Relationsproblem bonusfamilj

Låter som en hemsk situation. Som några andra redan tipsat skulle jag med nämna att ni går och pratar me någon relationsexpert, om du nu känner att det är värt att försöka lappa ihop det. Det låter inte som att du kan säga något utan att hon känner sig attackerad så hon behöver höra det från en 3:e part.

Ska först nämna att jag har inga barn själv. Men jag kan inte förstå varför man köper så dyra prylar som en ny iphone av senaste modell och ännu mindre varför man gör det till sina barn. Försöker folk bli antagna till curling-VM eller vad pysslar de med? Men vill du ha det själv så köp det. Det är ju dina pengar. Att du ska köpa en likadan mobil till era barn bara för du köpt en till dig själv är lika idiotiskt som att du ska köpa en bil, busskort eller golfklubbor till barnen bara för att du skulle köpa det till dig själv. Om du köper något till dig själv så låt dem köpa det de vill ha till sig själv. Det kan inte bli mer rättvisst än så. Folk idag verkar tro att rättvisa handlar om att om någon har något så ska alla andra med få det helt gratis. suck. Inte alla, men alldeles för många fattar inte eller vill ens förstå att du tjänat ihop pengarna till din mobil av egen möda. Och det är egentligen detta som är anledningen till att jag svarade på ditt inlägg. Jag måste berätta en historia om polarens dotter. Jag har aldrig hört om något liknande tidigare varken före eller efter.
Jag tror hon gick i 6an/7an när detta hände så hon var väl 11-12 år gammal då. Det fanns någon barnstjärna som var känd på youtube och som hon följde och denna stjärnan skulle ha en konsert i Stockholm. Polaren och hans familj bodde här i Blekinge så det är en bit att åka. Dottern ville då såklart gå på denna konserten och till på köpet ha VIP-biljetten för att bl.a. få ha en middag med barnstjärnan och VIP-biljetten skulle kosta X antal tusen. Minns inte priset nu men det var något löjligt. Nåt i stil med 3-4000:- och ändå skulle man få betala för maten själv. Dottern ville såklart att föräldrarn skulle betala för detta. hehe. Dom ville inte det såklart och de blev ett jäkla liv och de blev anklagade av dottern för både det ena och det andra. Att de inte brydde sig om henne eller hennes lycka osv osv osv. hehe. Ska nämna att de även har en till dotter och om den äldre dottern skulle gå på konserten så behövde hela familjen åka upp till Stockholm med alla andra kostnader för resa och hotel som tillkommer vilket skulle vara X antal tusen till. För dottern var detta en självklarhet och hade uppenbarligen absolut ingen aning om pengarnas värde. Att farsan bara behövde använd betalkortet typ. Polaren och hans fru verkade ha kunnat ha lugnet och försökte förklara för dottern att de måste jobba för att ha råd att betala alla räkningarna och andra utgifter och för att kunna göra semesterresorna de gjort med barnen osv och att pengarna inte räcker till allt. Att de visst bryr sig om hennes lycka men att om det är viktigt för henne så måste hon själv anstränga sig. Och sjukt nog så verkar det som att polletten faktiskt trillade ner. Det som hände sen blev jag faktiskt chockad av. Denna dottern hade ett intresse att baka lite ibland. Så för att försöka tjäna ihop pengar så bakade hon olika kakor och försökte sälja dessa i ett litet shoppingcenter här i Karlskrona. Hon fick själv gå och handla alla ingredienserna och betala för dessa själv. Sen lägga tid på att baka. Sen stå i shoppingcentret och försöka sälja kakorna. Och under tiden så verkar det som att hon började förstå pengarnas rätta värde och hur mycket jobb och hur många timmar det krävs bara för att tjäna ihop 100-200:-. Själv blev jag så sjukt imponerad när jag hörde detta. Att det finns barn i Sverige som kan göra något sånt här. Helt jäkla otroligt. Man blev ju varm ända in i själen av att höra detta.
Polaren hjälpte henne lite på traven med att ta med kakor till fikarummet på jobbet där vi kunde ta en kaka och swisha honom så pengarna gick till dottern. Men det bästa av allt var nog att under denna resans gång så insåg hon ju även att middagen med den där barnstjärnan inte var värd kostnaden för VIP-biljetten. hehe. Jag minns inte hur mycket pengar hon fick ihop. Jag tror hon fick ihop till en vanlig biljett. Historien slutade iallafall med att de åkte upp en helg till Stockholm och hon fick gå på den där konserten men dock utan VIP-biljett.
Och poängen med denna långa historien är att du/ni borde låta barnen köpa det de vill men för egna pengar. Inte för att vara dryga mot barnen. Utan helt enkelt av rättvisa. De barnen som anstränger sig mer kommer få mer. Vill de ha en iphone 13 så får dom jobba ihop dem eller spara ihop pengarna. Det må ta ett antal år tills de har råd om de sparar alla födelsedagspengar, julklappspengarna, veckopengar etc. Förhoppningsvis inser dom att en begagnad iphone X för 2500:- duger finfint om alternativet är att inte ha någon mobil alls. Denna insikten är så jäkla mycket mer värd än pengar.
Att ge barnen pengar är lite tråkigt men då får de själva välja vad de ska göra med pengarna. Vill de köpa godis så kan de göra det eller så kan de spara ihop pengarna till den senaste och coolaste mobilen. Då blir de tvingade till att tänka efter. Ta lite ansvar och att göra fel val ibland och se konsekvenserna. T.ex att bränna pengar på att köpa en TV som sedan står och samlar damm på rummet och inser att oj man var kanske inte så intresserad av en TV ändå och borde sparat pengarna till något annat som man nu inte har pengar till. Sånt inser man aldrig om andra betalar.

