Testpilot: Philips Evnia 32M2N8900 – QD-OLED för gaming med premium

I mer än ett decennium har bildvisare med OLED–paneler favoriserats av teknikentusiaster. Till skillnad från mer konventionella LCD–skärmar, vilka använder en avskild bakbelysning för att alstra ljus, är istället OLED–paneler emissiva där varje pixel är sin egen ljuskälla. Det ger en markant fördel sett till kontrastförhållande och även betraktningsvinklar.

Som en naturlig utveckling från WOLED-paneler, vilka har varit dominerande på marknaden i flera år, har paneler med QD–OLED gjort intåg på de sista två åren. Dessa använder en traditionell RGB-pixelstruktur, hellre än att förlita sig på en vit subpixel för att åstadkomma högra ljusstyrka. Detta har fantastiskt nog skett i samma epok som fler datorskärmar med OLED har blivit mer förekommande på marknaden, ty OLED länge var begränsat till TV-apparater.

Philips har i sin trendiga Evnia-serie lanserat flera spelskärmar med QD–OLED–paneler, och idag ska vi ta en närmare titt på om 32M2N8900 lever upp till förväntningarna. Samtidigt jämför jag den med tidigare testade modellen 27M2N8500, som du kan läsa om på FZ. Med hög upplösning, imponerande spelegenskaper och en generöst tilltagen bildyta är det ingen tvekan om att ribban är satt högt. Och det blir tydligt fort att mycket ligger rätt till.

Philips Evnia 32M2N8900 marknadsförs som en spelskärm men har generellt sett de egenskaper som krävs för att det ska vara en allroundskärm. Skärmen har en QD–OLED panel från Samsung display och har en maximal bildfrekvens på 240 Hz.

Panelen som skärmen använder har en upplösning på 3 840 × 2 160 pixlar och ett bildförhållande på 16:9. Eftersom den diagonala bildstorleken uppgår till 31.5 tum ger det en pixeltäthet på 139 ppi, vilket ger upphov till en klar och detaljerad bild.

Medföljer gör allt kablage som kan komma att behövas (HDMI, Displayport, USB Type–C och nätkabel), stativ och även ett VESA–fäste som gör det möjligt att använda ett stativ från en annan tillverkare. Likt 27M2N8500 öppnas förpackningen likt en pizzakartong och är enkel att packa upp och ner igen vid behov.

Form och funktioner

Sett till bildingångarna finns två HDMI-ingångar, en displayport och en USB Type–C (DP Alt mode). USB Type–C kan även användas för USB–hubben, vilken består av två utgångar med USB Type-A. En ingång för USB Type-B finns också vilken i vanlig ordning går till USB-hubben. Båda USB–ingångarna kan användas för att uppdatera skärmens firmware, vilket sker med Philips egna programvara i Windows.

Strömförsörjning görs med en vanlig trestiftskabel (C13). Således har skärmen integrerat nätaggregat och körs på 230 volt direkt från väggen. Skärmen har två inbyggda högtalare och även en vanlig 3.5 mm–hörlursutgång. I mån av ljud kan skärmen avkoda bitstreamad DTS och har två högtalare med en effekt på fem watt vardera.

Likt tidigare skärmar i Philips Evnia-serien jag har testat så har det medföljande stativet en ton och struktur som för tankarna till ljus granit. Det är väldesignat och snyggt med två långa fötter som är stadiga. Skärmen monteras med lätthet med hjälp av en spärr på stativet och således behöver inte skärmen fästas med några verktyg. Både högt, lutning och vinkel kan justeras efter behov. Dock är inte rotation möjligt. På stativets baksida finns en hållare för att underlätta kabeldragningen.

På skärmens baksida finns en kombinerad styrspak med knapp, vilken används för all navigering i menyerna. Som vanligt med Philips har menyerna en tydlig layout och är enkla att överblicka.

Som väntat med Philips finns belysning bakom skärmen i form av Ambiglow, vilken kan anpassas utefter användarens önskemål till att antingen vara dynamiska (efter bild eller ljud) eller statiska. Dioderna finns på höger-, vänster- respektive ovansidan av skärmen.

