Hur länge kan en SSD ligga utan att bli korrupt?

Minst 6 mån har jag sett direkta tester på är inte någon fara, verken för din data på den, eller disken.
1 år skulle jag också gissa är nivån där din data bör vara åtkomlig, så länge inte disken är kraftigt sliten (100-tals TB skrivna).

Disken i sig själv bör kunna ligga många år efter det, men om du inte behöver informationen på den, gör en secure erase först, så disken är helt tom, så är risken för ev läsproblem/fel betydligt mindre om den ska ligga i 2+ år.

Jag har dock 840 EVO (en sämre disk) som legat 9 månader utan läsfel, även om datan var långsam att läsa, och jag har nyligen satt in en till gammal 840 EVO (tom, typ oanvänd) som legat i låda i typ 2 år nu... som bara startade som inget hade hänt.

Så... oroa dig inte med 850 EVOn.

Vill du dock förbättra oddsen för lång-tid data lagring så hade jag förvarat den svalt... typ 15-20 grader, icke fuktigt, om du kan. Blir mindre påverkning av urladdning då.

Med det sagt så förstår jag varför du frågade, för det finns betydligt sämre media och billiga USB minnen som jag inte hade litat på 1 år efter (här är äldre USB minnen bättre pga bättre NAND).

SSDer ska dock i firmware hantera detta och i värsta fall ge en tom disk... USB minnen dock riskerar rasa helt. Gamla Sanforce baserade SSDer kan dock faktiskt brickas av att ligga med data, då deras kontroller inte verkar ha bra nog hantering eller ECC för när allt är korrupt.

Jag såg något test för 1-2 år sedan och vid 55 grader (rätt extremt) så började vissa enheter tappa data redan efter 2 veckor. Men vid mer normala <25 grader så håll de flera månader.
Det var rätt gammal artikel och nu kan jag inte hitta den. Googlar man så är det lite olika var de säger så det är svårt att veta.

Jag fick korrupta sektorer inom 10-11 månader när SSD:n förvarades i skrivbordslådan vid normal rumstemperatur

En sandisk-SSD med endast 4 P/E-cykler - dvs. knappt alls använd.

(Men jag håller med att om det är en Samsung-disk så är chansen betydligt bättre att det håller dom 15 månader som man lovar då de verkar ha betydligt mer envis felrättning. Dock räkna inte att de klarar full tid vid 1000 P/E-skrivningar)

Sandisken gav fel och när man försökte i ytterligare varv tvinga ur data med ddrescue så hände den sig hårt - man var tvungen att stänga av strömmen och anslutningarna mot SATA en kort stund innan den startade om sig igen, och det spelade ingen roll hur många gånger man provade... däremot fungerade sandisken utmärkt efter att man skrivit över de oläsliga sektorerna med ny data och utan att några reallokeringar skedde - dvs. inga skrivfel och läsfel efter skrivningen.

---

JEDEC-specen gällde nog främst för minnen med SLC-celler, inte dagens MLC, TLC och framtidens QLC

I denna Jedec så var gränsen satt vid 5% felaktiga celler före felrättning (som antogs ge 0 fel efter felrättning) då felrättningskapaciten antogs till lika eller bättre än 5% redudans (snurrdiskar ligger runt 9% - okänt hur mycket det är på kisel)

Problemet är och nu speciellt i flash-minnesbristens tidevarv så är det inte top notch-NAND FLASH som stoppas in i SSD (de går till enterprise-diskarna) utan ett övre mellanskikt vars nedre gräns har sänkts varefter lagren blivit tomma och inga nya minnen finns att köpa på spoten i tillräcklig bra klass och har resulterat att låg-kvalitets NAND-FLASH som bara tänkt till USB-minne och SD-minne i olika fraktioner, nu sögs upp av SSD-tillverkare utan egen minnesproduktion.

Ett gått råd - ha en disk-image kopia på denna SSD även på en snurrdisk, och uppdatera denna när du uppdaterar din SSD.

Även om det med stor sannolikhet klarar 10-15 månader om det typ är en samsungdisk - så kan det bli ett stråk av fel en dag, vad gör du då och hur mycket besvärligt blir det om du inte har en diskimage som backup att ta till??

