Fysiktråden (dina fysikproblem här!)

Hade du parenteser runt exponenterna? Det kan vara viktigt om de är negativa.

*Flyttat till fysiktråden*

Slår in det i windowscalculatorn och får 9,76e-10.
History i calculatorn säger 0.0048 * sqr(0.032) / 8990000000 / 0.00000056

Jag gjorde dock en liten förändring. Har man a*b / (c*d) kan man slå in a*b / c / d och slipper då använda parentes i nämnaren.

Egentligen fysik men hittar ibgwn tråd för det och har lite bråttom så hoppas någon häe kan hjälpa ändå. Jag skall beräkna med vilken kraft en bil drar ett släp. Till förfogande har jag bilens viket, släpets vikt, accelerationen, och storleken på kraften som motverkar bilens och släpets fart. Står helt stilla. Hjälp tack!

Skickades från m.sweclockers.com

Du kan väl börja med F=m*a , släpets vikt och acceleration ger kraften som behövs för ett motståndslöst system , tänkt lite själv sen

Har försökt en del nu, men får det inte riktigt rätt. Accelerationen är 0.5m/s2, släpets massa är 1050kg, bilens 1450kg och motstånda krafterna är 190 respektive 35N. Då blir F=ma 1050kg•0.5m/s2=525N. Om jag då adderar 190N och 35N till 525 får jag 750N. Svaret skall vara 720N. Vad gör jag fel?

Skickades från m.sweclockers.com

525+190=715 varför lägga till bilens rullmotstånd ? det var väl bara släpet det skulle räknas på.

Sen var det det här med värdesiffror , om a=0.5m/s² så har du egentligen bara en(1) , hur ser uppgiften ut egentligen ? med två värdesiffror så blir 715 -->720

Nu står det verkligen stilla. Sitter med en vän och försökr lösa 2-35 men vi vet inte ens var vi skall börja. Jag tror vi har fått löst ut spännkraften i fjädern, men borde den bli olika vid båda vikterna? Svart på A är 24mm och B är 4kg. Men hur vi skall komma dit vet vi ej. Snabb hjälp uppskattas!

Skickades från m.sweclockers.com

Hej!
Jag hade fysik prov idag och lyckades inte lösa en av frågorna. Fysik 1 läser jag på naturprogrammet och provet handlade om rörelse utan luftmotstånd, friktion mm. Jag läser MA3C och har inte lärt mig derivata än så om derivata behövs i frågan så är det inte förväntat av oss att vi ska kunna det. Därför borde uppgiften gå att lösa utan.

Uppgiften: En bil accelererar likformigt vid den tredje sekunden kör bilen 10 meter och vid den sjätte sekunden kör den 16 meter. Vilken är ursprungshastigheten? Vilken är accelerationen?
(Efter att ha frågat min lärare om det var tre sekunder efter t(0) samt sex sekunder efter t(0) så var svaret att det var vid just den tiden sekunder) Enligt mig verkade detta konstigt då ingen tid passerar om det är vid just sekunden 3 och sex och därav borde ge en ekvation där hastigheten blir 0.

Min teori för att lösa uppgiften var att använda mig av gränsvärden till 3 och sex för att kunna få ut lutningen på just det stället i s-t grafen. Jag använde mig av 2,99 och 3,01 som delta t. Sträckan använde jag endast som 10 då det borde vara delta s. Efter att ha fått ut 800 ur den lutningen och 500 via ((delta(s)/delta(t)) ur den andra lutningen så försökte jag hitta ett förhållande mellan dessa vilket jag fann var 1,6=800/500. Jag antog att det var accelerationen. Men det jag har gjort känns helt fel och jag skulle verkligen vilja ha reda på hur man löser den!

*Inlägg flyttat till fysiktråden*

Jag skulle tro att uppgiften löd enligt:

I din formelsamling har du troligen en formel för sträckan s efter en viss tid t vid konstant acceleration som ser ut något i stil med
   s(t) = a t² ∕ 2 + v₀ t + s₀
(som jag av en händelse har härlett på forumet tidigare, om man är intresserad av det) där a är accelerationen, v₀ är begynnelsehastigheten och s₀ är begynnelsesträckan (dvs om man börjar räkna från någon annan sträcka än 0).

I detta fall kan vi sätta s₀ till 0. De uppgifter vi gavs ger oss värden för s(3 s) och s(6 s), vilket ger oss ekvationerna:
   10 m = a ⋅ (3 s)² ∕ 2 + v₀  ⋅ (3 s)
   16 m = a ⋅ (6 s)² ∕ 2 + v₀  ⋅ (6 s)
Två ekvationer med två obekanta: det systemet kan vi lösa. Dessa två obekanta är också just vad uppgiften söker.

Om jag antar min tolkning ovan så menades det att "bilen färdats 10 m vid 3 s".

