HDMI, skalning och G-sync
Anslutningen som gäller är förstås Displayport vilket är ett krav för att köra Nvidia G-Sync och skärmens fulla kapacitet i form av 144 Hz eller hela vägen upp till 165 Hz vid överklockning. Ja, du kan fortfarande driva skärmen med ett AMD-kort ifall du är beredd att betala mycket pengar för sådant du inte kan använda, till exempel överklockningen och förstås G-Sync.
Via HDMI når vi till 2 560 × 1 440 pixlar i 60 Hz och inget mer. Broschyren säger ”HDMI 1.4” och som brukligt är frågan vad i version 1.4 av HDMI-specifikationen som avses. Det är i alla fall inte kapacitet till 300 MHz pixelklocka för HDMI-anslutningen vill inte köra ett enda millihertz över 60 Hz. Även 1 920 × 1 080 pixlar är låst till 60 Hz, trots att den HDMI 1.4-specificerade pixelklockan har kapacitet till 120 Hz. Ingången är helt enkelt strypt på den här produkten och det har inget med HDMI-versioner att göra.
Nu är det i alla fall välkommet med en extra anslutning för bild. Då går det att koppla in sin bärbara, sin spelkonsol eller liknande och använda skärmen. En enkel HDMI-switch för några hundralappar kompletterar denna enda ingång ifall det behövs fler. Tidigare generationen G-Sync-skärmar har inte den här möjligheten, något som blivit en dealbreaker för många användare. Bättre, men vi hade gärna sett mer kapacitet.
Skalning
Uppskalning av 1 920 × 1 080 pixlar ser halvt om halvt vettigt ut. Skalningen i skärmen prioriterar en karaktär som inte ger allt för mjuk och smetig text och grafik. Istället används en del kantförstärkning vilket får svart text att te sig vitkantat. ”Sockrade kanter” så att säga. Detta gäller via HDMI alltså.
Skalningen över Displayport sker via grafikkortet. Skärmen rapporterar fortfarande 2 560 × 1 440 pixlar. Det är så det fungerar med skalning och G-Sync.
Vid anslutning över HDMI använder skärmen en egen skalning och den skiljer sig ordentligt från hur grafikkortet löser uppgiften. Det bästa vore ifall du kunde välja karaktär själv.
Kör vi 1 920 × 1080 via Displayport och ett G-Sync-kapabelt grafikkort kommer grafikkortet att skala bilden. Det ger ett helt annorlunda intryck. Ingen kantförstärkning men väl den mjuka lite diffusa känslan av fetstilad text. Som alltid med uppskalning är det inte helt självklart att klassa något som bättre eller sämre. All uppskalning som inte omfattar jämn pixel-till-pixel-nivå innebär en försämring eller förvrängning. Pest eller kolera om man så vill. Alla har vi våra preferenser. Nu får du det ena eller det andra beroende på om du kör Displayport eller HDMI.
En positiv iakttagelse är 50 Hz över HDMI flyter som det ska flyta ifall du har tanken att plugga in en digitalbox, köra DVD-filmer eller liknande som arbetar i den frekvensen. Andra skärmar repeterar bildrutor för inkommande 50 Hz-signaler och återger dem i 60 Hz med extra ryckig bild.
G-Sync från 30 Hz och uppåt
Fördelen med Nvidia G-Sync är att du vet vad du får. Här synkroniserar bilden inom intervallet 30 fps hela vägen upp till 165 fps ifall du kan överklocka. Det fungerar precis som väntat när vi kliver under 30 Hz. G-Sync aktiverar då en v-sync som steglöst tar oss nedåt.
Displayport och G-Sync-kapabelt Nvidia-grafikkort är grundkravet för att använda skärmen fullt ut. Detta är GTX 780Ti och det kan inte använda överklockningen utan är begränsad till 144 Hz.
Är du ute efter adaptiv synkronisering fungerar det som allra tydligast inom intervallen 30–80 fps någonting. Lägre än 30 fps vill man sällan gå i vilket fall. Når man över 80–100 fps kvarstår de positiva effekterna, men det blir också svårare och svårare att särskilja från normalt icke-G-Sync-körande när du kan rendera spelen i höga frekvenser.
Här finns egentligen inget nytt att tillföra till diskussionen. Mycket kring adaptiv synkronisering handlar om personlig smak, vilka egenskaper som prioriteras och inte minst det spel som är igång.