Nu är ju detta en sanning med modifikation. Finns mig veterligen inga rapporter om att data skulle korrumperas fort på en samsung ssd...eller någon annan heller för den delen. Misstänker att det är ett klassiskt exempel på att man hör något som man sedan tolkar vidare på ett sätt som det egentligen inte finns fog för. Det man vet är att vissa samsungdiskar (och många andra diskar baserade på tlc celler) drabbas snabbt på det som kallas voltdrift. Det blir helt enkelt svårare för kontrollern att läsa av vad som är vad med prestandatapp som följd. Detta är dock inte samma sak som att den lagrade datan blir korrupt. Om det fortgår under en längre tid så finns det såklart risk för att det inte går att läsa, men som sagt så ska diskarna klara 1+ år utan problem. Man bör inte planera att ha flashbaserad media som långtidslagring, men det är inte så att datan försvinner inom några månader...

Edit: Kan ju tillägga att även när det gäller vanliga hårddiskar är det frågan om hur lång tid det tar innan datan är oläsbar, inte om den blir det. Visserligen kommer en genomsnittlig hdd att klara av att lagras längre än en genomsnittlig ssd, men problemet är grunden detsamma med spänningar/laddningar som sjunker och tillslut når en kritisk gräns där det inte går att avgöra om det ska vara en etta eller nolla.

Haft min Samsung 850pro och min PNY optima 3 legat i 11 månader. Båda fungera utan anmärkning när jag började använda dem igen.
Ingen data gick förlorad.

Även en Corsair F60 som legat i 4 år hade sina original filer kvar när jag peta in den i dotterns burk.

Ja, plus att man bör se till att ha de sparade på olika fysiska platser. Själv har jag ett antal hårddiskar som jag gradvis fyller på med bilder allteftersom jag tar nya, varav en hela tiden ligger på jobbet så att jag har backup även huset skulle brinna ner eller det blir inbrott eller liknande. Sedan gör jag en scanning av diskarna någon gång per år för att se om det är några skadade sektorer eller liknande varvid jag i så fall kasserar de felande diskarna och köper nya. Att bara ha dom liggande år efter år på samma disk är inte att rekommendera ifall man verkligen är mån om att ha kvar bilderna. Som sagt, man ska inte undra OM en hårddisk kommer att ge upp, man ska undra NÄR den kommer att ge upp...för all elektronik ger upp förr eller senare.

Men allra bäst är såklart att framkalla dom på riktigt fotopapper och lagra i ett album

@steelrich:

japp - kort sagt, det är att flytta datat till ny media hela tiden (och det är då misstagen sker och man kan förlora alltihop...).

Surr-hårddiskar designas för minst 10 års recension-tid på själva skivan vid typ 70 grader C (en SSD skulle tappa sitt innehåll på bara några månader vid den tiden om den inte hålls strömförsörjd)

Om man tittar på gamla järn så hålls den tiden med råge då jag tex. startade upp helt nyligen en gammal BASF-hårddisk från 1984 ungefär (en MFM-disk med ST506 gränssnitt) utan en enda sektorfel eller ens antydan till problem, samma sak med 5-1/4" floppydiskar - inga problem alls där heller (efter 50 st genomlästa dito) trots att datat varit orört i över 30 år där.

Hur det är med dagens väldigt tätpackade snurrdiskar är dock en annan femman, men minst 10 år är vart fall disktillverkarnas designmål.

---

Alternativ media som verkar hålla ganska bra är DVD+/-R och då speciellt DVD+/-RW (de som sparar data på metall-lager och inte färgämne) under förutsättning att de är ordentligt verifierade efter bränning och förvaras torrt (lägre än 60% Rh större delen av tiden som i nordisk klimat och uppvärmda bostäder). Den vekaste optiska lagringen över tiden är CD-R tyvärr - har man sådana i samlingen och mer än 10 år gamla så bör man kopiera ut dessa till en ISO-image snarast!!.

Jag vet att det är som att svära i kyrkan när man pratar om optisk media - men faktum kvarstår, DVD+/-R(W) är bland de mest hållbara WORM-medierna som finns idag för långtidslagring och detta gäller förmodligen också blu-ray skivor då de skrivs på metallager (det finns BR-skivor med färgämne också, men bör undvikas).

Snurr-hårddiskar håller förmodligen lika länge som DVD när det gäller lagring på själva plattorna - men elektronik och mekanik kan krångla en dag, med ett enkelt kommando kan man radera alltihop eller att en ransomware gör det så fort det ansluts till den smittade datorn etc. En optisk bränd DVD+/-R eller BR-R kan inte raderas/skrivas över via några programkommandon när den väl är skriven utan måste fysiskt förstöras.

Det är väldigt få media idag som erbjuder skrivskydd - det är optisk media och det finns skrivskydd på SD-brickor (inte mini eller micro) - men SD är definitivt inget för långtidsförvaring...

