Sur, Ledsen, Galen?! Skriv av er här!

Det pågår så mycket skit just nu att idag på butiken satte jag kortet i läsaren för att sedan börja leta i plånboken efter den. Kollar i plånboken, fick sån panik, och sedan sa jag till kassörskan att jag tappat kortet och undrade om det går att swisha..

Skickades från m.sweclockers.com

Jahapp, då var det dags o skapa en wall of text här då jag känner att jag måste skriva av mig...

För 1.5 år sedan började jag få diverse problem med andningen, trötthet osv men ignorerade det i vanlig ordning.
Sedan fick jag fler och fler anfall vid olika tillfällen som jag trodde var rejäla allergianfall men till sist så brast det och jag kände mig tvungen att söka till VC
Visade sig att mitt blodtryck var åt helvete, och att min föregående VC ignorerat värdena totalt och undersökningar började
Min mage blev allt sämre, och till sist vågade/kunde jag inte ta mig till jobbet ens längre pga att jag kort sagt riskerar skita på mig varje dag och vården kom med domen att jag behövde utredning
Visade sig också att jag har sömnapne med utredning som följd o nu tvingas sova med en andningsmaskin, den utredningen tog över 6 månader, jag har inte sovit ordentligt på sådär 20 år innan heller så det har ju inte direkt fixat till det bättre heller

Såklart visar det sig att jag inte har allergin att skylla på längre, jag får helt enkelt panikattacker och ångestattacker såpass starka att jag inte kan andas och har en djup depression ovanpå det och cirkusen börjar.

Magundersökningar på löpande band, men med varje gång får jag vänta 2-3 månader som minst
Celiaki misstänks men jag vidhåller att det omöjligt kunde vara orsaken då jag käkat glutenfritt i månader utan att något förändrats.
Blir förflyttad till specialsjukhus på magproblem och får mer undersökningar och de bekräftar att det lär inte vara problemet, mer undersökningar igen

Får väldigt ont i fotleden med jämna mellanrum, de tror på gikt och medicineras i flera omgångar under ett halvår tills jag blir förbannad och kräver mer undersökningar efter att en penciliin behandling 2 dgr senare knappt kan ens resa mig upp
Visar sig att jag har frakturer i brosket i fotleden som jag gått runt med smärta i över 8 jävla månader?!
Får vänta 4 månader på operation

Operationen går bra, sövd o grejer och får komma hem med smärtstillande
Börjar få ont i vaden, tror på träningsvärk pga hur jag får gå med kryckor och en slags stövel för att låsa leden

Får sen ont i ryggen som fan, gör ont att andas och till sist så gör det så ont att jag vågar inte annat än ringa ambulans
Tuppar av i ambulansen pga smärtan, vaknar på akuten, tuppar av igen och de ger mig smärtstillande
Visar sig efter röntgen av lungorna att jag har lungemboli (blodproppar) i lungorna
Sen efter mer undersökning så har jag även lunginflammation
Propparna visar sig ha uppstått efter operationen, fanns inga misstankar om att jag skulle få det heller innan
Hostar blod, 3 dygn med en smärta från helvetet på sjukhuset, suverän personal dock!!
Får komma hem, hostar mer blod och sen måste jag lämna mer blod idag och massa andra prover, tar mig 30 min att hoppa med kryckorna enkel väg till VC

Jag är så sjukt trött på det här, gråter mig till sömns på kvällarna innan sömnmedlen sätter in, psykiatrin är överfull och de vägrar ta emot mig utan fördröjer allt de kan med krav på prover osv
Har tankar om att det är bättre att jag inte fötts och ofta att jag orkar inte mer besvär igen, blir det något nytt i sjukdomsväg så kommer jag förmodligen bli totalt handlingsförlamad

Jag har goda vänner som stöttar, och en stuga och båtar där jag kan koppla av lite, önskar ofta inget hellre än att flytta dit på landet för att slippa allt men vet att mina sjukdomsbesvär tar jag med mig

Just idag har jag en såndär nattsvart dag, solen lyser ute och jag borde vara glad att jag lever då det var lite nära ögat med lungorna och propparna
Men likväl är jag dyster och undrar om min mage någonsin blir bra och att jag slipper alla dessa infektioner etc

Förlåt för långt inlägg, behövde bara få det ur mig till folk som inte känner mig.

Det faktum att du mår dåligt över djurets lidande bevisar att du är en empatisk och bra människa.

Kan relatera, jag var själv nere i den där skiten i vintras. Vanliga vinterdepressionen blev inte bättre av en hög dos av isotretinoin, relationsproblem, osäker framtid med både jobb och boende samt diverse andra hälsoproblem. Kunde åka runt i bilen i timmar, spela musik på full volym och låta tårarna rinna. Jag slutade till och med träna en period för jag orkade inte träffa folk på gymmet. Efter ett tag började jag träna igen men då på gymmet på jobbet och jag planerade så att jag skulle ha så liten risk som möjligt att behöva träffa någon annan människa på jobbgymmet (det är oftast tomt). Jag jobbade all övertid jag fick (51 timmar i januari, 48 timmar i februari) för att komma bort från verkligheten. Väl på jobbet så kändes det ganska ok, mina få kollegor kände mig inte och ställde inte en massa frågor och jag kunde grotta ner mig i jobbet för att få tankarna på andra banor.