Philips Evnia 32M2N8900 framstår snabbt som en storebror till 27M2N8500. Bortsett från bildstorlek, uppdateringsfrekvens och upplösning, är den främsta skillnaden initialt att 32M2N8900 även har USB Type–C, vilket är en välkommen förändring. Vid faktiskt bruk uppenbarar det sig ändå att det finns vissa skillnader utöver det, vilka mestadels är till 32M2N8900:s fördel.

Vardagligt bruk

I egenskap av att vara en spelskärm med allroundegenskaper, fungerar Philips Evnia 32M2N8900 generellt sett utmärkt för mer allmänt datorbruk. Till skillnad från vanliga LCD-skärmar är OLED-paneler som sagt emissiva och det ger upphov till ett mycket stort kontrastomfång, tack vare den svårslaget djupa svärtan.

Som väntat med QD–OLED uppstår inte några särskilt märkbara skiftningar i ljus eller färg baserat på betraktningsvinkel, utan allt ser bra ut oavsett. Det finns heller inga indikationer på avvikelser i uniformitet, vilket gör att datorgrafik såsom kalkylblad och ordbehandlingsprogram ser stabila ut.

Panelens pixeltäthet på 139 ppi gör att typsnitt kan renderas utan några synliga fel under normala omständigheter. Däremot går det att se, på orimligt nära avstånd, att text kan få små konturer på ovan- och undersidan. Detta uppstår då skärmen har en triangulär RGB-pixelstruktur, men är i praktiken inget som är störande eller ens märks.

Även om panelens uniformitet är god kan ändå viss retention, det vill säga kvarlevor från statiskt innehåll, påverka hur jämn bilden är i mörka områden. Detta åtgärdas med en funktion som kallas pixeluppdatering, vilken sker antingen genom att manuellt starta den i menyn eller när skärmen stängs av efter fyra timmars ackumulerad användning. Därefter är uniformiteten god igen.

När skärmen är avstängd är EDID fortfarande aktivt, vilket leder till att skärmen fortfarande identifieras av ens dator eller annan bildkälla. Det underlättar mycket för den som har flera skärmar eftersom den uppställda ordningen av skärmarna inte riskerar att nollställas när skärmen är avstängd.

Spel

I praktiken fungerar Philips Evnia 32M2N8900 precis som väntat när den används för spel. Den höga bildfrekvensen och fullkomliga avsaknaden utav eftersläp bidrar till en mycket rapp och häftig spelupplevelse, i synnerhet kombinerat med att bildkvaliteten håller en så pass hög nivå.

Vad som är lite märkligt är att den, till skillnad från tidigare Philips-skärmar jag testat, inte förekommer på någon av vare sig AMD:s eller Nvidias listor över certifierade skärmar. Således följer skärmen given VESA–standard vad som gäller VRR. Huruvida en certifiering kan komma att ske i framtiden eller inte vet jag inte, men mitt Geforce RTX-3090 har fungerat bra ihop med skärmen.

Som väntat vid OLED kan en viss mängd flimmer uppstå vid större skiftningar i bildfrekvens, något som främst märks i mörka scener när HDR är aktiverat. Dessa tillfällen visade sig dock vara både få till antalet och endast ha en marginell påverkan på bilden, även om det förstås går att forcera fram mer eller mindre uppenbara exemplen.

I skärmens spelinställningar finns även ett par funktioner och reglage som kan användas för att underlätta spelupplevelse. Bland annat finns hårkors, krypskyttezoom (kallad Smart krypskytt) och så kallad shadow boost vilken gör skuggnyanser ljusare.

Det finns inte så värst mycket mer att ta upp vad som gäller 32M2N8900 som spelskärm, just eftersom den helt enkelt gör så gott som allting rätt. Spelupplevelsen är enastående och lämnar ett intryck som gör det nästintill omöjligt att återgå till en vanlig spelskärm med LCD–panel och statisk bakbelysning.

Bildåtergivning

I SDR finns ett antal bildlägen att välja mellan såsom Standard, Illustrator, RTS och så vidare med olika förinställningar. Av dessa har Gamer 1 respektive 2 flest reglage tillgängliga för justering utefter användarens behov.

Reglagen som finns tillgängliga är:

• Ljusstyrka: Justerar skärmens ljusnivå och totala ljusflöde – detaljerad mätning finns i kalkylbladet nedan.

• Kontrast: Styr vitnivån på skärmen – rekommenderas att ställas på 50 för optimal täckning av ljusa nyanser.

