer eller mindre har någon ångest period under högstadiet / Gymnasiet. Jag hade min i ettan, ungefär samma skit som du beskriver. Gick bara till en Psykolog och fick lyckopiller utskrivna. Vägrade dock käka dem, då jag inte riktigt vågade föreställa mig hur jag skulle vara på dem, inte vara mig själv. Så jag insåg till slut hur jävla bra jag hag hade det med skola, vänner etc. Rykte bara upp mig och bara körde vidare.
Känner att det vart en period då mycket utav ens personlighet och karaktär verkligen byggdes upp. Vart väl ca 4 år sedan det hände.
Men visst, jag är ju bitter som fan till människa.

Lyckas man "rycka upp sig" är ju det knappast depression man lidit av.

Det finns ju olika grader, allt är inte svart eller vitt. Men jag vet inte vad definitionen på depression går exakt, och det finns nog fler som kan vara ärliga och säga likadant. Därför känns väl detta onödigt att gå in på vad som är vad, bara för att man kan vara stark nog att se en vändpunkt på egen hand (med hjälp av lite pepptalk kanske).

Alla har nog haft sina motgångar, och man blivit på ett taskigt humör en kortare period. Men jag tror ingen här har hävdat att det varit fallet för någon och ansett att just DET är en depression.

Vad jag vill säga är alltså att det låter lite som att man fnyser och viftar bort det genom att säga "äh du är ju bara drabbad av hormonsvängningar i puberteten", att man inte tar det tillräckligt seriöst.

Både jag och min flickvän tar SSRI preparat, och med det så tar man inte saker lika hårt. Som att man vet att det kommer ordna sig mer eller mindre.

Tjena!

För ganska exakt 2 månader sen hände samma sak mig, vaknade upp en måndagsmorgon bara och kände mig helt nere, ungefär som jag var inne i en snetripp på LSD för er som vet hur en sån är, och det pågick i några veckor dagligen, som jag gick runt och nojjade.
Jag började gråta på jobbet, låste in mig på toan på jobbet och försökte ta itu med mina "vad är verkligheten? mår jag bra? har jag en psykos?".
Något fruktansvärt jobbigt, panikångesten bara låg och ville smälla till så fort jag fick en stund ensam och inte hade något att göra.

Idag mår jag bättre dock, men det sitter fortfarande kvar lite, och jag känner mig som en annan person ungefär, att den där måndagen "föddes nya jag".

Vad det är vet jag inte, kanske detta som kallas "gå in i väggen/utbränd"?. För Torsdagen veckan innan allt började vart jag anställd på mitt första jobb och slet rejält för att visa framfoten.

Hursomhelst, nu verkar jag må lite bättre och börjar bli van med att tankarna kommer och har därför lättare att kontrollera dom och säga till mig själv "Ok, nu blir det ett åk igen i tanke-karusellen...men jag landar snart igen".

Så jävla skumt för förut när man var mindre och hörde att någon mådde piss eller hade tagit självmord "Vafan, dumt och bara vara stark" man förstod inte att folk kunde ta livet av sig. Men nu förstår jag verkligen att man kan flippa rejält om man inte tar tag i det.

Men men, jag antar att sålänge man inte skadar andra eller börjar ändra på sin livstil såsom hoppa av skola/jobb/sluta äta normalt så är det nog relativt lugnt.

Tänk frammåt på alla barn du kommer få, det kan hjälpa mig ibland om jag inte ser meningen med livet.

Trevlig helg

*Edit* Ett tipps, jag vet att många här inte kör det, men jag säger det endå. Rör inte svamp/LSD.

Sverige - världens mest låtsatsdeprimerade land!

Sorry, vill inte trycka ner någon individ men jag bor i Moskva och ser dagligen hur jävla tufft livet är för en del människor, obegripligt svårt jämfört med svenska förhållanden. Moskvaerfarenheten gör att jag har helt andra referensramar än de flesta svenskar som verkar bryta ihop när bankomaten är trasig. Kan inte låta blir att tänka "Ta er i kragen och toughen the fuck up"... Livet är INTE en dans. Men det är väl inte alltid så lätt. Kanske.