Inlägg

Det är ingen praktisk skillnad på att hävda garanti eller reklamation, kunden behöver alltså inte kräva det ena eller det andra. Säljaren är skyldig att, oavsett vilket "ord" konsumenten använt, tillgodo se att ärendet hanteras på det, för kunden, mest fördelaktiga sättet.

Alltså, om garantivillkoren är mer generösa än reklamationsrätten så är det dessa som gäller, är reklamationsrätten mer generös är det istället den som ska användas, för "golvet" från KKL är alltså tvingande.

Du behöver inte alls hävda din rätt, utan du kan köpa produkter som visar sig vara skräp och går sönder trots normal användning, och sedan kan du öppna plånboken själv och köpa en ny produkt. Det finns ingen som kommer hindra dig från det. Men att du klagar på folk som endast försöker hävda sin rätt, det är lite magstarkt.

Det spelar ingen roll om varan utgått, eller är slut på lager hos säljaren eller what ever. Lagen tar höjd för detta och säljaren kan endera leverera en annan, likvärdig vara, alternativt så kan du köpa en likvärdig vara hos en annan återförsäljare, och kräva ersättning för mellanskillnaden av säljaren (s.k. täckningsköp).

Man behöver ju inte börja med att ta in en jurist. Man börjar med att kontakta säljaren och begära att få felet avhjälpt eller köpet hävt. Man kan presentera bevisningen man har från den tidigare ägaren och försäkringsbolaget. Även om det kanske inte är så troligt, så är det dumt att börja betala en jurist innan man ens vet om det finns en tvist.

Om säljaren vägrar så har man två vägar att gå, ingen är väl kanske riktigt snabb. Skickar man in en anmälan till ARN, så är det kostnadsfritt, och säljaren kommer inom några arbetsdagar få en kopia av anmälan och en begäran om att inkomma med sin version av händelsen. Detta sätter fart på i vart fall halvseriösa handlare, som tycker det är enkelt att säga nej till en kund, men tycker det är svårare att skicka in en motivering till ARN.

Är säljaren dock helt utan skrupler så struntar man väl högaktningsfullt i ARN, och enda vägen framåt är i så fall en stämning i domstol. Men det kan som sagt bli kostsamt (framförallt om det finns en risk för att säljaren ändå har rätt, även om det vid en första anblick kan tyckas orimligt).

Det uppenbara är såklart att först prata med säljaren, men om det inte bär frukt hade jag personligen börjat med vägen via ARN.

Här kan det dock finnas ett problem när det kommer till det faktum att bilen läcker olja. Om bilen skulle skära på grund av för låg oljenivå, så kan den kostnaden drabba köparen, om denne fortsätter köra med en bil som man vet läcker olja. Man är skyldig att begränsa skadan. Så det bästa vore ju om säljaren kan tillhandahålla en lånebil medan en eventuell tvist kan lösas, men det kanske inte heller är så sannolikt att man kommer göra. Om man känner sig väldigt trygg med att man får rätt, så kan man såklart hyra en bil under tiden och sedan kräva ersättning för dessa omkostnader. Men det är ju en kalkylerad risk i så fall.

Det går inte att "ringa och prata med ARN", man kan skicka in en anmälan, men det gör man först när en tvist de facto har uppstått där man inte kommer överens.

@lossah
Vill man ha råd så kan man testa läsa på HallåKonsument, de har en specifik sektion om bilköp.

Även konsumentverket har lite skrivelser om just bilköp.
Här nämns onormal oljeförbrukning som ett "objektivt fel".

Om bilhandlaren är ansluten till MRF ska det medfölja en varudeklaration, om bilhandlaren ska ha någon chans att ducka ansvar så bör ju detta "fel" listats i en sådan varudeklaration. Då kan det i så fall landa på köparen, om man inte kollat i varudeklarationen (såklart förutsatt att sådan fanns tillgänglig). Annars har jag svårt att se att detta inte skulle klassas som ett ursprungligt fel, framförallt med försäkringsbolagets utredning, där de valde att lösa in bilen istället för att reparera.