Den uträkningen är inget vettigt: om du godtyckligt hade valt ett annat tidsintervall för Δt så hade du ju fått en annan "hastighet" ur dina respektive formler. Vad du i praktiken räknar är "sträckan delat på ett godtyckligt tidsintervall", vilket vi kan få till vilken hastighet som helst. Därefter så delar du två hastigheter med varandra, och får då alltså ett dimensionslöst tal, vilket absolut inte kan vara en acceleration.

Vad du faktiskt bara räknar ut när du väljer att hålla tidsintervallets längd konstant vid de två tidpunkterna är sträckan vid sekund 6 delat på sträckan vid sekund 3, dvs (16 m) ∕ (10 m) = 8 ∕ 5. Det ger ingen relevant information i denna uppgift där hastigheten inte är konstant.

Man kan också notera att accelerationen bör bli negativ eftersom bilen färdas en kortare sträcka mellan sekund 3 och 6 jämfört med mellan sekund 0 och 3 (om min tolkning är korrekt), vilket kan vara en första rimlighetskontroll när man fått fram ett svar.

Efter att ha snackat med mina kompisar så verkar det som att frågan var under sekunden 3-->4
6-->7 och då hade jag kunnat lösa uppgiften.
Jag inser också att det jag gjorde var helt uppåt väggarna såhär i efterhand. Men som vanligt missförstår jag frågan och krånglar till allt all världens väg. Jag tolkade frågan som den tredje sekunden och inte under den tredje sekunden. Aja blir bara till att öva mer på tolka frågor, räkna är inte det svåraste. Dock tycker jag det är lite otydligt vad som är den tredje sekunden, är det 0-1-(2-3) d.v.s 2-3 eller är det 3-4?

Tack för hjälpen!

En sådan uppgift skulle man kunna konstruera, men jag tror nästan mer på min tolkning — vi kan kalla mig envis .

Om de säger "den tredje sekunden" så är det otvetydigt mellan t = 2 s och t = 3 s, i mina ögon och öron.

För att lösa uppgiften under den formuleringen så kan man rita ut ett prototyp-v–t-diagram där hastigheten är en rät linje (med lutning) och geometriskt se vad som händer. Om vi antar att sträckan mäts med tecken (dvs vi menar att bilen rört sig i samma riktning i båda intervallen, snarare än att tillåta "16 meter, fast bakåt" i andra fallet) så ser vi att vi måste ha en positiv acceleration.

Arean s under linjen för ett sekundlångt intervall i (där i syftar på "den i:te sekunden") blir:
   s(i ) = (v₀ + a (i + (i − 1) ∕ 2)) ⋅ (1 s) = (v₀ + a (i − 1 ∕ 2)) ⋅ (1 s)
där termen innanför första parentesen beskriver höjden på mitten av intervallet och den andra parentesen beskriver intervallängden (detta ser man geometriskt i prototyp-grafen).

Ur detta får vi ekvationerna
   10 = v₀ + a (3 − 1 ∕ 2)
   16 = v₀ + a (6 − 1 ∕ 2)
vilket återigen är två ekvationer och lika många obekanta, så vi kan alltså lösa ut dessa.

Jag tycker inte att en uppgift formulerad på detta sätt känns speciellt instruktiv, och med ett sorts tillägg av din återberättelse av vad din lärare sa så tror jag att min tidigare tolkning är rimligare, ifall ni nu inte är helt säkra på hur uppgiften faktiskt var formulerad. I andra ord: jag tycker denna tolkning vore en märklig uppgift av provmakarna i Umeå att sätta ihop, men jag kan inte läsa deras tankar.

Tack för ditt svar och förklaringar!
Ja jag tyckte verkligen att uppgiften var jätte märklig. Men iofs var den på A nivå.
Jag håller med dig angående 2-3 men man kan även tänka 3,1 3,2, 3,3 o.s.v så vad är egentligen tredje sekunden?
Blir till att fråga min lärare på måndag vad han menade och exakt vad uppgiften var. Men jag vet att jag inte är helt ute och cyklar med uppgiftens formulering även om jag kan ha fått vissa ord fel. Jag är däremot helt säker på vad de frågade efter d.v.s t(0) och accelerationen.

Men ännu en gång tack för tydliga förklaringar!

Till att börja med är det bra att ha klart för sig att en mätning inom kvantmekaniken är ett rätt komplext begrepp, men generellt innebär det vilken handling som helst som bestämmer en viss egenskap hos systemet. Ordet känns ibland rätt olyckligt valt.

1. När du efter parbildning mäter spinnet på Z-axeln på elektronen så bestämmer du även spinnet på Z-axeln på positronen, liksom du säger. Problemet med fortsättningen av experimentet är att mätningar påverkar systemet i sig, och poängen med sammanflätning är att systemet består av båda partiklarna i deras koherenta tillstånd snarare än partiklarna var för sig: det är också här som den klassiska intuitionen börjar försvinna ut ur rummet. När du sekventiellt vill mäta spinnet på X-axeln så är det inte en oberoende operation: du mäter då i själva verket ett modifierat system (mätningen kan modelleras som (tensor)produkten av två mätoperatorer (som i sin tur kan visualiseras med Paulimatriser) applicerat på det ursprungliga tillståndet). Det slutliga tillståndet kommer inte behålla den information endera av mätningarna hade gett på egen hand.