Inte för att vara taskig men det är som bäddat för problem genom att ha ett sådant förhållande som TS har där parterna har många barn vardera och skaffar barn gemensamt.
Men bara för att situationen är sådan att konflikter om det ena och andra lätt uppstår så är det inte omöjligt. Såvida TS inte har väldigt gott om pengar så skulle jag inte rekommendera en ny iPhone då det handlar om väldigt mycket pengar för något som få behöver. Och just så mycket pengar leder till problem. Vill sedan barn ha en ny mobil och TS skaffar en "extrem onödigt dyr modell", så lär det bidra till att försämra det hela.

Livet är inte serverat som på ett silverfat. Man kan göra olika val. Väljer man 5 barn så får de flesta offra sig rejält och lyxvaror som nästan ingen behöver får man avvara. Samma gäller egentid etc.

Om man plockar bort komplexiteten att båda har barn så har jag situationen att hon har barn, jag har inga. Med bara det sagt så är det väldigt tydligt att jag aldrig kommer bli del av deras liv, och jag vet efter dryftat detta med arbetskamrater att väldigt många verkar ha samma upplevelse.

Så fort man kommer till att diskutera barn så blir man väldigt skyddande. Både i mitt fall med hennes barn, men också när man lyssnat på kollegor (Män som Kvinnor) i samma situation som du. Man ser problemet med att HON är som en lejoninna, medans Jag är altruistisk och ser ingen skillnad på mina eller dina. Nått jag tror inte är sant, eftersom HON säger samma saker om HAN när man pratar med henne.

Dock om man bara tittar på att leva med någon annans barn, där jag inte kan favorisera någon av mina egna så har jag absolut inget att säga till om i deras liv. Jag får vara med så länge jag kan hjälpa till, jag ge ekonomiskt bidrag (MYCKET UPPSKATTAT) jag kan ge input till barnens utbildning och hjälpa till med skolarbete och dialog med skolor (Bara uppskattat). Men så fort jag har åsikter om uppfostran, plocka upp diskmaskin, söka jobb, göra nått med sina liv (20-22 år gamla idag - var 6-8 år när vi träffades) då får jag verkligen gå försiktigt. Ett veritabelt minfält.

Så hur löser jag detta och vad är det värt? Jag slutade att finansiera barnens liv för 5-6 år sedan då dom förväntade sig fina dyra leksaker eller på senare tid datorer på jul och födelsedagar. Så jag slänger numera alla pengar på mig. Skiter i dom helt och hållet. Jag har skyddat mig så gott jag kan mot ekonomiska konsekvenser av hennes död. (Inser att det kan hända). Sen lever vi tillsammans med det som fungerar och faktiskt är bra som gör det värt det.

Men läsa din text om att ni har separerat igen och gått tillbaka igen. Gör inte det. Det kommer inte lösa sig. Jag tror inte på par terapi. Det tar några år att gå igenom och då tappar du ytterligare år i det som är ditt liv. Utan tvekan hade jag gått och lämnat situationen och myst med vetskapen att få komma hem utan skäll och gnäll.

Kom ihåg att du får ingen medalj när du är död att du stod ut med ditt liv. Lev det medans du kan.

(Är skillsmässobarn själv och bråket förstörde min relation med farsan som jag aldrig pratade mer efter separationen. Men jag har lyckats ok ändå. Inser dock att familjen är en bonus, men eget välbefinnande viktigast! Vilken kan vara tecken på att jag är lite trasig ändå )

De är nog få som är tillsammans för att de vill bråka och det är även extremt ovanligt att två eller fler personer alltid i alla lägen är glada och överens, man måste kunna bråka och gräla men det är skillnad hur man gör det och hur man löser det.