Som konsument har man i första hand rätt till att säljaren reparerar felet, om så inte är aktuellt (exempelvis om det är för dyrt), så kan man få prisavdrag (inte aktuellt i detta fall, om nu bilen läcker olja på ett sätt som ges uttryck för), sist kvarstår då hävning av köpet.

När jag skrev mitt svar så hade du inte hänvisat till något ARN-beslut, det har du lagt till i efterhand (ungefär samtidigt som jag postade mitt svar). Men vi kan absolut behandla det nu. Det här avgörandet handlar om att säljaren har rätt att undersöka felet, att så skulle vara fallet torde det inte råda några som helst tveksamheter om.

Säljaren menar att undersökning och eventuellt avhjälpande/omleverans (alltså hela processen, från start till mål) beräknas ta 3-4 veckor. Konsumenten å sin sida tycker att redan 2-3 veckor är oskäligt lång tid och ville därför häva köpet direkt, utan att ge säljaren möjlighet att undersöka varan.

Ingenstans står det här att säljaren kräver 1 vecka för att undersöka felet och sedan ytterligare 3 veckor för att reparera felet. Det är något som du själv fantiserat ihop efter att ha kollat på siffrorna. De ger ett spann, där den första delen är helt inom den praxis som nämnden själv har satt, men de tar även höjd för att de kanske behöver lite mer tid än så. Detta ska då ställas mot att konsumenten inte vill ge dem chansen att ens undersöka varan, inte ens om det tog 2-3 veckor. Om vi lägger på ytterligare någon vecka, att säljaren beräknade att de behöver 5-6 veckor för att undersöka och åtgärda felet, och konsumenten ville ge dem de cirka 3 veckorna som anses vara praxis, är du då säker på att ARN beslut hade blivit samma?

Detta beslut har alltså oerhört lite med vår diskussion att göra. Visst, ARN säger inte "App app app, 3 veckor är absolut max, så om ni klarar er på det och inte en dag mer, så är det okej". Men det har jag aldrig hävdat heller. Jag har hävdat att nämndens praxis säger att skälig tid är 3 veckor, men att det givetvis kan finnas undantag. Ett sådant undantag torde kunna vara när konsumenten inte ens vill ge säljaren det som nämnden själv har ansett som skälig tid i normalfallet, utan vill häva köpet på studs.

Essensen i vår diskussion, som jag alltså vände mig mot, var att du hävdar att den skäliga tid som ARN har angett praxis för, endast gäller själva tiden det får ta att reparera varan, och att det därtill får läggas skälig "extra tid" för att transportera varan (från och till köparen) samt undersöka varan, som alltså inte hör till dessa 3 veckor. Det hade ju betytt att 5 veckor anses vara fullt normal tid för att hantera en reklamation (2 + 2 dagar i transport, en vecka för undersökning och 3 veckor för reparation). Det här menar jag är något som du själv har kommit på, för någon sådan indelning i flera olika "skäliga tider" nämns varken i lagtexten, i förarbetena till lagen, eller någonstans i det ARN-beslut du själv länkade (som på något sätt skulle styrka din tolkning).

Så till skillnad från dig, så gör jag en tolkning av det som faktiskt står i lagtexten. Du har hittat på ett helt eget koncept om olika påförda skäliga tider, som det inte finns något som helst skrivet om

Jag har aldrig någonsin sagt att alla reklamationer alltid ska ta 2-3 veckor, jag har sagt att praxis för skälig tid är angiven till 3 veckor, och det är således kring den tiden man ska kunna förvänta sig att ha fått tillbaka en felfri vara. Det betyder som sagt inte att jag hävdar att man dagen efter dessa 3 veckor har förflutit kan häva köpet ovillkorligt, även om produkten är skickad på posten och är framme hos konsumenten en dag senare.

Tidigare i tråden så nämndes det att 5-6 veckors ledtid på serviceverkstäder är normalt, och det var där diskussionen startade, för det menar jag inte är förenligt med skälig tid.