• Färgrymd: Erbjuder fyra alternativ: sRGB, Adobe RGB, DCI–P3 och native (översatt till inföding i den svenska menyn).

• Smart Contrast: Automatiserad kontrastjustering utifrån bildens innehåll – rekommenderas att inaktiveras för korrekt bildåtergivning.

• Gamma: Justerar skärmens gammakurva – låst till 2.2 i sRGB, Adobe RGB och DCI–P3.

• Färgtemperatur: Använder vitbalans för att justera färgton – kan endast ändras om färgrymden är satt till native; Annars låst till 6500 Kelvin.

• Skärpa: Ändrar bildens över- respektive underskärpa – rekommenderas på 50 för en oförvanskad bild.

• RGB-inställning: Möjliggör manuell vitbalans för kalibrering – tillgänglig endast i native-läge för färgrymd.

Med reglaget ljusstyrka anpassas således skärmens ljusstyrka och kan ställas in för att göra bilden lagom ljus för dess omgivning. I ett mörklagt rum är en nivå mellan 80-100 nits ofta rekommenderat, men blir mer godtyckligt ju ljusare rummet är.

Mätningarna nedan avser skärmens ljus vid respektive inställning av reglaget ljusstyrka. Vid mätning har alla inbränningsskydd och energisparfunktioner inaktiverats. Mätvärderna är ungefärliga och bör inte ses om absolut.

När de tidigare beskrivna inbränningsskydden är inaktiverade, förekommer ingen som helst synlig eller mätbar ABL – Automatic brightness limiter – på skärmen. Istället är ljusstyrkan konstant oavsett innehåll eller hur stor andel av bildytan som är ljus. Aktiveras skärmsläckare exempelvis sjunker ljusstyrkan successivt vid statiskt innehåll till cirka 80 nits som mest.

Eftersom QD-OLED använder sig av en typisk RGB-pixelstruktur så är röd, grön och blå ljuskälla tydligt distinkta från varandra när spektalfördelningen mäts. Till skillnad från exempelvis WOLED, där en vit subpixel används för att förstärka ljusstyrkan, vilket ofta kommer till priset av att ljusa färger tappar mättnad. Här finns inte det problemet.

Precis som tidigare QD-OLED paneler finns här ett blankt antireflexfilter som i överlag lyckas tämligen bra med att bibehålla ett tämligen gott intryck även i ljusa miljöer, med nackdelen att svärtan tenderar att framstå som höjd. Reflektioner undviks mestadels såvida inte ljuskällor pekar rakt på panelen.

För den som behöver väldigt mycket ljus är en vanlig LCD-skärm fortfarande att föredra, men fördelarna med OLED är ändå talande trots att det förekommer lite mer ljus än önskat i rummet. Sammantaget är det en tämligen flexibel skärm ur det avseendet.

Det finns inga tecknen på posterisering eller märkbar dithering vid bruk utan färgövergångar återges så gott som felfritt med god täckning av både toner liksom nyanser. Eftersom QD-OLED saknar en vit subpixel undviks problemet med så kallad luminance overshoot. Detta fenomen är annars vanligt på WOLED-paneler, där svaga konturer kan uppstå vid rörelser i mörka partier av bilden.

SDR

Som tidigare nämnt finns en del bildinställningar att ändra på när SDR används. Såvida färgrymden inte är inställd på native är dock flertalet av dem låsta, vilket begränsar inställningsmöjligheterna. Trots det lyckas skärmen i överlag väl med att åstadkomma en i överlag korrekt bild med lite hänsyn.

Eftersom sRGB är så pass utbrett för datorbruk och SDR i största allmänhet, är den färgrymden också det bästa alternativet för merparten av användarna som vill åstadkomma en så korrekt bild som möjligt. Det främsta som då kan ändras är ljusstyrkan och skärpan. Färgomfånget följer sRGB med viss högre mättnad längst ut.

Mätningarna är gjorda med Colourspace och avser då spelläget. Ljusstyrkan motsvarar 100 nits och givna standarder är respektive färgrymder (sRGB samt DCI-P3)

Skärmen håller sig inom målvärdet och levererar en tämligen stabil vitbalans, trots en något svag grön ton i högdagrarna. I realiteten är det mindre märkbart som tur är. Gammakurvan är mestadels typisk 2.2 med lite och något ljusare högdagrar. Hela det dynamiska omfånget återges dock utan några indikationer på klippning. Det bidrar dock till en lite större felfaktor på färgerna, men är inte överdrivet märkbart i praktiken.

