Nog finns det en organisering som är ämnad att undvika allt för stor maktkoncentration utan skälig balans. Men det här området lider av hur lite information som myndigheterna delar med sig av. Det gör det svårt att som vanlig, dödlig, att få en känsla av hur dessa tvångsmedel används, när var och hur. Är det effektivt? Vem påverkas? Fungerar domstolen som filter mot missbruk?
Hemlighetsmakeriet är förtroendets stora fiende. Från ordningsmaktens och regeringens sida finns också en politisk dimension av propagerandet för nya tvångsmedel. Det riktar uppmärksamheten från de organisatoriska problemen, där man ständigt lovar att med nästa maktmedel, nästa övervakningslättnader och nästa investering kan börja utföra sitt myndighetsuppdrag. Får vi bara nästa verktyg kommer bovarna åka dit! Men det är samma retorik varje år.