För TS del låter det som massor av underliggande problem som i sig inte lösts, delvis ditt/mitt som många kommenterat men även att mycket av det fått gå till trötthet och att man inte då satt sig ner och kommit överens om hur man ska hantera barnen. Allmän kommunikation tas som attacker eller diskussioner och om man separerar flera ggr blir ju lätt att man hela tiden kan känna att det ligger press där som inte tas tag i. Skulle starkt rekommendera par- och/eller familjeterapi för att lära sig kommunicera på ett mer konstruktivt sätt och få större förståelse åt båda hållen.

Får man fråga vad det är som får dig att överväga att bli ihop igen? Vari ligger motivationen? Separation ackompanjeras ofta med sorg och ångest - men det är övergående. Av den lilla insyn vi fått via tråden verkar det vara ett litet pris att betala för att slippa en väldigt infekterad vardag.

En mamma, vare sig det är i djurriket eller bland människor, skyddar och tar alltid sina barn först.

Ingen har gett ett bra tips här förutom några som sagt gå på familjerådgivning. Anledningen till att jag tycker det är så är för att ingen vet exakt hur det är eller hur ni tänker och de flesta bryr sig faktiskt inte till den grad så att de faktiskt ska ge dig bästa vägledning.
Gå till en rådgivare som faktiskt måste bry sig och måste tänka på er bästa. De är dessutom professionella och tar fram rätt ämnen/frågor.

Det du gjorde i SweC är ventilerat och du kan nu känna att du fått ur dig lite. Men att tömma ett glas som snart fylls igen är ingen lösning du kan hitta här.
Frugan kanske också behöver ventilera sig?

För barn och ungdomar är rättvisa väldigt viktigt, sen lär man sig att det inte finns någon rättvisa
I ditt fall skulle jag försöka jobba för familjekänsla snarare än ditt och mitt. Och din partner måste ha samma värdering.
Jag tycker generellt barn är alldeles för bortskämda idag. Mobilen är en fråga mellan dig och din partner (om ni har gemensam ekonomi)

Kommunikation, värderingar och gemensamma mål är väldigt viktiga. Är din partner ärlig mot dig eller har hon sin egen agenda?
Har ni ett ömsesidigt förhållande?

Om du lider av den här relationen varje dag, kommer du efter tag inte orka mer.

Reasonable
Truth, stand up for yourself
Aim for the good

If you cannot communicate with your partner:
Then you don't know if the person is telling the truth
Then you don't know if you are dealing with reality

I min erfarenhet så fungerar det sällan bra att vara så stenhård på rättvisa och att allt ska vara lika. Ni bor ju tillsammans och delar familj.

Barnen ska självklart behandlas lika och vara lika värda i hushållet av bådas. Men det ska inte behöva läggas upp en budget och exakta mängd kronor spenderas per unge ocksåvidare. Ena ungen kanske gillar att sticka medans den andre pysslar med motorcross. Ska då ena barnet få 40kg garn i veckan för att kompensera för andra barnets utgifter inom motorcross?

Aja, det är ett rörigt ämne men när jag växte upp så var farsan tillsammans med en annan som hade barn sen innan. Jag ogillade att vara där för det var extremt mycket "ditt och deras".

//Pontus

Otroligt viktig poäng.

Ekonomiska skillnader (klyftor) mellan barn, mellan partners, mellan generationer, är sällan bra. Med särkullbarn kan de ekonomiska skillnaderna vara stora, det finns ju 2 andra föräldrar som är fria att sticka till sina barn mobiler, resor, etc. Eventuell har även dessa föräldrar partners som i sin tur har egna åsikter.

Det enda TS och partnern kan bestämma är att de 4 barnen, när de bor under samma tak, bör behandlas precis som det gemensamma barnet, av TS och partnern. Det innebär att man inte ger presenter endast till "sina" barn, ge dem gemensamt. (sedan kan man ju inte hindra attt TS Ex-partner köper en 16" MacBook Pro till sina barn, men man kan ha en dialog där också. Det går inte att en fungerande familj där det ena barnet har en begagnad Iphone SE (1 gen) och det andra barnet värsta modellen)

Jag rekommenderar rådgivning samt kalla huvuden. Det senare är nog svårare att fixa.

Kanske är jag som har haft tur med min relation men jag hade verkligen inte orkat leva i en relation med så mycket konflikter och drama (i brist på bättre ord), då hade jag mycket hellre levt själv tillsammans med barnen…

Nu ska jag inte sitta här och säga vad som är rätt eller fel i erat förhållande men får inte barnen en väldigt konstig relation till er och varandra när ni beter er som det är två olika familjer som delar hushåll? Gillar barnen att umgås med varandra?

Jag mår dåligt när jag läser om er fixering vid vilka prylar som vilket barn ska få och inte. Det är väl en självklarhet att ni tillsammans ser till att alla barn lever efter samma regler och förutsättningar i er familj. Om någon av er har en ovilja av att inte dela med sig av "sitt" för att för "ditt" barn ska känna sig trygg och accepterad är det bara att lägga ner och gå vidare innan du vaknar en dag och barnen inte längre vill vara med dig.