När native används kan vitbalansen ändras för att korrigera för de, relativt små, avvikelserna. Då visar det sig även att gammakurvan är lite annorlunda när 2.2 används, men den kan givetvis ändras till vad användaren tycker passar bäst för ens användningsområde.

När native, DCI–P3 eller Adobe RGB används är färgomfånget identiskt och ligger tämligen nära DCI–P3. Det är anmärkningsvärt eftersom Philips 27M2N8500 kunde åstadkomma en mer konsekvent täckning av Adobe RGB, men här är DCI–P3 och Adobe RGB identiskt både sett till mätningarna och hur bilden tolkas av ögat. Med andra ord kan man säga att Adobe RGB i praktiken inte förekommer alls på skärmen.

När DCI–P3 eller Adobe RGB används drar även vitbalansen mer tydligt mot grönt, något som är väldigt märkbart vid direkt jämförelse. Detta skulle kunna vara ett resultat av att skärmen försöker följa vitpunkten som finns DCI–P3:s standard omfattar, vilken är märkbart grönare än D65. För den som vill använda DCI–P3 med D65 är det helt enkelt bättre att välja Native istället.

Philips Evnia 32M2N8900 hålla en god nivå vad som gäller bildåtergivningen i SDR. Med det sagt då finns det vissa egenheter som är bra att hålla ett öga på som användare, främst vad som gäller vitbalansen vid vissa färgrymder och även hur Adobe RGB är implementerat i jämförelse mot 27M2N8500.

HDR

När HDR används finns ett flertal bildlägen att välja mellan såsom Personlig, TrueBlack400 och HDR Max 1000. Alla dessa har samma bildinställningar tillgängliga, vilka är följande:

• Ljusstyrka: Justerar skärmens totala ljusnivå – Rekommenderas att ställa in på 100 för maximal ljusstyrka och korrekt tonkurva.

• Kontrast: Reglerar vitnivån på skärmen – Bäst att ställa på 50 för att matcha källans metadata, men kan minskas något för att behålla fler ljusa detaljer.

• Ljusförstärkning: Ökar ljusstyrkan i mörka områden för att göra dem mer synliga – Rekommenderas att hålla avstängd för en mer korrekt återgivning.

• Färgförstärkning: Stärker färgmättnad, särskilt i röd- och orange-toner – Bör vara inaktiv för mest korrekta bildåtergivning, men kan användas i en viss utsträckning för ett mer färgrikt intryck.

HDR på skärmen är till stor del en ”du ser var du får”-historia och det går inte att göra särskilt omfattande ändringar på inställningarna utan att försämra bilden. Trots det lyckas skärmen ändå ge ett klart bra intryck ifrån sig vid HDR.

Mätningarna är gjorda med Colourspace. De avser bildläget HDR1000 Max där både ljusstyrka och kontrast använder de rekommenderade inställningarna. Övriga funktioner är inaktiverade. Given standard är BT.2100. Metadatan för ingående bildsignal är 1000 nits peak white (Mastering display luminance metadata) och de testmönstren som mäts har utgjort tre procent av skärmens totala bildyta.

Tonmappningen är lite underlig då den till stor del är ljusare än referens men under 100 nits är avvikelserna åtminstone inte särskilt påtagliga. När topparna väl rullar av klipper de visserligen ganska hårt, men skärmen beter sig lite olika beroende på metadata. Vid 4000 nits mastering display luminance level rullar högdagrarna av betydligt tidigare för att hela omfånget ska kunna återges.

Används något av de andra bildlägena än HDR1000 Max är ljusstyrkan som mest låst till 490 nits. Tonmappningen rullar av tidigare och dämpar högdagrar på ett mer markant sätt, men lyckas återge samma omfång som HDR1000 Max. Mätningarna nedan avser Personlig och metadatan på insignalen är återigen 1000 nits peak white.

Det finns två mycket uppenbara skillnader i hur 32M2N8900 återger HDR jämfört med sin lillebror 27M2N8500. Det första är att det inte uppstår någon märkbar klippning av lågdagrar när HDR1000 Max används. Tvärtom återges mörka detaljer korrekt, vilket är en stor lättnad.

