Asus PG42UQ: OLED-skärmen som sätter ribban och kostar därefter

Inledning

Sju månader med Asus ROG Swift PG42UQ. Det var inte tänkt att bli så länge, men på sätt och vis är jag glad att det ändå blev så länge. För jag hann verkligen leva med PG42UQ med som sammanlagt blev närmare 3 000 timmar användning. Skärmen är saknad.

OLED innebär bildkvalitet och kontrastförhållande bortom den vanliga LCD-skärmen och på den punkten är PG42UQ bland det allra bästa bildskärmar du kan få idag. Jämfört med just andra skärmar smiskar Asus runt det mesta andra som finns i fråga om existerande LCD-teknik. Den oundvikliga jämförelsen är förstås med en OLED-TV och där är PG42UQ just en bildskärm på sätt som få OLED-TV riktigt kan svara mot, till exempelvis problemen runt automatiskt dimmning av ljusstyrka. Tyvärr är Asus skärm inte lika självklar som en OLED-TV kring sådant som färg- och HDR-prestanda vilket också håller toppklassbetyget borta. Allt detta blir extra tydligt när vi även väger in Asus påfallande högre prisnivå.

Med sin 42 tum – 41,5 tum mer exakt – stora OLED-panel är Asus PG42UQ själv essensen av en stor bildskärm avsedd för en dator och allra helst ett stort skrivbord. Form, funktion, handhavande gör PG42UQ skiljer sig från det så många annars tänker med OLED i den här storleken, nämligen små TV-apparater som extraknäcker som bildskärm. Här är det bildskärm från början till slut med både det goda och det onda det innebär.

Elefanten i rummet är just LG OLED C2 och därför kommer mycket av slutsatserna och handla om jämförelsen eftersom det är oundvikligt. Skärmen baseras på den WOLED-panel som sitter i LG:s TV OLED C2 och mycket är likt och mycket är också olikt. Men först en förklaring av PG42UQ:

41,5 tums WOLED-panel med 4K/UHD 3 840 × 2 160 pixlar
Ett synnerligen effektivt matt reflexfilter som skiljer sig från de filter vi sett på OLED-TV tidigare
Kan direkt i menyerna stänga av ABL- och dimming-förfaranden för konstanta ljusnivåer
2 st. 48 Gbps HDMI för 4K/120 Hz samt ytterligare 2 st. 4K/60-kapabla HDMI
1 st. HBR3-kapabel Displayport som använder DSC, Display Stream Compression för 4K/120
Överklockning till 138 Hz över både HDMI och Displayport
G-Sync Certifierad VRR/adaptiv sync över HDMI och Displayport
Högtalarsystem från Harman Kardon
Modellen finns även som PG48UQ i 48 tum

OLED-varianten som används är av typen WOLED från paneltillverkaren LG Displays som alltså använder fyra subpixlar. Fyra vita OLED subpixlar med färgfilter för röd, grön och blå samt den fjärde vita subpixeln för att addera ljusflöde när det behövs. ASUS har lagt resurser på en effektivare kylning av panelen vilket ökar uthållighet och förmågan att lysa starkt länge. Bättre kylning minskar även risken för retention, ljusare men tillfälliga avtryck som med tiden, tusentals timmar hårdkörning kan bli det slitage som blir permanenta och mörkare förändringar.

Funktionell utformad för att vara en bildskärm – inte en TV

I alla hänseenden bortom att det är en OLED-panel fungerar PG42UQ precis som vilken datorskärm som helst. Den går ned i vila och byter källa när du stänger av eller låter datorn gå i vila. Den startar hyfsat snabbt igen när du väcker datorn ur vila. Det finns inget ”smart-TV”-gränssnitt som är där och bråkar eller kastar reklam i ansiktet på dig.

Här slipper du komplexa samband mellan energisparlägen och bildinställningar med märklig effekt på bilden. Asus kräver inga långa utflykter i djupa menyer eller speciallösningar som servicefjärrkontroller för att få rätt funktion. PG42UQ är en bildskärm så som du förväntar dig att bildskärm ska fungera.

Samma gamla menyer

Samtidigt har du en meny och ett funktionsutbud som är identiskt med vad ASUS haft i väldigt många år. PG42UQ saknar mycket som en OLED-TV kan erbjuda och som idag verkligen borde finnas där. Likt komplett kontroll över bild och färg. Men också det fjompiga i att en sammanhanget kostsam 4K-skärm fortfarande sparkar fram exakt samma kantigt pixliga meny som vi minns dem från tio år gamla full hd-spelskärmar. Har du sett en ASUS från senaste årtiondet lär du känna igen dig med PG42UQ, för här är inget nytt eller förbättrat. Detta är den dåliga sidan med det hela.

Gedigen hårdvara och suveränt reflexfilter

Mycket av detta bleknar däremot när vi ser själva hårdvaran. Modellen är välbyggd, tung och robust och håller Asus ROG-gamingdesignen främst till baksidan där du kanske slipper se den. Högtalarna – märkta Harman Kardon – är imponerande bra för att vara en högtalare i en bildskärm. VESA-fäste finns förstås om det vinklingsbara bordstativet inte räcker.

Viktigare än så: reflexfiltret är det i särklass bästa reflexfiltret jag träffat på. Det är ett matt filter fast utan det som annars är nackdelar med matta filter. Rummets ljus blir ingen spräcklig ljusbrun hinna över OLED-svärtan. Istället trycks rummet undan utan att påverka just kontrasten eller störa själva bilden. De reflexer som uppstår kräver mycket ljus för att ens uppstå och speglingarna blir då diffusa.

