Psykisk sjukdom?

Ett annat tips är väl att ens vänner och familj kan hålla ett vaksamt öga på en så det inte spårar ur allt för mycket vid uppåt svängningarna.

Högfungerande Autism (besläktat med Aspergers)
Bipolär Depression
Pragmatisk Språkstörning (inte sjukdom, men diagnos i vilket fall som helst)

Nu är inte detta psykisk sjukdom, utan neorologisk. Var diagnostiserad med Tourettes Syndrom när jag var barn, vilket jag tydligt hade. Runt 14-15 års ålder började mina symptom trappas av och jag slutade äta tabletter mot det. Jag har inte ätit tabletter sen dess och jag märker aldrig av några tics och har inte längre tvångstankarna jag hade som liten.

Enligt medicinen är inte Tourettes botbart men jag har som sagt inte några symptom längre så .. lol typ.

Åhh vad jag uppskattat den här tråden, så många som skyller på ett gäng bokstäver istället för att ta tag i sitt eget liv

Lite updates. I mars så bestämde jag mig för att det fick vara nog och petade i mig alla tabletter jag kunde hitta hemma. Tog en dusch och kramade sen katten adjö. La mig i sängen och skrev det populära avskedsbrevet och sen blev det svart.
Mitt avskedsbrev cronades iväg för tidigt och "som tur var" så var det en som fick det och kunde ringa de telefonnummer som behövdes för att polisen skulle komma och bryta upp min dörr och återuppliva mig.
Jag hade obefintlig hjärtverksamhet samt andningsuppehåll och i lungorna fanns det massor av kräks.
Jag var så pass i så pass risigt skick att läkarna inte trodde jag skulle klara mig och om jag skulle klara mig så var det väldigt troligt att jag skulle få hjärnskador.
När jag var tillräckligt stabil (men fortfarande borta) så flyttades jag till intensiven. Där vaknade jag till och i tablettruset var jag helt personlighetsförändrad och arg, jag ville ju faktiskt dö och det här var inget fjortisrop på hjälp. Jag levde rövare och drog ut majoriteten av alla slangar i kroppen (även kateten och det var INTE skönt). Blodet rann och jag blev mer och mer förbannad. Jag lyckades ta mig till toaletten och *skämmas* trashade det mesta jag kunde hinna med innan jag blev visad till sängen.
Jag lyckades med en kattunges styrka slå till en av sjukskötarna i magen varav väktare tillkallades och DOM lyckades till slut lugna ner mig. Dom var väldigt duktiga och vänliga, men bestämda.
Jag svävade nu inte i någon livsfara och om jag skulle ha fått hjärnskador var dom i så fall inget farligt.
Jag flyttades till psykakuten och sov ruset av mig, under 100% uppsikt.

När jag vaknade så var det dags att flytta till en sluten avdelning. Jag var inte en fri man och fick gå vart jag ville. Jag flyttades till avdelning 51 på St.Göran. Det skulle visa sig vara det bästa som kunde hända.
Jag är en ensamvarg, introvert datornörd och jag isolerar mig socialt väldigt lätt, sumpat de polare jag hade länge sen. Här på avdelningen märkte jag hur pass skönt det var att vara bland människor. Och dessa människor hade problem som jag hade, jag var inte en outsider. Efter två dagar var jag inte där av tvång utan fick komma och gå som jag ville. Jag stannade där under ca en månad men lämnade stället ibland för att åka till jobbet samt att åka hem till min älskade katt (det fanns folk som kom och höll honom sälskap varje dag).

Jag "provade" på ECT (elchocker) 6ggr som är den minsta behandlingen. Tyvärr gav det inte mig några fördelar utan enbart nackdelar och jag har numera svårt (ännu svårare än tidigare) med minnet samt ibland att hitta ord och bilda meningar.

Jag är numera 75% sjukskriven men har det överdjävligt svårt att ta mig till kontoret och varenda gång jag inte lyckas ta mig upp så blir ångesten värre. Jag har även regelbunden kontakt med psykvården i form av läkare, psykolog (KBT) samt arbetsterapeut.

Tja, det var min historia. Frågor kan naturligtvis besvaras och det behövs inget "tassande runt mig"

"Hang around"-vänner? Vet inte vad det är så jag antar att så inte är fallet hehe.