   Det är lättare att se hur mätningar påverkar system genom att tänka på upprepade mätningar av enklare system (dvs inte blanda in sammanflätning). Låt säga att du skickar en elektron genom en apparat som mäter spinnet på Z-axeln. Låt därefter samma elektron passera en apparat som mäter spinnet på X-axeln: har vi nu brutit mot kvantmekanikens principer genom att veta spinnet i både X- och Z-riktning (ska man vara noggrann är det inte just Heisenbergs princip vi bryter mot)? Nej, för efter att vi har mätt spinnet på X-axeln så har vi åter tappat all information vi hade om spinnet på Z-axeln, eller i "vanligare" ord: mätningen på X-axeln påverkade systemet på ett sätt som åter snurrade spinnprojektionstombolan för värdet på Z-axeln (Paulimatriserna beskriver detta matematiskt genom sina kommuteringsrelationer).

   "Dra åt skogen" och/eller "Hur fasen då?" kan man lätt reagera på detta, men det är grunden i just vad som är så icke-intuitivt med kvantmekaniken, samtidigt som det är ett experimentellt faktum: se Stern–Gerlach-experimentet (specifikt vad som händer om man kedjar flera sådana mätapparater).

   Det kan nämnas att standardtexten Modern Quantum Mechanics av J.J. Sakurai börjar direkt (eller ja, sida 2 ) med just Stern–Gerlach-experimentet i ett försök att "skrämma" läsaren till att överge klassisk intuition. Att sitta och stirra på detta experiment är en bra ingång till att börja tänka i form av tillstånd och operatorer.

2. Först kan man notera att innan polariseringen mätts så är fotonerna inte "antingen vertikalt eller horisontellt polariserade", utan de befinner sig då i ett blandat tillstånd. Det ska också vara klart att man inte kan göra vad som helst med partiklar och ändå anta att sammanflätningen består (se dekoherens).

   Ett vridande filter betyder inte automatiskt att vi tappar koherens, men liksom i förra exemplet så påverkar vridningen själva systemet vi mäter: dock gör det inte att vi "vrider" även den andra fotonen, utan bara att själva tillståndsblandningen ändras (både ett horisontellt och ett vertikalt tillstånd kan beskrivas som superpositioner av diagonala tillstånd och vice versa, så det går att skriva om systemet på endera form). Om du vrider foton 1 och sedan mäter den i ett diagonalt filter så kommer du inte få ett bestämt simultant diagonalt tillstånd på foton 2, utan snarare information om dess komponenter i horisontellt/vertikalt plan.

   Så nej, genom att vrida polariseringen för en sammanflätad foton så vrids inte polariseringen av den andra. I vilket fall skulle det inte leda till informationsöverföring snabbare än ljuset, vilket är den naturlag vi högst sannolikt tror håller oavsett hur mycket vi filosoferar kring kvantmekanik.

För att få kläm på sammanflätade tillstånd och vad mätningar har för effekter så är det i annat än väldigt enkla fall typiskt svårt att intuitivt säga speciellt mycket. Däremot så finns det ett bra matematiskt ramverk som gör att man utan överdrivet mycket algebra kan skriva upp vad som händer (därmed inte sagt att det är svårt att räkna fel ). I grunden bygger det på lite tyngre matematiska koncept så som gruppteori, Fourieranalys, Hilbertrum, etc., men slutproduktens bra–ket-notation i fallet med tillstånd gör det överkomligt att hantera.

Sitter och skriver en labbrapport till Fy 2. En del av lapprapporten kan ses nedan.

Har två frågor:
1. Varför blir den härledda maxhastigheten lägre än den experimentellt uppmätta?
2. Vilka felkällor finns det?

Uppgiften: att studera en harmoniskt svängande presentpåse, vars rörelse registreras av en ultraljudsmätare som mäter påsens avstånd till bordet och en kraftgivare som mäter spännkraften i den fjäder vilken påsen är upphängd i.

Allt var kopplat till en dator och beräkningarna är gjorda med så många decimaler som våra grafräknare + excel + programmet vi använde kan rapportera/beräkna. Sitter och funderar på fråga 2 (felkällor) och har inga bra svar. Då allt gjordes av en dator tas ju mycket av de vanliga felkällorna bort. (Har fler decimaler än bilden visar och har räknat med dessa, men vad jag vet behöver jag inte redovisa fler siffror i beräkningarna, bara i svaret..)

Tacksam för svar.

@TsExi *Trådar sammanfogade*
/moderator