En underliggande faktor till min depression var nog problem med själförtroende och självkänsla. Jag kände mig värdelös och oönskad, som att jag var en börda för allt och alla. Efter några månaders helvete så började jag skriva en lista. Det fick bli på google keep för det kunde jag komma åt via telefonen och den hade jag alltid med mig. Jag skrev ner alla bra/positiva saker som hände under dagen. Varje kväll innan jag gick och la mig så läste jag igenom det jag skrivit ner senaste dagarna och tänkte tillbaka på dom stunderna. Det finns mig att inse att allt inte bara var skit. Att folk faktiskt uppskattade mig och att jag inte var totalt jävla värdelös. Listan växte och växte och efter några veckor kände jag att jag behöver nog inte skriva mer, för jag hade lyckats övertala mig själv att jag var värdefull ändå.

Jag äter fortfarande samma höga dos av medicinen, jag har dumpat majoriteten av alla relationer senaste månaderna för att inte ha så mycket folk att oroa mig för/tänka på. Jobbsituationen har löst sig men boendesituationen är fortfarande osäker. Kroppen är i betydligt mycket sämre skick än i vintras tyvärr. Men jag mår ändå bättre nu, för jag vet att jag duger som den jag är och även om jag aldrig vinner någon popularitetstävling så vet jag att det finns åtminstone någon eller några där ute bryr sig om mig och uppskattar mig.

Vägen tillbaka är långsam och det kan kännas som en sjuhelvetes uppförsbacke eller till och med en rak vägg, men det går, det gör det alltid. Om du kan så försök fundera över vad det är som bekymrar dig, vad som gör att du mår dåligt. Kliv ur din kropp och se ditt liv från utsidan. Om du kan identifiera VAD som gör att du mår som du mår så har du en bra början till att bekämpa det. Var inte rädd för att tänka på dom "små och löjliga" sakerna. Ingenting är litet och löjligt. Det kan vara en liten skitsak som gör att man får värsta ångesten men det är inget fel med det, vi reagerar alla olika på olika saker.

Nu medan jag skrev så kom jag på en annan grej som hjälpte mig lite. Jag laddade ner Headspace till telefonen och körde deras trial grej innan sängdags i sju eller tio dagar eller hur lång den var. Det kändes skitlöjligt i början men jag lärde mig några nyttiga saker av den ändå. Funderade på om jag skulle betala för sån där prenumeration på Headspace men äh, jag klarar mig fint utan än så länge. Om jag skulle få en till depressionssvacka nån gång framöver så kanske jag testar det dock. Men prova gärna gratisdelen i alla fall

Blev ambulans in med sambon i lördags, sedan dess har hon varit inlagd då läkarna försökt lista ut vad som hänt. En möjlighet är en "mild stroke" i lillhjärnan. Symtomen - yrsel, botdomningar i ansiktet, flackande blick mm. kom och gick i några timmar under lördagen men sedan dess symtomfritt. Har varit hemma på permission i ett dygn nu och imorgon förmiddag ska vi vara med på ronderingen och höra med läkaren vad som händer.

Nu ikväll antar jag att jag börjat slappna av och börjat bearbeta vad som hänt och vad som kunnat hända vilket också leder till den sedvanliga "input overflow" där jag inte kan sortera tankarna, få de i ett vettigt mönster eller komma fram till en konkret tanke att nöja mig och sedan gå vidare. Övrig, ny input - en fråga, en begäran, oavsett hur snällt den uttalas blir som en enorm puckel som jag inte vill eller kan hantera. Jag blir lättretad på omgivningen, människor, saker och allt som blir minsta motstånd. Vill isolera mig, ut i naturen, påta i trädgården. Men, det går inte.

Sambon är 28 och rullstolsburen sedan födseln (ryggmärgsbråck), vardagen är normalt svårare för oss än andra par, men det är gemensamma svårigheter och vi har tagit oss igenom mycket redan och kommunicerar väl. Vi har hemtjänst några timmar i veckan vilket är skönt, men vardagen är till stor del upp till mig att få att fungera.

Situationen idag som sådan är en i mängden, jag känner igen beteenden och mig själv, ser ett mönster, försöker hitta bättre sätt att hantera situationen varje gång.

Det jag har konstaterat är att det alltid är en dag i morgon och att det vänder så småningom, och då mår vi faktiskt helt fantastiskt. Nästan oförskämt bra. Det är vad som gör det hela värt det.

Skickades från m.sweclockers.com