Degraderingen gick så fort på 840 Evo att det blev en skandal och det krävde uppdaterade mjukvara som konstant flyttar runt datan för att håla laddningen i cellerna på rätt nivå.
Det tog inte många månader innan den enheten fick svåra problem och felkorrigeringen fick jobba så hårt att läshastigheten blev extremt låg och frågan är hur länge de klarat sig om man skulle prova att arkivera på dem utan att ha dem spänningsförsörjda.
Man kan kalla det att den fick problem med läshastighet men grundorsaken är att minnescellerna är för instabila och det är ju det som kommer att påverka dess förmåga att klara arkivering utan el.

Man bör också tänka på att lagringsenheten går att ansluta och datan går att läsa på enheten dessutom måste den kunna tolkas om man ska arkivera den, proprietära filformat bör undvikas och man behöver följa med och migrera datan till nya medier så att lagringsenheten går att ansluta, en gammal hdd går inte att ansluta till en modern dator oavsett hur bra den behåller sin data och filformaten kan tex vara slutna och odokumenterade så att de inte kan tolkas. Man bör också undvika förstörande komprimering och liknade tekniker så lång det är möjligt om man ska arkivera, man bör även se till att ha något extralger med felkontroll och korrigering utöver den som finns i lagringsenheten och filsystemet tex Parchive eller liknade.
https://en.wikipedia.org/wiki/Parchive

Jo, men återigen så sätter du ett likhetstecken mellan att prestanda degraderade och datan skulle bli korrupt lika snabbt, något som det mig veterligen inte finns några som helst rapporter om...till skillnad från degraderad prestanda som det drällde av rapporter om. Uppenbarligen så klarade diskarna av att läsa av någorlunda långlagrad data, även om det i vissa fall gick väldigt långsamt. Du kan inte dra en slutsats om att datan skulle bli korrupt baserad på den information som finns, om något så kan man konstatera att eftersom problemet blev så pass uppmärksammat utan an man läste om folk som även fick problem med datakorruption så klarade uppenbarligen diskarna av en hel del voltdrift utan att datan skadades. Annars hade det blivit ett ännu större ramaskri.

Om inte jag minns fel så ska cellerna i konsumentdiskar klara av minst ett års lagring utan ström när cellerna nått den bortre gränser av p/e cykler de är specificerade till. Innan dess så bör de klara av mer än så.

I min enfald trodde jag alla skivor hade metall. Hur vet man om skivornas skrivlager är metall eller "färgämne"?

Som tillägg till tråden har jag flera CD-R av budgetmärke från ca 2000-2004 som gav upp efter bara några få år. Vissa visade ålderkrämpor redan efter några månader genom att vara svårlästa i vissa spelare vilket sedan eskalerade.

@GilbertG:

Den lagrande delen är inte i metall utan en 'dye' på traditionella CD/DVD-R skivor även om det finns en reflexlager i metall på dessa.

CD/DVD-R använder en färgämne (för ögonen nästan helt genomskinlig till ljusgrön eller blått på CD-R, mörkt blå eller lila på DVD-R) där laserljuset skapar en liten blåsa i eller att färgen krackelerar till vitt så att laserljuset inte reflekterar mot metallagret baki och tillbaka och därmed lagrar data.

Man ser en viss matthet på skivan som inte fanns innan man skrev på skivan. Pga. färgämnet så är dom känsliga för kraftig solljus, värme mm. under lång tid och därför rekommenderas dessa att inte ligga på fönsterbrädor etc.

Färgämnen i DVD-skivorna är mycket mer stabila än de färgämnen som användes till CD-R skivorna (man har lärt sig lite på vägen) och DVD-skivorna har också mycket starkare ECC som kan hantera mer fel än CD-R.

CD-RW, DVD+/-RW är däremot annorlunda - där är det en viss legering av metall som har egenskapen att bli matt vid en viss temperatur och blir blank när temperaturen höjs ytterligare och metallskiktet i sig agerar också som själva reflekterande skiktet.
CD-RW, DVD+/-RW ser metalliska ut även på läs-sidan av skivan, precis som en traditionell pressad skiva.

För att klara av dom temperaturerna som blir när metallen hettas upp till matt resp. blank (flera hundra grader C) av lasern när man skrev och skrev om datat igen, så kunde man inte lägga det direkt på plasten utan man hade en lager av kiseloxid på var sidan om denna metalliska skikt.