Den andra mycket påtagliga faktorn är att färgrymden hanteras korrekt utifrån vad panelen är kapabel. På 27M2N8500 lyckades färgomfånget inte ens täcka hela DCI-P3 utan gav istället markant mattare färger, i synnerhet vid rött, orange och gult. Här är det däremot tydligt att P3 täcks och återges korrekt när BT.2020 används. Färger återges med rätt mättnad och lyckas verkligen ge ett bra intryck.

Med det sagt så verkar vitbalansen återigen dra lite åt det gröna hållet, vilket får mig att misstänka att den ligger närme DCI-standard än D65. En märklig detalj, kan jag personligen tycka, men vid ljusa nivåer är det ändå inte överdrivet påtagligt heller.

Som mest når skärmen cirka 1070 nits i HDR1000 Max. Beroende på hur bildinnehållet snittljusnivå och hur stor del av bildytan som är ljus, påverkas ljusstyrkan på skärmen. Detta kan te sig särskilt tydligt i mycket ljusa scener.

Mätningarna nedan avser skärmens maxljus i HDR1000 Max beroende på hur stor andel av bildytan som utgörs av en vitt fönster. Inställningarna som används är de som jag har rekommenderat. Mätvärdena är ungefärliga och bör inte ses som absolut.

Om andra bildlägen används når skärmen som mest cirka 490 nits som sagt, vilket den kan hålla tills cirka tio procent av bildytan är helt vit. Därefter sjunker luminansen på samma sätt som vid HDR1000 Max.

Både sett till mätningarna och den faktiska bildåtergivningen så råder det inget tvivlel om att Philips Evnia 32M2N8900 inte bara presterar bra vid HDR, utan även är en markant förbättring jämfört mot 27M2N8500.

Sammanfattning

Philips Evnia 32M2N8900 visar klart och tydligt vilka styrkor som QD-OLED har att erbjuda. Kort och gott är bilden utmärkt, både i SDR och HDR. Det går inte att komma bort från att kontrastförhållandet blir en klass för sig. Tillsammans med en färgåtergivning som är mer än bra nog för konsumentbruk, håller bildåtergivningen helt klart en bra nivå.

Samtidigt görs inga direkta kompromisser vad som gäller spelfunktionerna heller. Tvärtom siktar skärmen högt och når sina mål utan direkta krusiduller. Hög bildfrekvens och inget som helt eftersläp bidrar, tillsammans med övriga bildegenskaper, till vad som kan beskrivas som närmast en premiumupplevelse.

Utöver att det är en utmärkt spelskärm håller den också en hög nivå som allroundskärm, vilket gör den utmärkt till både vardagsarbete och spelande. Skiftningar i ljus och ojämn uniformitet blir snabbt ett minne blott, vilket annars har präglad skärmar med WOLED-paneler. En vanlig LCD-skärm, med statisk bildbelysning, framstår snabbt som tämligen trist.

Enda undantaget är förstås för den som vill ha extra mycket ljus. Då kommer inte någon OLED att räcka till alls, men för den som har upplevt en QD-OLED i ett mörkt rum är det faktiskt väldigt svårt att inte bli frestad. Av det skälet är jag tacksam att det alternativet finns.

Det är visserligen inte helt problemfritt. Ställt mot tidigare nämnda 27M2N8500 finns också några oväntade skillnader, inte minst vad som gäller tillgängliga färgrymder. Dessa problem är dock möjliga att undvika och samtidigt har förbättringar skett, vilka klart och tydligt gör 32M2N8900 till den bättre skärmen av dem två.

Sammanfattningsvis är Philips Evnia 32M2N8900 en skärm som lever upp till vad den lovar på praktiskt taget alla plan. Här finns något för nästan alla och den är ett utmärkt alternativ för den som hellre sitter med en, riktigt bra skärm än två medelbra skärmar för spel respektive arbete. Jag känner mig frestad.

Fördelar:

• Bra bildkvalitet i både SDR och HDR

• Fungerar mycket bra för allroundbruk

• Utmärkta spelegenskaper

• Högupplöst med stor bildyta

• Väldesignad och snygg

Nackdelar:

• Visst flimmer kan uppstå vid VRR

• Eventuellt risk för inbränningar

Philips Evnia 32M2N8900 kostar i skrivande stund från cirka 13 490 kronor inklusive moms.