Läget för 5G - när, vad och hur?

Under utrullningen av 4G-utrustade fick svenska konsumenter vara uppmärksamma på vilka frekvensband som den aktuella telefon stödde. Kommunikationen kunde dessutom använda sig av två olika tekniker för att skicka och ta emot data, så kallad duplexteknik.

De olika generationerna av mobila nätverk har använts sig av flera olika radiofrekvenser och kommunikationstekniker för att erbjuda täckning både på glesbygd och i tätort.

För att underlätta skapades fem olika bandnummer, vilka indikerar vilket frekvensband och vilken duplexteknik som används. Olika bandnummer används olika internationellt, vilket innebar att en telefon som lanserades på den amerikanska marknaden inte nödvändigtvis fungerade med svenska 4G-nätverk, och vice versa.

Tekniktillverkarna blev med tiden bättre på att ta fram produkter som fungerar över fler frekvensband, men det är fortsatt svårt för den som vill gå mellan svenska och amerikanska 4G-nätverk på grund av att roamingavtal fortfarande saknas mellan operatörerna. LTE delas även in i olika kategorier efter hur kapaciteten utvecklats.

LTE-standarden innehåller kategori 1–5, där kategori 1 har en högsta teoretisk bandbredd på 10 Mbit/s ned och 5 Mbit/s upp medan kategori 5 har en kapacitet på 300 Mbit/s ned och 75 Mbit/s upp. LTE-Advanced lägger till kategorierna 6-15, och de senaste telefonerna på marknaden har börjat stöda kategori 9 med hastigheter på 450 Mbit/s ned och 50 Mbit/s upp. Dessa kategorier kan dessutom användas med dubbla kommunikationslänkar (DC) och flera sändande antenner (MiMo) vilket multiplicerar den potentiella teoretiska bandbredden.

Så används frekvensbanden idag

Idag används 3G och 4G på den svenska marknaden, över olika frekvensband. Ett frekvensband är ett spektrum av olika frekvenser som datakommunikationen sänds över. Den generella regeln för frekvensbanden är att de lägre erbjuder väldigt bra täckning, men i gengäld sämre databandbredd än de högre frekvensbanden.

Som exempel används 4G-tekniken över frekvensbanden 450, 800, 900, 1 800 och 2 600 MHz, med ett mindre antal orter som kör över 2 100 MHz. Den goda täckningen i de lägre frekvensbanden gör att operatörerna kan täcka väldigt stora områden på glesbygden med relativt få master, men datahastigheterna kommer sällan i närheten av hastigheterna som tätorter får där de högre frekvensbanden används över mindre ytor.