Ett av världens största elektronikföretag, som jag ändå vill hävda är ett sunt företag, har dock i sina svenska köpvillkor en klausul som jag vill hävda är oförenlig med KKL. I början av deras villkor står det att vid tillfället man får bekräftelsemailet (som innehåller dessa villkor), så har ett bindande avtal ingåtts mellan säljaren och köparen. Längre ner i villkoren, så ger de dock sig själva rättigheten att på eget bevåg, utan specificerade orsaker, annullera beställningen och därmed frånträda det ingångna avtalet fram tills att leverans har skett. KKL dikterar i vilka fall det är möjligt att frånträda ett ingått avtal, men dessa köpvillkor skulle alltså ge säljaren långt mer vidgade rättigheter att frånträda avtal. Det torde alltså vara oförenligt med KKL.

Det här vill jag mena är väldigt vanligt, att man reserverar och friskriver sig från både det ena och det andra i sina köpvillkor. I kontakt med konsument så hänvisar man sedan till sina villkor och de allra flesta köper detta utan vidare mothugg. Det är alltså ett sätt att bli av med de minst kunniga och påstridiga konsumenterna, och det förekommer även bland vad som i övrigt anses vara rekorderliga företag.

Du har inte presenterat något beslut som ger stöd för din tolkning av 3+1 vecka (plus dagar i transport). Det är inte vad ARNs beslut handlar om och det du hävdar går helt enkelt inte att tolka ur det beslutet. Det enda beslutet säger är att säljarens linje (3-4 veckor) är mer rimlig än konsumentens linje, som inte ens ville ge säljaren 2-3 veckor och ville häva köpet direkt.

Du är fri att lämna diskussionen när du vill, jag har inte någon avsikt alls att försöka hålla dig kvar. Det är dock lite lustigt hur du först säger att denna diskussion inte är givande för någon alls, och att du därför tackar för dig, men strax därefter så gör du ett tillägg till ditt inlägg och mer än dubblerar inläggets längd...

Hela kapitel 5 handlar om påföljder vid köprättsliga fel på varan, den är alltså inte applicerbar om något köprättsligt fel inte finns. När en reklamation anmäls så använder sig köparen av kapitel 5 och presumtionen att det finns ett köprättsligt fel, och kan exempelvis kräva avhjälpande eller omleverans (eller för den delen hävning). Köparen har också rätt att hålla inne med betalningen i väntan på att reklamationen hanteras. I de allra flesta fall så har mycket riktigt säljaren rätt att undersöka varan, fram tills att så har skett så har köparen fortfarande stöd av kapitel 5 (alltså exempelvis att fortsatt hålla inne med betalningen). Om säljaren undersöker varan och om man kan konstatera att något köprättsligt fel inte föreligger, så faller med ens hela kapitel 5. Köparen kan alltså inte längre hålla inne med betalning, eftersom lagstöd för detta saknas i och med att något köprättsligt fel inte existerar. Här förstår jag inte hur man kan göra tolkningen att 3§ är applicerbar "i väntan på utredningen", men att tredje stycket i 4§ inte är applicerbart förrän efter att säljarens utredning är klar. Vad exakt grundas det på?

Ja, säljaren har (i de allra flesta fall) rätt att undersöka varan innan denne bestämmer sig för att gå med på kundens krav om avhjälpande/omleverans/hävning, etc. Bara för att detta är sant blir inte min tolkning falsk. Man måste alltså förhålla sig till det faktum att hela processen måste ske inom skälig tid. Det finns alltså inte två (eller fler) "tidskomponenter" här, där själva undersökningen ligger utanför vad som är skäligt för avhjälpande/omleverans. Säljaren måste alltså på den tid som anses vara skäligt ombesörja att de undersöker varan, tar ställning till om felet är av köprättslig art eller inte, och sedan levererar en godtagbar lösning på problemet (om köprättsligt fel föreligger). Har man snabba leveranskedjor till sina serviceverkstäder får man således mer tid till att undersöka och reparera produkten. Har man långsamma leveranskedjor och har lång kö att påbörja undersökningen av en vara, så får man mindre tid på sig att reparera den.

