Det verkar råda en del missuppfattningar i tråden om vad public service innebär. Det är ingen som har sagt att SVT och SR ska vara ofärgade eller neutrala. De har till exempel ett ganska tydligt demokratiuppdrag, som bland annat innebär att aktivt ta ställning för alla människors lika värde. Däremot ska de vara opartiska – de ska inte anpassa sig till vad exempelvis ett företag eller regeringen vill och inte vill ska rapporteras.
En förutsättning för opartiskeheten är att deras budget inte sätts av staten eller av privata företag, och en förutsättning för att de ska kunna göra saker som är viktiga men inte kommersiellt gångbara är att de inte drivs som ett kommersiellt bolag. Jag har inte mycket till övers för jippon som melodifestivalen, men jag tycker däremot att det är ganska rimligt att det till exempel produceras program på de officiella minoritetsspråken även om det är något som det ligger ganska lite pengar i. Inte för att jag själv talar tornedalsfinska, samiska eller teckenspråk, men för att jag ser det som en viktig del av det samhälle jag är en del av. På samma sätt har jag intresse av att det bedrivs någon sorts folkbildning och att det finns ett forum för samtal om allt mellan himmel och jord, även saker som jag personligen inte är superintresserad av. Lite som att jag är okej med att vi har en skattefinansierad barnomsorg trots att jag inte själv har barn.
Med det sagt är TV-avgiften en väldigt märklig konstruktion, och att betrakta en dator som en TV-mottagare är bara absurt. Jag misstänker att många i riksdagen nu sneglar på Tyskland, där man sedan förra året har en public service-avgift som alla måste betala oavsett vilken teknik de har tillgång till. Det skulle om inte annat låta oss slippa hela kontrollapparaten –just att någon ringer hem till mig och försöker övertyga mig om att min mobiltelefon i första hand är till för att kunna titta på Allsång På Skansen är det sjukaste med hela Radiotjänst-upplägget.
