Det finns flera anledningar till att man vill undvika övervakning. Kameror är bara en del av fenomenet.
Till att börja med så finns risken för missbruk. Anställda kan mutas, datorsystem kan hackas, servrar kan stjälas. En del poliser eller tekniker kanske faller för frestelsen att gå igenom övervakningsfilmer av ren nyfikenhet.
I orätta händer kan informationen användas på alla möjliga otrevliga sätt. Man kan t ex sälja information om folk till olika företag, som då kan rikta effektiv direktreklam mot offren. Om man upptäcker någon som är där han inte borde vara, så kan man utpressa honom. Det behöver inte ens handla om egen vinning; om en känd politiker filmas när han går på porrklubb så dröjer det nog inte länge innan filmen (eller åtminstone uppgifterna) läcker ut.
För det andra så ökar statens kontroll över medborgarna. Redan nu vet skattemyndigheten var du bor och vad du tjänar. Banken vet var du handlar och för hur mycket. Telefonoperatören vet vart du ringer och när du gör det, och ISP:n vet vilka sidor du surfar på. SL kanske snart kommer ha möjlighet att kolla upp vart du åker med tunnelbanan.
Det här kanske inte är så farligt om man tittar på de enskilda uppgifterna - banken måste ju trots allt ha koll på ditt konto. Problemen uppstår då registren samkörs. Tillsammans skapar de en skrämmande informativ bild av ditt privatliv. Än så länge är det som tur är bara polisen som har möjlighet att begära ut uppgifter av det här slaget.
Vi kan emellertid inte räkna med att det kommer vara så för alltid. Skivbolagen trycker som bekant på för att få tillgång till ISP:ernas loggar så att de kan stämma privatpersoner. Politiker tycker att ISP:erna själva ska börja rensa ut olagligheter i sina nät. EU:s direktiv för datalagring är på väg, vilket tvingar dem att lagra all information i två år. Tittar man utomlands är det ännu mer oroväckande. I London är det kameror överallt, och bilarna fotograferas rutinmässigt med det uttalade målet att klara upp brott genom att hålla koll på var bilarna befinner sig. I Kina håller man just nu på att bygga världens största övervakningssystem med hjälp av bl a kameror och RFID-kort. Där registreras inte bara folks rörelse utan även deras religion, politiska åsikter, om de har barn eller inte, osv.
Tack och lov är vi inte där än, men det är viktigt att förstå tre saker:
[list="1"]
[*]Alla politiker är politiker för att de tycker om makt, och den här sortens saker är en politikers våta dröm. Det är en STOR frestelse att få mer kontroll över medborgarna.
[*]Ändamålsglidning är ett reellt problem. Historiskt sett tenderar de flesta system till att börja användas till annat än det var tänkt. PKU-registret är ett exempel - det sattes upp av medicinska- och forskningsändamål, men har vid flera tillfällen använts till att fånga brottslingar. Telefonoperatörerna sparade från början sina loggar för att kunna skicka räkningar, men tvingas nu spara dem i åratal för polisens räkning.
[*]Idag bor vi i en demokrati, och tänker kanske inte på att det inte alltid har varit så, men det finns flera skräckexempel i vår närhet. Vitryssland är en diktatur; Ryssland kanske är på väg att bli det. Problemen i Ukraina och Georgien visar på svårigheterna i att upprätthålla ett demokratiskt styre.
[/list=1]
Kort sagt: vi vet inte vad framtiden bär med sig, men vi vet helt säkert att övervakning och registrering i alla dess former är något som är extremt användbart för att upprätthålla en diktatur och eliminera eventuella meningsmotståndare.
Brottsligheten då? Inte kan jag väl ha något emot lite kameror om det minskar antalet våldtäkter och andra våldsbrott?
Man måste förstå att en överväldigande majoritet av alla våldtäkter sker i hemmet. Samma sak gäller våld mot kvinnor. De flesta mord handlar om uppgörelser i den undre världen, och de flesta dråp tillkommer efter svartsjukedraman och fyllor. Risken att råka ut för en överfallsvåldtäkt eller bli rånmördad på stan är extremt liten. Anledningen till att man tror att dessa brott är vanliga är att de får så stort utrymme i media, och det i sin tur beror på att de är ovanliga brott som framkallar en reaktion hos läsaren. (Principen lyder: hund biter man är ingen nyhet, men man biter hund är en nyhet.) Terrordåd är förstås ännu mer sällsynt. Sett ur ett statistiskt perspektiv orsakade 11 september-dådet en knapp topp i olycksstatistiken för New York den månaden.
Om man verkligen vill bli av med våldtäkter är det alltså kameror i folks lägenheter som gäller. Det kan vi nog vara överens om ÄR en oacceptabel inskränkning i privatlivet. Så vad vi har är i själva verket två extremer:
Å ena sidan tillåter vi inga övervakningskameror över huvud taget.
Å andra sidan har vi kameror i folks hem, som i 1984.
De flesta, även jag, är nog med på att det bästa är ett samhälle som ligger någonstans mittemellan. Våra åsikter skiljer sig dock troligtvis vad gäller exakt vad som är acceptabelt och inte.
Som jag ser det innebär det en frihet att slippa bli övervakad. Att kunna göra vad man vill utan att behöva vara rädd att någon tittar på. Människan utvecklas genom att få pröva saker på egen hand, och att ha någonting att dölja behöver inte ha med saken att göra. Man kanske är blyg och inte vågar göra saker när andra är i närheten. Kort sagt: övervakning tar bort en frihet och hämmar därmed utveckling.
Vad har det här med kameror på allmän plats att göra? Jo, friheten är inte mycket värd om den enbart finns inom hemmets fyra väggar. Om man är skyddad från kameror i lägenheten men övervakas så fort man kliver utanför dörren, så inskränks friheten till att enbart omfatta just hemmet. Är man ute på stan så får man finna sig i att filmas överallt man går, och hoppas på att filmerna inte kommer användas på fel sätt.
Man kanske kan dela in befolkningen i två kategorier: de som känner sig tryggare av övervakning och de som känner sig illa till mods. Jag tillhör, som ni förstår, den sistnämnda.