Vad menar du händer om det tar två veckor från att konsumenten lämnar in varan till säljaren, tills att säljaren har hunnit undersöka varan och konstaterat att det föreligger ett köprättsligt fel? Har säljaren då lagt oskäligt lång tid på att undersöka varan, och även om de är beredda att göra en omleverans på stört (alltså allt som allt 2 veckor), så är det redan för sent och köparen har rätt att häva köpet?

Jag skulle dessutom även vilja hävda att själva undersökningen (i vart fall när det kommer till tekniskt komplicerade produkter), sannolikt är svårare och mer tidskrävande än själva reparationen. Du har redan plockat isär produkten för att konstatera felet, för att åtgärda det ska du i många fall kanske bara byta ut en komponent. Detta görs i många fall av samma person som har undersökt varan, vid samma tillfälle som undersökningen sker (förutom i undantagsfallet att någon reservdel faktiskt saknas). Så varför skulle det vara skäligt att få 3 gånger så lång tid på sig att reparera felet, som att undersöka och utreda det? Jag menar alltså att du kan spendera 3 veckor med att felsöka, och sedan besluta om att godkänna omleverans. Du menar att man bara har en vecka på sig att göra samma sak, men sen får man 3 friska veckor på sig för att reparera felet. Det saknar rimlighet på så många plan.

Så alltså ingen som helst källa för något av dina påståenden, utan endast din erfarenhet från att ha arbetat med olika typer av reklamationsärenden för företag?
Ovan kan betyda allt från att du är extremt kunnig om juridiken runt konsumenträtt, till att du vet vad din arbetsgivare har för tolkning av vad som gäller. Jag har varit i kontakt med flertalet representanter för olika företag och kunskapen om KKL varierar oerhört mycket. De allra flesta har väldigt låg till ingen utbildning och har nog aldrig ens läst KKL. Jag säger inte att det är du, jag säger bara att detta inte är ett scenario där "trust me, jag har jobbat med detta" räcker som motivering.

Jag är väl medveten om att lagstiftaren inte har stipulerat den exakta tiden som får anses vara skälig, det har ARN tagit fram praxis för baserat på lagstiftningen och dess förarbeten.

Nej, men hela utläggningen känns tämligen överflödig, då ARN är en högaktat instans i dessa frågor, och diskussionen inte rör frågan om huruvida säljaren kommer följa rekommendation eller inte.

Så du menar att själva undersökningen får ta exakt hur lång tid som helst, att skälig tid endast gäller från det datum då säljaren konstaterar att ett köprättsligt fel faktiskt föreligger? Så man kan slänga alla reklamationer i en stor hög och behöver aldrig ens undersöka sakerna, för den enda tidsbegränsningen uppstår först när felet verkligen konstateras?

Om du provar att läsa om paragrafen jag hänvisade till igen, så ser du att avhjälpande eller omleverans ska ske inom skälig tid från att konsumenten framställde sitt krav. Det står inte "skälig tid från att näringsidkaren konstaterat att köprättsligt fel föreligger".

Som sagt, din tes faller på sin egen orimlighet. Under förutsättning att ett köprättsligt fel föreligger, så behöver säljaren transportera, undersöka, reparera och återbröda varan inom skälig tid. Om man vid undersökningen konstaterar att inget köprättsligt fel föreligger så faller alla paragrafer i KKL, och man kan exempelvis ta ut felsökningsavgift, etc. Men fram till att det är konstaterat så måste man behandla ärendet som en giltigt reklamation. För om det är som du hävdar, så kan man inte använda något från KKL innan man har konstaterat ett köprättsligt fel. Som ditt egna tillägg nämner, så får exempelvis kunden hålla inne med betalning vid en reklamation. Men det kan man ju inte göra då förrän säljaren har konstaterat felet, så att det faktiskt är en reklamation. Så även om man har skickat in varan så får man inte hålla inne med betalningen enligt din tolkning?

Naturligtvis är det så att ARN inte på något sätt kan påtvinga åtgärd enligt sina rekommendationer, men i stort sett alla seriösa aktörer följer ARNs rekommendationer och många skriver dessutom ut detta i sina köpvillkor. Har man däremot köpt något Tommys Teknikhörna så är det inte alls säkert att man kan räkna med att de följer rekommendationen, men har man handlat på en välrenommerad återförsäljare så ska man inte behöva oroa sig för att de inte följer ARNs rekommendationer. Så din text uppfattas lätt som aningen "alarmistisk".