Nah. Det är ju en av mina problem, men jag jobbar på det. Fast å andra sidan har jag hellre få bra än många halvbra vänner.

Har diagoserat något som heter "Kronisk försämrings syndrom" ( återkommande djupa depressions svackor ). Även Biopolär sjukdom med deppresiva inslag. Socialfobi. Dras även med en personlighetsstörning åt det Schizotypa hållet.

Det är ju delade meningar kring det här med och om ECT. Hur bra det igentligen är. Vissa som lider utav mycket svårarad depression, och där man har provat allt som finns att ta till, och man inte har lyckats bota patienten. Där har ECT varit mycket lyckat. Medans andra som har provat ECT, tvärom fått ett helvete på köpet.

Så man lär ju ställa sig frågan innan man provar ECT, vilka dom poestiva och dom negativa delarna är. För jag vet att har man gått med en svårartad depression under en mycket lång tid, så kan ECT vara sista vägen ut. Har själv inte provat ECT, då man inte har tyckt att det skulle göra någon skilland på sjukdomsbilden. Men fick jag chansen så har jag nog tagit den.

Jag ägnade en veckas "forskande" om ECTs för och nackdelar och eftersom jag kände att jag efter 10 års pillerätande behövde göra något trastiskt så fick det bli så att jag provade det. Men nu i efterhand hade jag naturligtvis inte valt det, men alla kan ju vara professorer med facit i hand
Hur som helst så har jag inte hamnat i några brådjupa deppressioner sen i mars då "incidenten" hände, jag går regelbundet hos psykolog osv. Dock så har jobbet blivit mycket lidande av detta. Det rimmar absolut inte bra att vara programmerare och "seg i kolan".

Orsaken till att det aldrig blev av med ETC för min del, det var inte värre än att man bedömde att det inte skulle ha någon inverkan på sjukdomsbilden. Då jag dras med kronisk depression och är Biopolär så skulle ECT inte ha någon verkan. Det kunde tvärtom vara skadlgt sa man. Och så här i efterhand så kanske det var lika bra att man gav fan i allt vad ETC heter.

Klart det jobbigt när man hamnar i en depression. Men det vikigaste att veta om det är att hur jobbig den depression är, så går det över. Förr eller senare. Det är på det sättet man får lära sig att leva helt enkelt. Varje person som är biopolär har sitt sätt att tackla det hela. Och för mig är det att bara "vänta ut" depression att det ska släppa, gå över.

För det gör det, förr eller senare. Men den jobbiga biten, det är ju att man oxå vet att depression kan slå till när som hellst igen. Så dom gånger man inte dras med någon depression så är man istället extemt framåt, man är så glad uppåt, solen skiner, fåglarna kvittrar. Det finns ingenting i värden man inte klarar av. Man gör 100 saker på en och samma gång. Mycket för att man vet att man lär passa på att orka med att göra dom sakerna man inte klara av dom man ligger i en depression helt enkelt.

Och jag har även en udda egenskap med den posetiva sidan utav att vara biopolär, som gör att jag kan kanna ett viss tvång, att gå in i slumpvis butik och fråga om vad som hellst, man ger skenet utav att man är intresserad utav gud vet vad. Man kan fråga om när man kan tänka sig få hem produkten man frågar om, priset, hur många dom har inne på lagret osv. Man ställer en massa frågor om en totalt ointressnt produkt som man aldrig i vanliga fall skulle kasta ett öga på.

Men så fort man kommer ut från butiken, och man får slappna av lite så släpper själva tvång känslan. Och man då kan börja fundera på vad sjutton vad det var man igentligen gjorde.

Men nu har man left med det det, biopolära under så många år, så det är nu först som man har börjat kunnat leva med det. Så gott det går.

Dom känner ju inte mig, förhoppningsvis. Det enda jag gör, det är ju att visa mig intresserad för någoting. Man ställer en massa intressanta frågor om produkten. Visar mig så intresserad jag bara kan. Så dom har ju ingen orsak till att jag skulle lura dom på något sätt. Och det gör jag ju inte heller. Jag visar ju bara ett intresse för någoting som jag innerst inne, långt innom mig vet om att jag inte vill ha.

Och så när jag har fått den informationen som jag är ute efter, så får jag ta och komma på någon dålig ursäkt för att tacka för mig och sen gå.