Den här kiselskiktet visade sig vara väldigt lyckat för långtidshållbarheten, i vart fall nordiska länder (som inte har 100% Rh nära året om som i tropikerna) och mina DVD+/-RW skivor som skrevs runt 2005 eller så har en biterror (före felrättning) som inte är mycket över nyköpta pressade DVD-skivor idag, medan dom med 'dye' (standar DVD+/-R skivor) med kanske 1/5-del av den totala ECC-kapaciteten utnyttjad när den var nybränd (läses som PIE och PIF i brännare som kan rapportera sådan), nu ligger på 1/3-del och tom över 50% av ECC-kapaciteten utnyttjad och denna ökar sakta konstant med tiden.

Gissar att dessa DVD+/-R skivor måste kopieras över till annan media innan de är 20 år gamla medans DVD+/-RW kommer att hålla väldigt mycket längre (har redan gjort diskimage på dessa på HD och dessutom ecc-filer med dvdistaster - men de ses fortfarande som en andrabackup - med ecc-filerna som en reparebar andrabackup om det börja visa på sektorfel med tiden.)

Dock skall sägas - ingen av mina brända DVD-skivor från mitten av 2000-talet har varit oläsbara - men om man gör en provavläsning med högsta möjliga avläsningsfart i en bra DVD-läsare - så skall man normalt kunna läsa skiva från början till slut utan att skivan varvar ned i varavtal - sackar den i slutet och varvar ned ett snäpp när typ sista 10-delen skall läsas av skivan, då bör man överväga att flytta datat till ny skiva eller innehållet lagras på annat sätt och att det görs inom några få år. Varvar det i flera steg ned och tom. till till lägsta hastigheten som spelaren klarar - då skall man kopiera över innehållet till annan media _NU_

---

Ett problem med DVD-R skivor som folk köpte, och var många fall orsaken till att det gav CD/DVD-lagringmediat dåligt rykte, var att de köpte det billigaste skräpet som gick att få (det som kallades budget om ni vill) och även bland budget-tillverkarna så fans det riktiga lågvattenmärken (tex. indiska moser baer) tillsammans med sådana som var acceptabla och det viktiga var att kolla efter vilken MID skivan hade - inte vad det stod på kartongen då samma 'märke' kunde ha en hel rad med olika underleverantörer av skivor och olika typer vid olika tillfällen - även bland 'kvalitetsmärkena' som TDK, Verbatime mfl.

Var det tex. RITEK så var det acceptabelt, var det Moser Baer, så användes det _inte_ till skivor med något viktigt eller tänkt att lagras länge - var det noga med att de skulle hålla lång tid så tittade man noga att skivorna var Japanpressade då kvaliten var högre än alla andra etc.

---

BR-skivorna är metalliska i sitt skrivlager - de är antingen mörkt kopparfärgade, bruna eller nästan svarta på sin skrivsida.

brännmetoden är att kopparen förenas med kisel i samband med bränningen och det ger en ytan med annan reflektion än den rena metallagret

BR-RE är också väldigt mörka på sin undersida fast deras skrivskikt är i metall som varierar mellan matt och blank beroende på laserns styrka

BR-skivor förväntas hålla mycket bättre än de tidigare DVD+/-R skivorna i och med att lagringsskiktet inte är organiskt.

ytterligare kuriosa - modern hårddisk får in ungefär 6 magnetiska spår på avståndet mellan två spår på en Blu-ray skiva

---

Idag spelar det knappt någon roll då det är så få tillverkare av skivor numera - det som finns i affärerna idag är numera snart bara Verbatime och dessa är faktiskt av hyffsad kvalitet.

---

Verktyg för att kontrollera med skivorna och dess avläsningahstighet (som en graf) så använder jag Nerodisk-speed - med rätt chipset som optiarc eller mediatech-chip av vissa generationer så kan man även får fram PIE och PIF på DVD-skivor, LDC och BIS på BR-skivor.

Men det viktigaste är avläsningsprovet baserad på max avläsningshastighet (vilket alla CD/DVD/BR-brännare klarar) - är kurva jämn och fin (i Nero diskspeed) - inga problem med skivan och kommer hålla många år till om den är felfri efter första året. Hackar det ned i hastighet 1 snäpp i slutet av läsningen, skivan bör brännas om inom några år, hackar det ned i fart i flera steg - bränn om _nu_

det här testet bör man också göra efter en nybränd skiva - hackar det ned i slutet, bränn ny skiva då en stack kan ha en dålig skiva. är det fortfarande dålig efter andra skivan - byt märke/sort på skiva eller prova annan brännare.

Till detta bör man kolla nybrända skivor 1 år senare, är de då fortfarande felfria (dvs inte varvar ned det minsta vid läsprov på max fart), så behöver man inte kolla tätare än av 5 år eller så.