Fotot är faktiskt lite missvisande till PG42UQ:s nackdel. Den gråa fläcken från takbelysningen syns inte i praktiken utan kommer av att kameran av nödvändighet måste ha ett vidvinkelobjektiv vilket i de här sammanhangen fångar upp mer än vad ögat uppfattar.

Asus utnyttjar OLED-panelen väl och vi kan enkelt stänga av sådant som kan störa vid datoranvändning. Reglaget "Brightness uniformity" stänger av ABL, Automatisk Brightness Limiter, och vi får samma ljusstyrka oavsett bildens innehåll. Förvisso inte mer än runt 180 nits SDR vilket kan vara ett hinder i situationer som kräver hög ljusstyrka. Testet går lite mer på djupet längre fram runt detta.

Det långsamma dimmandet av panelen åtgärdas i sin tur med "Screen saver"-funktionen på OFF. Effekten är en OLED-panel som är konsekvent i sin återgivning och därför fyller rollen som skärm på ett sätt som en OLED-TV inte alltid gör. Eller gör först efter extra och ganska omfattande insatser.

I det hänseendet har PG42UQ fungerar ypperligt under de sammanlagt sju månader jag använder skärmen för både arbete och spel där den gått varm 10–16 timmar om dygnet. Arbete med SDR-läge och spel i HDR-läge cirka 1/4-delen av användningen. Nej. Inga inbränningar och heller ingen retention under de cirka 3000 timmar skärmen användes.

Spelande motsvarar förväntan

När det kommer till spelande lever skärmen upp till den förväntade nivån. G-Sync certifierad och med VRR som fungerar hela vägen. På pappret 48–120 Hz och i praktiken gör den sitt jobb med FPS-nivåer under 48. Finns inget att anmärka på förutom att kombinationen VRR och OLED kan leda till flimrande svärta vid statisk bild och låga frekvenser, vilket är något som verkar drabbar alla OLED-paneler.

Spel, särskilt i HDR, är någonting enastående. Är du ute efter den så bra grafikkvalitet som möjligt, allra helst i 4K-upplösning, finns det inget som riktigt kan matcha en OLED. Dynamiken, svärtan och färgomfånget har inget riktigt motsvarande på LCD-sidan. Även de sällsynt få LCD-spelskärmarna med FALD behöver fortfarande kämpa för att skapa svärta genom att synligt tända och släcka i bilden. OLED bygger istället bilden mot en perfekt svart kanvas.

Färghantering matchar inte en modern TV

Färgmässigt är PG42UQ bra från början men inte problemfri. Dels har panelen på testexemplaret ganska tydlig skiftning där röda våglängder dämpas i vinklar vilket gör att kanter och hörn skiftar karaktär mot det som är motsatsen till rött, nämligen turkos. Detta är typiskt för WOLED-paneler men är hos PG42UQ mer framträdande än väntat.

Färghantering överlag är också något som kommer tillbaka till det med den bättre och sämre sidan av att PG42UQ är en bildskärm så som vi känner Asus spelskärmar sedan decenniet tillbaka. Det finns inte tillräckligt med inställningar för att justera de färgproblem som faktiskt finns.

Allt detta blir ännu tydligare vid HDR då du som användare blir låst till två vitbalanser. En variant som är lite för grön och en som är alldeles för blå. That's it! På den punkten förlorar Asus kampen mot en OLED-TV med ganska stor marginal. Samtidigt är PG42UQ fortfarande alldeles enastående på HDR jämfört med alla andra spelskärmar. Glöm den HDR du sett på en vanlig LCD-spelskärm för det är ingenting mot det här. PG42UQ är överlägsen. Bara att en OLED-TV gör HDR ännu bättre.

Sammanfattning och slutsats

Som bildskärm betraktat är PG42UQ ett utmärkt val. En OLED-skärm som fungerar direkt och optimalt med en dator som bildkälla. Asus erbjuder funktioner och hårdvara med hög kvalitet. Svagheterna är därför främst priset och även i viss mån färghanteringen vilken är på nivån att det förvisso ofta är tillräckligt bra. Fast ändå inte matchar hur långt TV-apparaterna kommit när du väl behöver påverka det du ser.

Det jag saknar från PG42UQ så här sju månader senare är just hur bra den fungerade som bildskärm och det utmärkta reflexfiltret. När jag däremot drar igång spelen på kvällen är skillnaden mot en OLED-TV inte alls lika självklar. Spel kan bli något enastående men de blir de också på en OLED-TV. Ur renodlad spelsynpunkt kan en OLED-TV axla rollen lika bra och även av bättre än PG42UQ tack vare utförligare utbud av inställningar, extra särskilt vid HDR.

Vilket för oss tillbaka till elefanten i rummet. LG OLED C2 är en TV som extraknäcker som en bildskärm och inte alls är perfekt på just skärmfunktionaliteten. Men den modellen kostar kanske hälften så mycket eftersom det är en TV och tillverkaras i miljonupplagor och utsätts för annan typ av prispress under sin livscykel. Därför blir prisnivån också en av de tydligaste nackdelarna med just Asus PG42UQ.

Asus PG42UQ – Sätter ribban för OLED som bildskärm.