Jag skriver av mig lite angående en vän. Jag har känt honom sen födsel, våra familjer har rest mycket tillsammans och till stor del skulle jag kalla honom min bästa vän. Nära på att jag vill kalla honom för min bror då vi utvecklat ett sån nära relation. Men på senaste tiden har jag börjat bearbeta saker som har hänt förr i tiden och hur han har behandlat mig, trots att han kallat mig för sin bästa vän.
Den kanske mest uppenbara händelsen som jag grubblar på hände för ett antal år sedan. Jag skulle fira min födelsedag. Jag, han och några av hans vänner drog ut på klubb. Jag, som inte kunde hantera alkoholen vid det här laget (numera nykterist), blev alldeles för full och utslängd ifrån klubben. På väg ifrån klubben till en snabbmatsrestaurang började jag känna mig extremt full, så pass full att jag behöver hjälp; jag kunde inte ta hand om mig själv kände jag. Jag försöker ringa honom gång på gång men inget svar, tillslut efter säkert en 15 misslyckade samtal svarar han. Jag säger situationen - i bästa mån, och självklart utöver det att jag blivit utslängd - och i svar får jag något i stil med "Jag kan inte höra dig, men du får ha en fantastisk födelsedag!" och lägger på samtalet. Vid det här laget ligger jag utslagen på marken och väntar helt ärligt bara på att bli omhändertagen. Jag försätter ringa min vän, för jag sov över hos honom/hans familj den helgen (tror vi var ute på en fredag så hade precis kommit över innan vi drog ut). Jag ringer honom oavbrutet totalt ungefär 40 gånger innan jag på något sätt lyckas stappla mig iväg till en taxi. Lyckas förmedla till chauffören adressen till hans hus, hela tiden spyendes och knappt möjlighet att stå. Väl hemma hos honom märker jag - han bor i ett attefallshus på tomten - att det är låst och jag vill inte förnedra mig totalt och börja knacka hos hans föräldrar så jag somnar på en solstol. Någon gång på morgonen kommer han hem och blir glatt överraskad att jag sitter där sovandes utan någon antydan på oro.
Den kvällen tänker jag mycket på i nutid, han har sagt förlåt, men endast när jag tagit upp det i ett senare skede. Det får mig verkligen att tänka över vad för slags vänskap han ger mig. Speciellt med tanke på att något liknande hänt honom minst två gånger. En gång spydde han ner hela mig och somnade i min säng medans jag hade fest hemma, jag såg över honom konstant, såklart, för det är väl vad vänner gör om man blir för full? En annan gång hade han försvunnit från klubben och jag ringde honom hela tiden och letade överallt (vi var utomlands). När jag inte hittade honom så drar jag ifrån klubben och hittar honom på hotellet sovandes, fy fan vilken lättnad att se honom vid liv tänkte jag! Men han verkade inte ha något bry i sig när jag behövde hjälp. Vem fan märker inte 40 missade samtal? Vet att han hade ljud på. Vem fan oroar sig inte för sin vän som man inte sett av på flera timmar, när man bara är några få som gått ut?
Börjat grubbla på det här mera i nutid då jag inte riktigt känner av några bra vibbar ifrån honom längre. Kan inte riktigt sätta i ord varför, men han agerar översittare ibland tycker jag. Han har en nonchalant stil mot mig kan jag tycka och verkar inte särskilt intresserad över hur mitt liv är och hur jag mår. Många gånger har jag behövt hitta på något annat en helg då han frekvent glömmer bort saker vi planerat en/två veckor innan. Han ska på grillkväll, han ska vara med en annan vän, dittan och dattan. Inte ens en enda gång har han aktivt frågat om jag vill följa med, det gör jag om han vill hitta på något, för det är väl vad en vän gör?
Jag börjar mer och mer känna att han inte är en vän till mig. Riktigt tråkigt, speciellt då vi känt varandra hela våra liv!