Det här var en ytterst intressant tolkning, har du möjligtvis någon källa till din väldigt kreativa tolkning av reparationstid?

För mig framstår det som oerhört märkligt, ja snudd på vansinnigt, om lagstiftaren nu har varit supertydlig kring tiden själva reparationen av produkten får ta, men lämnar all övrig hanteringstid helt där hän. Som att lagstiftaren skulle tycka det är orimligt om någon sitter och skruvar i produkten i mer än 3 veckor, men att felsökning, transporter och all annan administrativ mumbojumbo helt ligger utanför detta och nämns överhuvudtaget inte i förarbeten eller annan rättslig vägledning.

KKL är skriven för att skydda konsumenter och har således konsumentens intressen i fokus. Om man läser innantill i KKL (5 kap. 4§ 3 st.), så har jag oerhört svårt att se att man finner stöd för din tolkning. Det står nämligen ingenting om reparationstid, utan det står ordagrant följande:

Den enda rimliga tolkningen är att konsumenten ska ha en fungerande vara tillbaka i sin besittning inom skälig tid, oaktat om det förekommit omleverans eller avhjälpande (alltså reparation). Om sedan säljaren väljer att lägga 90% av tiden på kringliggande administration och transport, och bara 10% på faktiskt reparation, eller vice versa, har ingen som helst bäring på konsumentens rättigheter. Man kan alltså inte skicka alla sina reklamationer med båt till Kina för att där repareras supersnabbt, men i övrigt spendera 2-3 månader på en båt och tänka att man med stöd av din tolkning skulle ha ryggen fri...

Standard enligt vem?
Huruvida "många" verkstäder har 6-8 veckor är helt irrelevant i frågan. Praxis från ARN är cirka 3 veckor i normalfallet. Tills att den praxisen ändras spelar det ingen roll hur lång kö Power har hos de verkstäder de anlitar, det är helt och hållet Powers problem.

Att återkoppla i sig är ju inte huvudproblemet här, det spelar ingen roll om ÅF hör av sig varje vecka och säger "vi väntar fortfarande på verkstaden", det handlar om tiden det är rimligt att konsumenten tvingas vara utan den vara man köpt.

Varför är det rimligt? En reklamation ska hanteras skyndsamt, där det brukar talas om cirka 3 veckor som en rimlig fingervisning. I detta fall har det tagit dubbelt så lång tid. Problemet verkar ha legat i Powers okunskap om alternativt ovilja att efterleva Konsumentköplagen.

Beroende på situation och vara så kan det vara helt legitimt att vid dröjsmål själv lösa sitt problem genom att genomföra täckningsköp hos en annan säljare, och sedan kräva den ursprungliga säljaren på skadestånd för att täcka köpet. Sen är det ju i sig alltid en risk, att man själv gör samma bedömning som ARN eller rättslig instans vid tvist. Så det är ju givetvis en enklare rekommendation att ge om det är tal om ett kylskåp än en läsplatta, men rent principiellt kan alltså inte säljaren ligga i oskäligt dröjsmål.

Hur vet du att de aldrig skickade ut en räkning?

Men hur menar ni att avsändaren ska garantera att mottagaren har fått sin faktura? Ska de börja med delgivningar och fysiskt jaga fatt på varenda gäldenär för att delge dem skulden varje månad?

Det faktum att brev försvinner i posthantering lär väl inte komma som en nyhet för någon, och det finns som sagt ingen feedback för avsändaren att få när ett brev har levererats, så det är fullständigt omöjligt för avsändaren. Mottagaren däremot borde känna till vilka avtal man ingått och när man förväntar sig en faktura, om man saknar den kan man kontakta fordringsägaren för att få de uppgifter man behöver.

Alternativt så kan man såklart flytta in i innestående sekel och ha en digital brevlåda, där brev inte kan "komma bort" på vägen.

Zeekr 001 borde också kunna uppfylla de flesta av dina krav (och även kommande Polestar 4, men där finns inget officiellt pris ännu).